Nr 93 Äldrevården från en sjuksköterskas perspektiv

Nu  är sommaren här och jag jobbar mer än någonsin som sjuksköterska i några olika kommuners patruller – och jag arbetar tämligen mycket – därav detta långa uppehållen i skrivandet.

I den ena patrullen är vi två sjuksköterskor i tjänst i hela kommunen kvällar, nätter och dagtid på helger. I den andra kommunen är vi tre sjuksköterskor i tjänst på samma tider. Jag arbetar endast vid enstaka tillfällen på dagen utan tar nästan bara kvällar och nätter – och helst nätter. Vill ju gärna få min morgon i lugn och ro.

Vi täcker in alla äldreboenden, LSS och Socialpsykiatrin i patrullen – ja det är mycket – men det fungerar. Hur många patienter – vet inte exakt – men mellan 500 – 800 skulle jag tro. Vi har varsin bil och varsin telefon och vi åker i stort sätt bara ut på akuta ärenden – vilket  då många är multisjuka och behöver sprutor  – så det blir en hel del. Allt annat ska vara löst vardagar dagtid. – Är det alltid löst – nej – inte alltid – men oftast.

Hur är det då att – som pensionist – gå in och arbeta som jag gör? Perfekt – skulle jag vilja säga – och roligt. Jag får träffa många helt underbara människor både som boende/äldre – anhöriga och som omvårdnadspersonal och kollegor – och det gillar jag. Och – det bästa av allt – jag jobbar när jag vill. Vill jag vara ledig – är jag det – vill jag jobba – gör jag det. Jag går aldrig in på ett så kallat vanligt schema – utan tar de pass som passar mig. Tyvärr träffar jag också på personal som har valt fel yrkesbana och borde byta – snabbt – men hur får man dem att förstå det? Ibland undrar jag över hur dessa personer tänkte när de valde arbete – för en del talar verkligen om att de inte gillar sitt jobb – på olika sätt. Att gå till jobbet ska vara roligt – och den dag det inte är det – ska man byta jobb – snabbt.

Jag försöker åka runt till de ställena jag har ansvar för i den mån jag hinner. Förstås kan det då vara sen kväll men personalen uppskattar att man kommer och hör hur de har det. Många gånger får jag då samtidigt titta på någon av deras boende som har något problem eller som de är oroliga för – och som de kanske inte tänkt ringa om. Om det är något särskilt med någon boende blir det också ibland tillfälle att berätta för personalen vad och hur man ska göra något eller besvara deras allmänna frågor om olika saker.

När man som jag arbetar inom äldreomsorgen träffar man förstås på många som är i slutskedet av livet och då behöver lite extra omvårdnad. En person som har kommit så långt skall aldrig behöva ha ont, ha ångest eller ha svårt med andningen. Detta är självklarheter för oss som arbetar och vi har oftast alla möjligheter att hjälpa dem med detta. Omvårdnadspersonalen ringer till oss och vi åker automatiskt på tillsyn till dessa människor. Härom natten var jag hos en som var i livets slutskede – jag hade varit där många gånger – men denna natt hade kvinnan i sängen ett extravak – en person som sitter och är mycket närvarande för den döende personen. Det var en tämligen ung kille – och honom skulle jag vilja lägga i en kopiator och duplicera i mängder – för när jag kom in satt han precis bredvid kvinnan vid huvudändan och höll henne i handen. HELT UNDERBART!!! Tyvärr är en del av extra-vaken mer intresserade av sin mobil än av den person de ska vara till för – och det är inte kul att se.

I dessa varma tider som vi upplever nu – där termometern håller sig runt 30 grader i skuggan och vinden är stilla så är det extra viktigt med vätska av alla de slag och det är viktigare än mat faktiskt. Många tappar matlusten när det är så här varmt och jag är noga med att prata med personalen om detta. Förstås påminner jag även dem att dricka då de flesta människor är dåliga på det.

