Nr 69 Tillval på bilar och lite annat

Har ni tänkt på hur många fina bilar det rullar på våra gator. De är högglanspolerade, fina märken och kostar förmodligen många, många pengar. Kanske är det så att det är banken som äger de flesta och förarna står i stora skulder till dem eller andra – kanske är det så att det faktiskt är många av dessa fina bilar som betalats kontant – jag vet inte – men många fina bilar är det.

Jag tog mitt körkort 1970 och gissa om jag var glad. Jag fick lära sig massor om hur bilen fungerade och om alla de regler som gäller i trafiken. Det var övningskörning och massa teorier att göra – köra och lära innan man blev godkänd. En del körde vid uppkörning och fick göra om den och en del klarade sig – vilket jag gjorde och som jag var mycket tacksam för. Min lärare på körskolan var hård – men noga och jag lärde mig mycket av honom under de timmar vi var ute och körde.

Det jag mycket funderar över är hur det ser ut idag – och kanske har även ni funderat över detta när ni är ute i trafiken. För det som händer kan få – i alla fall mig – att bli irriterad – och det är inte bra när man kör. Vad är det då jag retar mig på och som jag ser när jag är ute? Jo – massor av mycket fina bilar – har tydligen körriktningsvisaren som tillval – och då bilen var mycket dyr – hade de inte råd att köpa till denna – eller? På de gamla bilarna ingick detta i köpet vad jag vet. Massor av bilar parkerar – utanför en redan parkerad bil – och går därifrån för att säker göra något viktigt arbete – vad vet jag. Det är som om de ägde gatan. Droppen var när jag kom på en mycket smal  gata i Södertälje och det stod en dubbelparkerad bil som blockerade hela gatan – och hör och häpna – ägaren satt i frisörstolen bredvid och klippte sig – hur dum får man vara? Tror ni han kom ut direkt – inte då – jag fick allt vänta tills han var klar.

För att fortsätta på temat bilar så finns det något annat som jag har stora funderingar över och det är alla handikapptillstånd där det är uppenbart att vederbörande inte är handikappad – men som nyttjar dessa platser. Frågan blir ju – hur i hela friden lyckades de få ett handikapptillstånd?  Eller ännu värre – de som parkerar på en plats för handikappade – fast de inte har det behovet. Suck! De som verkligen behöver platserna få åka någon annanstans – det är bedrövligt. De borde tänka på att en dag kanske de själva eller någon nära anhörig skulle behöva platsen – och då finns den inte ledig.

Nu är det ut i solen som gäller för mig och köpa färg till köket!

Nr 51 Att ha eller inte ha – en man menar jag!

Jag har levt ensam en längre tid – och det fungerar alldeles utmärkt – men visst skulle jag vilja ha någon att dela livet och upplevelser med. Det är dock inte lätt att hitta någon som passar mig – och som jag passar för – för jag är ju inte helt enkel – och jag har mina sidor förstås – som alla andra, men de är mina sidor och jag försöker vara flexibel.

Många män i min egen ålder har levt med en kvinna som har passat upp på dem och som de levt med och blivit vana med under många år. Så blir de då ensamma kanske pga av skilsmässa eller att frun dog – och nu vill de ha någon som tar över där frun lämnade. Inte enkelt.

Jag har en väninna som prövat – några gånger faktiskt – och det är samma visa varje gång. Hon talar om att hon inte vill flytta ihop och att hon har väninnor som hon reser en del med – och går ut med – och att hon tänker fortsätta med det. Och alla männen säger ok, absolut – första månaden – sedan börjar den stora övertalningen. – Res bara med mig, du får inte resa på egen hand mer för det ska du och jag göra. – Flytta i hop med mig i mitt fina hus – som jag byggde med förra frun. – Vi ska göra allt tillsammans – alltså glöm dina vänner. Men hallå – de har inte lyssnat alls på vad hon sagt – eller rättare sagt – de räknade med att hon inte menade vad hos sa från början – vilket några också sagt – så där i förbifarten. Att träffa en stark – självgående kvinna som man inte kan styra, som har egna åsikter, en massa egna vänner och som är van att klara sig själv är inte lätt – så kanske är det synd om dessa herrar som springer på sådana som oss, inte kul – för dem. Och tyvärr har många män i min ålder och äldre också slutat att ”leva” – ni vet – göra massa olika saker – framför allt våga pröva något nytt. De vill fortsätta som de gjorde tidigare under alla år – tryggt.

