Nr 70 Kroppsligt och själsligt välbefinnande

Jag brukar unna mig olika saker för mitt välbefinnande ibland – för att jag är värd det – tycker jag – och ibland handlar det om kroppsvård och ibland är det ”bara” på en själslig nivå. Det varierar vad jag tar vad gäller den kroppsliga delen men massage, fotvård och naglar ligger i topp – förstås. Naturligtvis går jag till frissan regelbundet ca var 8:e vecka. Vad gäller den själsliga delen blir det förmodligen oftare för det kan ju handla om att jag plockar fram mina penslar och målar, går på en konstutställning eller går ut med mina vänner och äter något gott – eller kanske en teaterföreställning.

Massage är det många salonger som erbjuder och i varierande prisklasser. Jag och en väninna bokar ofta samtidigt så vi kan umgås lite efteråt. Den salongen vi går till heter Orkidé och ligger 100 meter från Södra stationen på Fatburs Brunnsgatan 13 i Stockholm. En timmas härlig massage för 500 kr. Perfekt. De gör även annat än massage – men det är det jag gör där. Miljön är mycket fin och rogivande och personalen trevlig. Man kliver verkligen in i en annan värld när man kommer dit.

För att få fotvård går jag till Krista på Jolis hudvård i Södertälje. Förstås gör hon en massa andra behandlingar också – allt från make up till helkropps peeling.  Humana priser och ett härligt bemötande får man som kund vilket är viktigt tycker jag. Även naglarna gör jag på samma salong – men då är det Ullis som är terapeuten. Förstås är de med i tiden vilket gör att Ullis även gör spray-tan och fixar på lite extra långa och fina ögonfransar. På salongen finns också Ester och även hon har  många strängar på sin lyra. En gång om året går min mellansyster och jag dit samtidigt. Hon fixar då med sina naglar och jag tar fotvård. Krista och Ullis flyttar då om lite i lokalen så vi kan sitta i samma rum och ha det mysigt och ofta har vi med oss lite vin som vi sippar på lite under tiden. Man måste ta tillfällen i akt och njuta av livet. Lokalen har genomgått en ansiktslyftning också – vilket blev superfint.

Många tycker att jag är knäpp som åker till Södertälje för att få olika behandlingar när allt faktiskt finns i överflöd runt hörnet där jag bor i Stockholm – men – vinsten är att jag numera är stamkund och får ett mycket personligt mottagande. Jag har även min frissa där så jag försöker att samordna mina olika behandlingar när jag ändå är där. Min frissa heter Marie och henne hittar man på salong Da Capo på Nedre Torekällgatan. De har ingen hemsida som jag kan koppla detta till – men vill ni nå Marie så ring 0709 740 080 och hälsa från mig.

Den kommande helgen – alltså från i kväll – ska jag njuta av ett annat slags välbefinnande – mitt mellanstora barnbarn Josefine kommer till mig för en ”farmorhelg”. Som jag skrivit tidigare tar jag mina barnbarn ett i taget så jag kan ägna mig åt den som kommer – och framför allt lyssna på dem. Lite shopping blir det också som vanligt. Josefine älskar att gå på Kho Panjang så kanske blir det en runda dit också – det får tiden utvisa – kanske har hon andra idéer denna helg. Restaurangen har en exotisk miljö och en gång i timman blir det ”oväder” på  restaurangen. Vilket barn tycker är mycket roligt.

 

 

 

Nr 65 Om instruktionsböcker tycker jag inte!

Jag vet inte hur det är med er – men jag gillar inte instruktionsböcker och jag vill inte behöva läsa mig till hur jag ska göra olika saker, det ska bara funka. Men – i den värld vi nu lever i – måsta man det – tyvärr. Suck!

Jag fick min nya spis precis innan jag åkte på semester men skulle använda den för första gången i går. Och – jag var tvungen att läsa i instruktionsboken hur jag skulle koka potatis! Tidigare var det bara att sätta på en platta – ställa på kastrullen och vänta. Nu – måsta jag först ha rätt kastrull för alla går inte. Ja jag vet – jag valde själv att köpa en induktionshäll trots att en väninna sa – köp inte. Andra sa dock – köp – du måste följa med tiden. Nåväl – lag läste och fick till slut mina potatisar kokta. Snabbt gick det också. Instruktionsboken får dock ligga framme vid spisen för jag lär behöva den fler gånger beroende på vad jag ska göra och vilken del av spisen jag ska använda.