Vad som förvånar mig är bristen på ac på våra äldreboenden – även de nyare saknar detta – hur tänkte politikerna och byggarna där?

Och ni alla sjuksköterskor ute i landet som kanske slutat av olika anledningar – bytt jobb – blivit som jag pensionist – vården behöver dig – även om du bara vill jobba något pass i veckan – för det är i den sitsen som du är nu  som du kan välja att arbeta så mycket eller så litet du vill – bra extrapengar i börsen. Välkomna!!!

 

Nr 90 Vad kan man göra för att få vården i Sverige på fötter?

En krönikör i Expressen, Nisha Besara, skrev i går och hade funderingar på vad det är  för fel på svenska sjukvården. Hon ställde många bra frågor och en del kunde hon förstås inte besvara – men krönikan var bra – mycket bra – och hon lyfte många viktiga frågor.

Här kommer några av mina funderingar runt ämnet. Jag har varit inom vården sedan jag var 17 år – så ett helt liv har jag – på olika nivåer inom sjuksvården – arbetat – från sjukvårdsbiträde – till chef och vårdutvecklare. Och följande frågor har jag alltid ställt mig;

  1. Varför har vi delat upp lilla Sverige i en massa Landsting egentligen när man – enligt lag – säger att det inte ska bero på var man bor för att få bra vård – lika för alla? Det borde räcka med tre Landsting/regioner som hade som uppgift att se till att lagar och regler är desamma i hela landet. Låt alla sjukhus ligga under dessa – även de privata förstås – som kan fortsätta vara privata – men får svara mot sitt regionkontor/landsting. Som det nu är kostar varje Landstings enorma pengar bara att administrera – här finns massor av pengar att spara och lägga på den vardagsnära vården.
  2. Lägg all äldrevård, LSS, Socialpsykiatri och vårdcentraler under kommunerna – men med en ”övermyndighet” som ser till att vården drivs enligt de riktlinjer som gäller. Jag vet – nästan som idag – fast bättre och med ordentliga uppföljningar även på den kommunalt drivna vården.
  3. Varför tog man bort alla sjukvårdsbiträden? Den nivån behövs och den ger många människor arbete som inte har massa utbildning men som älskar att arbeta med människor. Det ger även dem en möjlighet att göra karriär genom att utbilda sig till undersköterskor eller sjuksköterska – om de vill.
  4. Varför höjer man inte sjuksköterskornas löner istället för att ta in personal från bemanningsföretag – ja jag vet, jag är en av dem – men jag undrar ändå. Det kostar vården – överallt – en massa pengar som skulle kunna användas bättre. Om man istället la dessa pengar på att ge ordentliga löner till de fast anställda sjuksköterskorna skulle det göra en stor skillnad – och man får kontinuitet i vården.
  5. Egentligen är det samma med bemanningsläkarna – som kostar hur mycket pengar som helst. Därtill borde läkarna schemaläggas på sjukhusen. Den frågan har varit uppe hur många gånger som helst och den stod på agendan redan i början av 80-talet (och kanske redan innan dess) – men inte har hänt – eller?
  6. Varför ska man ha så många chefsnivåer – de som tar många mindre bra beslut sitter alldeles för långt ifrån vården och har noll koll – nåja- kanske lite koll – men inte mycket. Hur ofta tar de sig en funderar på om de själva skulle vilja hamna som patient inom den vård de bestämmer över – förstås – utan att få åka in på räkmacka pga av att de är kända eller chefer eller nåt.

Detta var några av mina tankar och det finns säkert många fler saker man kan göra för att få till en bra vård i Sverige. Något måste göras och det fungerar inte med att ”dutta” lite här och lite där.

Nr 75 London, snö och halka

Så kom då snön – och regnet i en salig blandning. Jag vet – det tillhör årstiden så det är bara att gilla läget – eller hur?