Vad är då alternativet? Förstås att hitta någon som är lite yngre – och hur mycket är då lite? Ja – i min tanke är det nog att de ska vara från 50 år och uppåt. Mina söner brukar säga att åldern bara är en siffra – och visst har de rätt – men siffran sitter djupt rotad i hjärnan och ryggmärgen – väl planterad där utifrån hur samhället har sett ut under alla år – ja i decennier. Åldersskillnaden är minst 2-5 år  och kvinnan har då alltid varit den yngre. Jag kommer ihåg alla skriverier om Kerstin Dellert och när hon skaffade sig en man som var mycket yngre än henne, hon född -25 och han -42. Hon var banbrytande då hon gjorde det som männen alltid gjort – tagit sig någon – mycket yngre – och njutit av det. Kom då ihåg att detta var 1968 – så länge sedan. Hon bevisade att alla olyckskorpar hade fel. Tror att hon lever med sin yngre man än idag.

Så har vi då dejtingsidorna på internet förstås. Hur är det där egentligen? Ja –  blandad kompott skulle jag vilja säga. Många är där för att endast nätdejta – alltså inte träffas live utan bara skriva – inte kul alls och man kan ju undra varför det är så? Är de rädda för att ses? Är de gifta och vill ha en lite hemlig romans på nätet eller som lunchdater? Eller vad står det för egentligen? Jag såg en kille på Facebook som tröttnat på internet och deras dejtingsidor och gjorde en efterlysning den vägen – alltså på Facebook – och lyckades. Super! Man kanske skulle pröva det?

Ett annat alternativ är ju förstås att fortsätta att leva som singel och vara nöjd med det. Fast det alternativet är ju inte alltid så kul förstås. För även om man som jag har både friska och härliga barn och barnbarn och systrar med familjer är ju storhelger och sommar och semestrar den tiden som det är som tristast att vara singel på. En rolig del är ju att planera för att göra saker tillsammans under just dessa tider – och barnen har – och ska ha – sina egna liv utan att behöva dras med sim mamma/farmor/mormor alltid.

Nr 44 En kväll ute och resan hem

Fantastiskt – fick sova längre än på länge och vaknade lite efter 8 – gissa om det var blandade känslor – allt mellan skönt och hjälp har jag försovit mig.

Har nu ätit frukost och funderar över vad jag ska fylla dagen med fram tills jag ska iväg vid lite före fyra idag. Jag och min kamrat Ingemo ska åka till Skansholmens Sjökrog & Bistro. Några gamla vänner till mig har tagit över stället så det ska bli trevligt att besöka det. Buss dit är inga problem. Dessa går från Tumba station ganska ofta – men hem – mindre enkelt. Det går en buss till Tumba station lite före kl 20 – och nästa går lite efter 23. Det är de enda bussarna som går mot Tumba. Suck – ingen däremellan vilket är trist.

Man kan fråga sig varför vi väljer den tidigare bussen och missar en del av en trevlig kväll. Ja, inte svårt alls att förstå – egentligen. Min väninna ska av i Huddinge och för att komma till sina bussar skall hon gå genom tunnlarna – och det är mindre kul vid den tiden på natten – alltså runt midnatt. Själv fortsätter jag till Södra och inväntar snällt bussen hem. Om den tar för lång tid – tar jag tåget in till centralen och tar bussen därifrån istället. För jag går inte själv genom parken mot Medborgarplatsen – eller på bakgatorna hem – trots att jag har Bodygardspray  – skulle vilja ha mitt pepparspray (som jag har hemma) – men det klassas som vapen så det får man inte använda. (Det vore ju synd om buset om jag sprayade dem med det???? Hur tänker de egentligen, de som bestämmer det.) Men vi åker ändå och åker förmodligen hem med den tidigare bussen då vi vill komma hem säkert.