I samband med att jag bytte spis – gick förstås min TV sönder också. Det hände när huvudströmmen bröts. Den har tjänat mig bra i 10 år så det är väl inte att säga om det – men – det blev aktuellt att köpa en ny. Jag och min väninna Anne-Marie åkte till Sickla köpcentrum och gick in på El-giganten. Där träffade vi på en underbar och mycket säljande säljare – tror han hette Thomas – en stor lång man. Min stora son hade sagt innan – köp en enkel TV för du kommer ändå inte att använda allt som finns på de andra. Så min plan var att köpa en för ca 5 000 kr. Få TV:n levererad hem och uppburen och inkopplad och få den gamla bortforslad. Så blev det nu inte för det visade sig att dels fanns det inte så många billiga att välja på och jag vill ju ha en som är läcker också – utseendemässigt menar jag då. Och dels handlade det om bildupplösning – fick jag lära mig. Denna underbara, tålmodiga säljare svarade på alla mina tusen frågor och ibland fick han upprepa sig för jag hade inte förstått eller hört ordentligt. Min väninna – mindre tålmodig – tyckte att det bara var att ta TV:n jag kikat på och bestämma mig – men jag måste fundera en liten stund och jämföra och fråga mer. Till slut  – hade jag bestämt mig – och priset blev det dubbla. Så i morgon under förmiddagen kommer min nya TV – och på eftermiddagen kommer en tekniker och kopplar in den och ställer in den. Det är alltså inte bara att sätta in en kontakt i väggen och sätta på TV:n – en specialist krävs för att få allt rätt. Troligen måste jag även här ha en instruktionsbok för att kunna använda den. Vad trött jag blir!

Egentligen är det likadant med min dator – men där har jag ”min” DataBobo – en underbar kille och tillika företagare som under ganska många år nu kommit och daterat upp och fixat med mina datorer så allt är som det ska. I början skrev jag upp alla frågor jag hade till honom och han svarade tålmodigt – numera behövs inte det för dels har han lärt känna mig och dels vet han vad som ska göras varje gång. Härligt! Min räddare i nöden! Alla borde ha en DataBobo som inte är så hemma på datorers tekniska funktioner!

Telefonen ska vi bara inte tala om – där finns så mycket man kan använda den till så hälften vore nog. Men jag har blivit bättre och bättre med att utnyttja den – tycker jag – fast mina barnbarn – 6, 9 och 11 år – är mycket bättre och kan mer.

Det finns ingen hiss till framgång – utan bara en gammal ranglig stega – så ett steg i taget är det som gäller – jag lär mig nog allt jag behöver veta!

Nr 62 Hösten och lite av varje

Nu är hösten på antågande och med den – mindre arbete och mer fritid. Det blir svårt för mig som är van vid att hålla hög fart – alltid. Igår gjorde jag absolut ingenting – funderande på hur mina dagar ska bli – och sedan undrade jag var dagen tog vägen?

Jag får ju förstås tid att måla nu – vilket jag inte gjort på hela sommaren. Och jag måste få till en massa fina bilder då jag och min stora sons fästmö planerar att ställa ut nästa vår tillsammans. Men – som pensionist måste jag arbeta – också – för att få  lite guld på tillvaron. För guldkanten räcker inte pensionen till. Fast lite – om jag tar bort den extra amorteringen jag gör på min lägenheten. Men den har jag tänkt ha kvar så länge som möjligt för att få ner lånen så mycket som möjligt. Mer pengar kvar i plånboken – sen. Förstås – den dagen jag vinner storkovan – då ni – då blir det andra bullar av. För det är klart jag ska vinna – varför annars köpa lotto varje vecka – det är ju Sveriges miljonärsfabrik enligt reklamen – och den ska man väl tro på  – eller? Större lägenhet med balkong, lite pengar till mina söner och deras familjer – och resor – i mängder – med mina väninnor. Underbart!

Lite teater ska det bli också framöver. Jag har bokat biljetter till My Fair Lady på  Stadsteatern med en väninna men vi hittade inga biljetter som fungerade för oss båda förrän i januari. Så – i höst får vi se om vi kan få  till biljetter till Den Tatuerade Änkan på  Scalateatern. Måste ju vara lite kulturell också. Förr – för länge sedan – när jag gick på teater – och nu pratar vi stenåldern – då klädde man upp sig riktigt ordentligt för ett teaterbesök. Idag – då kan man gå hur som helst, efter jobbet eller efter en shoppingrunda med massa kassar. Fast det förstås – är det premiär tar man väl fram lilla blåsan förstås – nån ordning får det ju vara.