Jag har arbetat i natt och det gör jag i Södertälje och när jag skulle gå till bussen för att åka hem kunde jag konstatera att säkrast var att gå på gatan – suck! Gatan var helt ren och där den inte var det så var det ordentligt sandat. Hur så då trottoarerna ut – is – i mängder – och inte ett sandkorn. Hur tänker man då? Tja – förstås vill man inte ha några trafikolyckor – vilket säger sig självt – men vi som går då – ska vi behöva gå ut på gatan för att kunna gå säkert? Alla vi som varit eller är inom vården vet att antalet frakturer ökar drastiskt vid denna tid på året. Det är handledsfrakturer, armfrakturer och benfrakturer – och alla kostar pengar för den drabbade – och för vården – och för samhället – så sand på trottoarerna är ett måste och lika viktigt som sanden på gatan. Säg nu inte – Lisbeth – köp broddar – för det kommer inte att hända – inte ännu i alla fall. Det blir ett himla av och påtagande när man går in och ut ur olika affärer eller ner i tunnelbanan. Sedan är det ju så att det är inte bara de i min ålder som bryter sig – det kan man göra i alla åldrar – eller?

Sedan jag skrev sist har jag hunnit med den årliga trippen till London. Vi är fyra paranta och galanta damer som åker. Två av oss åkte för 14:e gången och de andra två har varit med i 10 år. Jag bara älskar London och hela det utbudet av precis allt. Och – du kan välja om du vill handla dyrt eller om du vill handla billigt. Dyrt blir det på de fina gatorna – förstås – och billigt blir det på Primark – en suverän affär som finns i bägge ändar av Oxford Street – ett eldorado för köpsugna med mindre plånbok. Där finns precis allt – frånsett husgeråd och möbler – men allt i kläder, smink skor och väskor. I år var vi där från tisdag fm – lördag fm – och vi kunde konstatera att tidigare år har vi hunnit med mer än vad vi hann med i år – så nästa år får vi nog lägga på en dag – vi har ju inte blivit yngre.

Nr 9 Trygghet

Vad betyder trygghet för mig som kvinna och vad ingår i det?  Jag har alltid känt mig trygg men på senare åren har en viss oro uppstått beroende på olika saker såsom händelser och ålder.

Jag kollar att jag låst dörren en extra gång, tittar mig över axeln när jag går hem själv på kvällen och jag tar mig en titt på vilka andra som sitter på t-banan, bussen eller pendeln och utifrån det placerar jag mig själv. Knasigt va? Ibland undrar jag om jag blivit knasig eller?

För drygt ett år sedan var jag och min väninna Anne-Marie ute och gick och på väg för att titta på en lägenhet som jag var intresserad av. Två unga pojkar kom fram och började prata med oss och följde med oss. Jag gick lite före då jag tagit några steg framåt för att titta på port nummer. Den ena av killarna var snett bakom Anne-Marie och den andra bredvid. Helt plötsligt tar den bredvid henne tag i hennes halskedja och den andra tog tag i hennes väska och armband. Hon skrek högt och jag sprang tillbaka med min väska i högsta hugg – skrikande på dem. De fick med sig hennes halsband men inte resten. Grabbarna var kanske i 16 års åldern. Förstås polisanmälan direkt. Vi var ordentligt uppskakade naturligtvis och man undrar var vi är på väg i samhället – för det händer massor av saker i samhället – hela tiden. Trist! Numera bär jag alltid med mig en sprayburk med färg (man får inte ha pepparspray – räknas som vapen? för det är väl synd om dem som attackerar dig och som du fredar dig emot genom att använda det) så denna innehåller röd färg som sitter som berg – i några dagar – och är lagig. Dyr men bra. Tack och lov har jag inte behövt använda den ännu.