Hur blev det så här. Varken jag eller min väninna har tidigare varit oroliga för att ta oss hem efter en kväll ute – men nu! Inte så konstigt egentligen. Dagligen läser jag i tidningarna om överfall, rån och våldtäkter på kvinnor i alla åldrar. Ingen går säker längre. Och jag/vi vill inte bli en pinne i statistiken. Och det är mycket sällan som förövarna blir tagna – och blir de det så är straffet skrattretande lågt. Det är t.o.m så att de får sänkt straff av nästa instans som de överklagar till. Vart tog respekten vägen för medmänniskan och för kvinnor vägen? Vem har missat i sin uppfostran av dessa missfoster? Varför tar inte föräldrar sitt ansvar i att fostra dem när de är unga till att visa respekt för andra och att man inte våldför sig på andra? Förr fanns det en organisation som hette ”Nattvandrande Föräldrar” som rörde sig på stan – finns de inte längre? Fast det förstås – de ungdomar som hade behövt sina föräldrarna ute – var inte ute.

 

Nr 33 En övergång från Non Smoking Generation till ….

Non Smoking Generation grundes som organisation/stiftelse 1979. Projektet gick ut på att se till att ungdomar inte började röka genom information i mängder. Så, i början var man ute mycket på bl a skolor och informerade om det hälsofarliga med rökning, att det var coolt att inte röka – de var mycket synliga i samhället – överallt. Det gjorde att – succesivt – minskade rökning bland ungdomar – och troligtvis äldre. Organisationen/stiftelsen är fortfarande levande och gör en massa bra saker för att minska tobakens framfart i samhället.

Med tiden har man ändrat på olika saker i samhället då man blivit medveten om skadorna som rökning medför mycket tack vare organisationens arbete,  exempelvis rökfria restauranger, rökfritt utanför många entréer mm.

Idag finns det många andra saker man kanske kunde överföra denna informationsmodell på exempelvis våld, droger och alkohol. Kanske görs det – men i så fall inte lika framgångsrikt som när man var som bäst och synligast inom Non Smoking Generation. Kanske gör man inte som man gjorde förr – på ”skit under naglarna” nivå – alltså bl a ute i skolorna, som TV-reklam och på ställen där ungdomar är (och alla vi andra som passerat ungdomstiden men som behöver lite påminnelser) – för att påverka ungdomarna – innan – de trillar dit. I alla fall görs inte det så vi andra ser det (använd TV reklam). Det kanske t.o.m är så att den organisation som, fortfarande finns, kunde ta tag i dessa områden också – de har ju organisationen som fortfarande existerar och har en massa folk anställda – alltså pengar för det och kunskapen och erfarenheten hur det skall göras. Gör som på 80-talet – ta hjälp av kändisar för att bli riktigt synliga och för att ungdomarna ska få bra förebilder och vi äldre en ordentlig påminnelse om att vi också är förebilder. Gör det synligt igen att det är häftigare att låta bli än att börja.

 

 

 

Nr 27 Vårt lands kultur och invandring

För många år sedan bodde jag – under ett år – i England. Jag åkte dit ensam och kände ingen – absolut ingen. Men ganska snart lärde jag känna två andra svenska tjejer, Ann och Lena. De var himla trevliga och vi hade mycket roligt ihop – och tillsammans lärde också känna en tjej från Frankrike, Marie. Vi tillbringade mycket ledig tid tillsammans – faktiskt nästan all ledig tid. Ibland var vi alla fyra – och ibland var vi två eller tre. Förstås hittade en vår ”local pub” som hette The Gate – och vi lärde känna många ortsbor på den puben – och ett stort gäng amerikanare. Amerikanarna arbetade på den Amerikanska basen som fanns i närheten. Vi hade mycket roligt – ffa tillsammans med amerikanarna.

I början vid något tillfälle var bara Ann, Lena och jag på puben – och förstås pratade vi svenska. Det föll sig naturligt på något vis. Men – det uppskattade ingen av de andra pubgästerna – och vi blev tillsagda att det är mycket oartigt att prata svenska där och – att när vi är där – ska vi prata engelska. Vi förstod det också – förstås – vi var ett gäng 20-åriga tjejer som också var tämligen intelligenta – så vi övergick omedelbart till engelska – och fortsatte med det under hela vårt år där – så fort vi var ute bland folk – pratade vi engelska. Vinsten var att vi ganska fort lärde oss behärska språket mycket fort.

Då – på 70-talet – var det också så att på vissa pubar fanns det två ingångar – en för män och en mixad. De ansåg – då – att det ska finnas en pub dit bara män har tillträde. Vi lydde förstås. Jag tror att den biten är borta idag och alla är välkomna på alla pubar – skönt – en del vanor hade vi som svenskar svårt att förstå.

Det här var bara några exempel på olikheterna mellan våra länder – men det fanns fler förstås.

Det jag vill ha sagt är att – vi var tvungna att följa den kulturen som fanns i landet. Vinsten var att vi – snabbt – lärde oss att ordentligt praktisera språket och se den kultur vi – frivilligt – hade åkt till.

För några år sedan var det en partiledare – tror det var Jan Björklund – men jag kan ha fel – som menade att alla som kommer hit för att stanna ska få utbildning om vad som gäller här innan de får uppehållstillstånd. Det jag minns var att det han framför allt tog upp var kvinnosyn men det var fler saker. Ett fantastiskt försvar – som tyvärr röstades ner av en stor del av regering och riksdag – suck – hur tänkte de då?

Kanske har några kommuner tagit tag i detta – ändå – jag vet inte. Men i så fall pratas det mycket tyst om det – eller inte alls.

Med tanke på allt som händer här i landet – med tanke på unga flickor som inte får vara ifred ute på nöjesfält och på andra event – kan man ju undra om ingen av dem (politikerna) har barn som är unga flickor. Man kan också undra hur de skulle reagera om det var deras barn/döttrar som råkade ut för det dessa unga flickor råkar ut för.

Så på schemat borde det stå (ordna ordningen som ni vill) och det ska vara obligatoriskt och snarast efter att de kommit hit – inte flera år efter.

  • Lagar och regler – alltså rättigheter och skyldigheter
  • Kvinnosyn och den jämställdhet som råder här (även om den biten kan bli bättre)
  • Skattesystemet och varför vi betalar skatt – och vad man – som medborgare – får för pengarna.
  • Svenska språket – om man pratar svenska så fort ni är ute och där det finns svenskar och man lär sig språket fortare.

Nr 25 Hemtjänsten och rasism

Jag är sjuksköterska och har under alla år som företagare även arbetat som det periodvis och ofta på somrarna. Det är ju världens bästa pensionsförsäkring – så jag är rädd om den kunskapen. När jag arbetar som sjuksköterska gör jag numera det oftast i kvälls- och nattpatrullen. Vi är tre sjuksköterskor i tjänst på samtliga äldreboenden i kommunen. Många av omvårdnadspersonalen är mycket duktiga och har inga problem med språket – men – det finns tyvärr alldeles för många som har bristfälliga, t.o.m mycket bristfälliga, kunskaper i svenska, vilket är ett problem både för oss och för de gamla.

Alltid när – i alla fall kommunerna – söker omvårdnadspersonal – står det alltid i annonserna att man skall behärska det svenska språket till tal och skrift. Naturligtvis skall det vara så då vår lagstiftning säger att man ska kunna läsa vad genomförandeplanen säger, man ska ha koll på lagstiftningen och  – man ska kunna dokumentera. Inget konstigt alls tycker vi/jag. Men – där fegar arbetsgivarna ut och man vågar inte hålla sig till det som står i annonsen utan anställer de som inte har dessa kunskaper.

I många kommuner har man startat avdelningar som har inriktning på finska- och arabiska språket. Det betyder att de som flyttar in har dessa språk som modersmål – och personalen pratar språken. Varför kan man fråga sig? Inget konstigt alls – när människor blir gamla och lite dementa tappar de allt vad språk heter – förutom sitt modersmål. Vi tycker alla att det är mycket bra för när jag kommer till en sådan avdelning – vet jag att det finns omvårdnadspersonal som kan översätta/tolka  mitt budskap till patienten och att personalen förstår vad jag vill att de ska göra.