Det andra handlar om mitt boende. Tidigare bodde jag granne med min väninna. Varje morgon och varje kväll pratade vi några ord med varandra. Ibland var det bara – god morgon och ha en bra dag eller på kvällen – allt väl. Ibland åt vi tillsammans och ibland blev det en fika eller ett glas vin. Tryggt och bra och jag visste – att om det hände mig något fanns hjälp på nära håll och jag skulle inte behöva ligga skadad eller död länge – för min väninna och granne skulle direkt märka att något inte var som det skulle. Där jag bor nu känner jag ingen och det kan gå månader mellan gångerna jag ser min närmaste granne.

För några veckor sen talade jag om den oron för min stora son och hans tjej – och – direkt hade de löst problemet. Så nu har vi en messengergrupp där alla vi vår familj finns och vi säger god morgon varje morgon. Härligt!

Nr 3 Hur ska det bli med strukturen tro?

Jag upplever att jag nu lever i en märklig värld – med mycket av ”egen tid”. Ovanligt med tanke på att jag sedan 1999 varit egenföretagare och alltså alltid, och jag menar alltid, 24/7 jagat uppdrag eller utfört uppdrag. Och nu – massor av tid som skall fyllas på ett bra sätt. Har ju fortfarande ett litet uppdrag, en dag i veckan, kvar – men – det räknas liksom inte, då det handlar om ca 8 timmar i veckan – bara. Förstås har jag lyckats att fylla veckorna framöver med olika saker – frissan, tandläkare, träffa kompisar som också är pensionister, massage och lite annat viktigt för välbefinnandet.

Idag t ex var jag och min väninna Anne-Marie ute och småpromenerade i de fina vädret. Vi tittade i affärer och var inne på  Åhléns på Ringvägen och tittade på mattor. Jag vill ju ha en ny så jag kommer troligen att gå tillbaka dit och köpa en som jag såg. Den var verkligen fin och fanns i olika färger, bl a i blå, grön och rosa. Men – det kommer troligen att bli en mörkgrå som också fanns.

Vi ville också sitta ute och ta en fika vilket vi gjorde på Wallins bageri också på Ringvägen. Solen sken på oss och det var verkligen skönt. Och medans vi sitter där får vi besök – först av 2 sedan kom några till – duvor alltså. En var mycket annorlunda i färgerna – men otroligt vacker. Förstås började jag mata dem med lite bulle som jag lämnat för att sedan brista ut i skratt och jag säger till min väninna – är det så här det ska blisitta i parken och mata duvorna, som pensionist.

För att klara – och överleva det tredje livet – måste man ha en plan och struktur. Jag pratade med en annan av mina goa väninnor idag, Moa. Hon blev pensionist i januari och hon berättade att det tog lite drygt tre månader innan hon hade fått till dessa delar. Vilket betyder för mig att jag inte behöver oroa mig ännu – inte förrän till senhösten då jag har lovat att arbeta som sjuksköterska i sommar. Den utbildningen är den absolut bästa pensionsförsäkring som man kan ha – alltid efterfrågad. Härligt!!! Så framåt vintern ska jag börja oroa mig om jag inte fått till mitt liv på ett bra sätt.

Jag har en plan för mitt tredje liv som – kanske – kommer att hålla. Tack och lov är den inte huggen i sten utan kan revideras utifrån vad jag springer på och vad som ramlar ner framför mina fötter. Min plan är att vara rådgivare en dag i veckan, gå in och arbeta som sjuksköterska 3-4 nätter i månaden, sticka lite fillers på personer som vill få bort lite rynkor, måla och skriva. Bra va? Det borde fungera.

Under en stor del av mitt andra liv – alltså tiden innan det tredje livet – var det så att jag levde för att arbeta. Barnen var vuxna och utflugna och jag hade all tid i världen. Det var kul att jobba och om inte jobbet var kul och det var svårt att gå upp på morgonen för att gå till jobbet, bytte jag jobb. Numera ska jag vända på det hela och arbeta för att leva. Jag vill resa och göra en massa saker som jag inte hunnit eller kunnat göra ännu. För att kunna göra det krävs det något som de flesta pensionister inte har så mycket av – pengar. Därav min plan.