Denna vecka har det varit en hel del skriverier angående att svenska åldringar vill ha svensk personal??? Och man har tyckt att det är rasistiskt? Vad är skillnaden? Vi ordnar så att äldre finländare och araber får personal som talar deras språk och det är ok – men – det är inte ok att svenskar vill ha en som talar svenska??? Hur tänker ni nu???

Hur vill ni själva ha det när ni blir gamla och ska ha hjälp av hemtjänsten? ja, jag kan bara prata för mig själv – och jag vet vad jag vill ha. Jag bryr mig inte om vilken hudfärg folk som ska hjälpa mig har men – personerna som ska komma hem till mig skall faktiskt kunna prata med mig så jag förstår vad de säger och att de förstår vad jag säger. Inget konstigt alls tycker jag. Jag vill också att de respekterar min kultur och min religion så att jag får fira våra högtider på det sätt som jag är van vid – förstås. Vilket betyder att de som kommer måste kunna hantera detta även om det går emot deras egna övertygelser. Eller – vad tycker ni?

 

Nr 18 Att välja sina krig

Nästan varje dag tar jag tidningen metro för att läsa på pendel, t-banan eller bussen. Jag läser dagstidningarna via nätet. Mycket av det står där läser jag, ofta med ett – ok – jasså och ibland bedrövad. Det jag ofta undrar över är var så mycket ilska uppstår och varför som man ofta ser i insändarna.

  • Man är arg på vädret hur det än är – det regnar – eller det är för varmt, för mycket eller för lite snö.
  • Man är arg över att det ibland är stopp längs pendeltågslinjen pga att det är folk på spåret, el-fel eller något annat som hänt – som i morse – skadegörelse, – och man blir då arg på – kommunikationsmedlet? Men hur tänkte ni nu?
  • Man retar sig på att folk står i vägen när man vill fram.
  • Folk går för fort – eller för sakta.
  • Man står fel i rulltrappan.

Listan kan säkert göras hur lång som helst – eller hur? Min fråga blir ju varför man lägger energi på sådant man ändå inte kan göra något åt? Vad gör det med oss som personer när vi blir arga på så många obetydliga saker istället för att gilla läget som det är. Jag säger nu inte att du ska gilla att olika personer förstör – absolut inte – men – man måste funder över vad man blir arg på och om man kan göra något åt det som man blir arg på. Vilka krig är värda att utkämpa i vår vardag och vilka ska man bara inte bry sig om eller inte reta sig på?

Tänk så mycket enklare det är att vara glad och le mot människor. Säga god morgon till buss chauffören när du kliver på. Säga tack och hej då när du handlat dina varor. Le mot personen du delar hiss med. Du känner dig gladare – och – vem vet – du kanske gör att den personen får en bra dag.

I dag är det Kristi Himmelfärdsdag och jag tror att det är många av oss som kommer att göra ett besök till kyrkogården för att kanske plantera lite fina blommor och skänka våra avlidna anhöriga en tanke. Kanske tänker vi på vad vi borde gjort när de levde, kanske kommer vi ihåg roliga saker vi gjort tillsammans. Jag tror det är viktigt att tar hand om varandra medans vi är i livet, att vi pratar, skrattar och respekterar varandra nu – för en dag är det försent.

Nr 17 Terrordåd

Under det senaste året/åren har – på flera ställen i Europa – terrorister sprängt och mejat ner personer som kommit i deras väg. Senast idag i Manchester och inte för så länge sedan i centrala Stockholm. Många barn och vuxna har fått sätta livet till och inte fått möjlighet att leva det liv som var menat för dem. Och jag och många med mig undrar hur det kunde bli på det här sättet. Vad det är som gör att personer sätter sprängmedel på sig själva för att låta sig sprängas i folksamlingar och på så sätt skada så många som möjligt av dem som är omkring dem? Vad är det som gör att en vuxen person snor en lastbil och kör på alla som går på gågatan? Vad är det som gör att dessa personer som har en så förvriden hjärna att han gör det han gör, inte låses in – i många år – utan straffrabatt/ förkortade straff?

Tror dessa personer att detta hemska de gör ska göra att de får ett perfekt liv i himlen eller i nästa liv? Tror de verkligen att all denna ondska de sprider ska vinna över allt det goda i världen? På riktigt?

Som mamma till två, vuxna skötsamma, söner tänker jag på dessa mäns mammor och undrar om de fattar hur illa de även gör sina mammor när de gör detta. Eller deras barn om de har några och som kommer att få lida i hela deras liv för vad deras pappor har gjort.

Hur kan vi stoppa detta som händer? Hur kan vi få alla dessa personer som utför terrordåd att förstå hur fel det är och att vi inte skapar en bättre värld genom detta huvudlösa de ägnar sig åt?

Det är så sorgligt och jag blir djupt oroad över till vilken värld mina, och dina, älskade barnbarn växer upp till. Jag önskar jag hade ett trollspö som jag kunde svänga över världen.

Nr 10 När jag ska flytta in på ett Äldreboende

Ingen längtar efter att hamna i äldrevården det är jag säker på. Och det är samma med mig. Men det är troligt att vi – på ett eller annat sätt gör det. Men – man vet aldrig – kanske blir det hemtjänst istället. Det skrivs mycket i tidningarna en massa om vad som inte fungerar – men mycket sällan om det som fungerar.

Under nu ganska många år har jag arbetat som sjuksköterska inom äldrevården framför allt under sommaren – men – en och annan gång även andra tider på året. Jag har träffat massor av personal som varit fantastiska och väldigt många som inte borde arbeta inom vården.

Under ett antal år som företagare var jag runt på många ställen i landet och föreläste om Lagen om Lex Sarah. En suverän lag – som tyvärr det pratas alldeles för lite om ute på våra enheter.  Cheferna har inte insett att det är deras ansvar att utbilda, undervisa och följa upp att lagen efterföljs. Görs det – så kommer vi att ha en äldrevård – värd namnet.

Här kommer min önskelista på hur jag vill ha det när jag flyttar in (och säkert många med mig);

  1. Eget litet trevligt krypin i markplan.
  2. Duscha varje morgon – vilket tillhör de mänskliga rättigheterna.
  3. Tvätta håret och få det fixat 1-2 gånger per vecka med fön eller hårrullar. Och få hjälp till frissan emellanåt – Jag är fåfäng – mycket fåfäng och som sådan har jag levat och som sådan kommer jag att dö.
  4. Manikyr / någon som målar och filar mina naglar regelbundet – viktigt.
  5. Jag älskar att få fotvård – så avtala med en företagare som kommer och ger mig det så där var 6:e vecka.
  6. God mat som serveras på ett trevligt sätt. Gärna med dukar på bordet och lite rött vin på helgerna. Maten är viktig det vet ju alla – vi äter inte bara med munnen utan också med ögonen. Även om jag måste äta mosad mat så lägg upp det snyggt på tallriken och blanda inte ihop det i en sörja.
  7. Personal som jag kan prata med – alltså – klarar att prata bra svenska. För när jag hamnar på boendet har jag förmodligen glömt alla andra språk jag eventuellt kunde. Och – det är ju så att om man inte bor i det land man är född och uppvuxen i och klarar det nya språket som ung – är det troligen borta när jag blir gammal.
  8. Att min genomförandeplan innehåller det som varit viktigt för mig så att jag får ett bra avslut på mitt liv – och att den följs. Alla har idag en genomförandeplan som skrivs utifrån mina behov – men?
  9. Jag vill kunna komma ut dagligen på en liten promenad och då vill jag inte att det är två personal som går med två eller fler pensionister för då är risken stor att personalen mer pratar med varandra än med oss gamla.
  10. Och – om jag tappat en knapp eller fållen har ramlat ner på mina kläder – vill jag att man lagar det åt mig – för jag kan troligen inte det själv.
  11. Sist men inte minst – jag hatar att gå i skrynkliga kläder – och finns det inget strykjärn på boendet – så köper jag gärna ett åt er.

Jag kan lagen och vad den säger – vilket gör att jag kommer troligen att höras på olika sätt om man inte efterlever den. Jag kommer också att noggrant välja vilka ställen jag söker till. Får jag inte välja gör jag som damen som vi läst om på Facebook – kliva ombord på en kryssare och bli kvar där – kanske blir det billigare än att flytta in på hemmet – och all service är inkluderad.

Om jag inte får flytta in – utan erbjuds hemtjänst – måste jag fundera över hur jag ska hantera det. Utan att jag har gjort en ordentlig kalkyl på det hela, går det nog på ett ut eller t o m  blir billigare om jag istället anlitar ett företag och får RUT-avdrag på tjänsten. Då väljer jag vilket företag som ska komma och städa åt mig och när. Säkert kan jag då även köpa personlig hjälp på olika sätt.

Låter jag hemsk? Önskar du att jag inte flyttar in på avdelning du arbetar på? Vid ett tillfälle när jag var ute i landet och föreläste om Lex Sarah hade jag kommit till en ställe som jag blivit inbjuden till och i rummet satt ca 40 personal och cheferna. Jag började med att fråga dem ”hur många av er vill flytta in på er enhet och bli vårdade av er?” Döm om min – och chefernas förvåning – när ett rungande NEJ var svaret. Sådant sätter sina spår hos mig.

Nu ska jag inte döma ut alla för det finns också en massa ställen som fungerar alldeles utmärkt – men – vi får aldrig läsa om dem – tyvärr. Ställen som väl uppfyller min och säkert många andras önskelista. Det finns mängder av personal som man önskar man kunde lägga i en kopieringsapparat – änglar. Dessa måste man vara rädda om.

 

Nr 9 Trygghet

Vad betyder trygghet för mig som kvinna och vad ingår i det?  Jag har alltid känt mig trygg men på senare åren har en viss oro uppstått beroende på olika saker såsom händelser och ålder.

Jag kollar att jag låst dörren en extra gång, tittar mig över axeln när jag går hem själv på kvällen och jag tar mig en titt på vilka andra som sitter på t-banan, bussen eller pendeln och utifrån det placerar jag mig själv. Knasigt va? Ibland undrar jag om jag blivit knasig eller?

För drygt ett år sedan var jag och min väninna Anne-Marie ute och gick och på väg för att titta på en lägenhet som jag var intresserad av. Två unga pojkar kom fram och började prata med oss och följde med oss. Jag gick lite före då jag tagit några steg framåt för att titta på port nummer. Den ena av killarna var snett bakom Anne-Marie och den andra bredvid. Helt plötsligt tar den bredvid henne tag i hennes halskedja och den andra tog tag i hennes väska och armband. Hon skrek högt och jag sprang tillbaka med min väska i högsta hugg – skrikande på dem. De fick med sig hennes halsband men inte resten. Grabbarna var kanske i 16 års åldern. Förstås polisanmälan direkt. Vi var ordentligt uppskakade naturligtvis och man undrar var vi är på väg i samhället – för det händer massor av saker i samhället – hela tiden. Trist! Numera bär jag alltid med mig en sprayburk med färg (man får inte ha pepparspray – räknas som vapen? för det är väl synd om dem som attackerar dig och som du fredar dig emot genom att använda det) så denna innehåller röd färg som sitter som berg – i några dagar – och är lagig. Dyr men bra. Tack och lov har jag inte behövt använda den ännu.

Det andra handlar om mitt boende. Tidigare bodde jag granne med min väninna. Varje morgon och varje kväll pratade vi några ord med varandra. Ibland var det bara – god morgon och ha en bra dag eller på kvällen – allt väl. Ibland åt vi tillsammans och ibland blev det en fika eller ett glas vin. Tryggt och bra och jag visste – att om det hände mig något fanns hjälp på nära håll och jag skulle inte behöva ligga skadad eller död länge – för min väninna och granne skulle direkt märka att något inte var som det skulle. Där jag bor nu känner jag ingen och det kan gå månader mellan gångerna jag ser min närmaste granne.

För några veckor sen talade jag om den oron för min stora son och hans tjej – och – direkt hade de löst problemet. Så nu har vi en messengergrupp där alla vi vår familj finns och vi säger god morgon varje morgon. Härligt!