Jag måste nog ut och röra på mig lite också – ni vet – motion – kanske finns det några ställen här i Stockholm som har ”styrdans” – alltså riktig dans såsom gammeldans, bugg – dans där man faktiskt tar i varandra – det vore kul – jag älskar att dansa. Och vilken motion det är – både nyttig och rolig!

 

 

Nr 57 Lördag morgon och äldrevården

Lördag morgon och just hemkommen från jobbet. Det var många oroliga personer i natt – var det fullmåne tro? Idag ska jag röja av lite här hemma för att sedan sova några timmar. Har ytterligare en natt framför mig innan jag har en ledig natt. Klagar inte – jag gillar att jobba när alla andra sover. Är bokad ytterligare en vecka sedan är det ganska tomt på den fronten. Å andra sidan börjar andra arbeten då – så det går ingen nöd på mig. Men visst kan jag göra fler pass inom äldrevården i höst.

Ibland blir jag fundersam när jag arbetar på hur människor är egentligen. Jag arbetar i sommar med personer som är i slutet av livet och när de blir sämre är det jag och mina kollegor som ringer anhöriga och meddelar detta, i tro att de vill veta och kanske komma för att vara där hos sin mamma eller pappa deras sista timmar i livet. Och visst är det så för många som gör det och verkligen vill det – men – dock inte alla. Det verkar som om man inte har tid – eller bryr sig – vad vet jag. Märkligt. Hur tänker man och hur prioriterar man då? Vi försöker dock alltid att se till att en ensam person har någon personal hos sig på sista resan. Men – visst skulle det vara en anhörig istället.

Jag tänker ibland hur jag själv skulle vilja avsluta mina dagar – och förstås – vill jag som så många andra – bara somna en natt och inte vakna igen. Det vore bäst för mig och för mina anhöriga – eller framförallt för mig – för en del av dem jag träffar när jag arbetar vill jag inte byta med. Långliggare till exempel – dementa och kanske bortglömda. Men – hamnar jag där hoppas jag att de som arbetar där är respektfulla och kan behärska språket så vi kan förstå varandra. Behandlar mig som om jag vore dras mamma eller mormor/farmor. För jag tror och hoppas att alla som arbetar i vården tänker på att en dag kanske deras kära anhöriga hamnar på den avdelningen de arbetar på – eller på en annan avdelning.

För länge sedan var jag ute mycket och pratade om lagen om Lex Sarah. På ett ställe som jag kom till satt det säkert 40 personer i rummet inklusive cheferna och jag ställde frågan ”hur många av er skulle vilja bli vårdade av er?” – Gissa om både jag och cheferna tappade hakan när det kom ett rungande NEJ från personalgruppen. De hade mycket att arbeta med där och jag fick ändra på min föreläsning en del för att hantera deras märkliga svar. Hur tänker man? Man måste verkligen älska att arbeta med människor när man arbetar inom vården – annars ska man byta jobb.

 

 

Nr 42 Sommar och livet

Så var det fredag igen – hua vad veckorna går fort nu för tiden. Annat var det förr – när jag bar barn – när sommarloven var hur långa som helst. Kommer ni ihåg? Man hann leka hur mycket som helst och alla dagarna var långa – jättelånga. Och man kunde göra hur mycket som helst ute för vi hade fantasi och hittade på saker och alla barn i området var ute på gårdarna och lekte. Då – började sommaren egentligen i maj – när Liljekonvaljerna blommade och det var Mors Dag. Tänk att de alltid hade kommit upp till den dagen. Vi fick göra fina kort i skolan till mamma också ”Grattis på Mors Dag”. Hon blev förstås jätteglad för korten och buketten av Liljekonvaljer vi plockat. Fast sommarkläderna hade packats upp redan till 1:a maj och oavsett vilket väder det var så skulle de användas på Valborgsmässoafton redan – och oftast frös man för någon värme var det kanske inte – men fina var vi. Nu förtiden tror jag att Liljekonvaljerna har gått i strejk till den dagen – och några kort att rita i skolan blir det nog inte heller – inte heller packar man upp sommarkläderna som förvarats i kartong på vinden eller i källaren heller. Mycket är året runt-kläder idag så det behövs inte. Men det var spännande att se vad som passade och vad som skulle förnyas.

Det känns som om sommaren blir kortare för var år som går – ju äldre jag blir. Så numera rasar åren – och sommaren – på i en hastighet så man nästan inte hinner med. Man kan ju fundera över varför det är så. Vad är det som gör att allt blir kortare med åren – ja inte bara kroppslängden menar jag – utan tiden. Kroppslängden ja – inte kul när man är i min längd och alltid varit 152 ca lång – för det var alla dessa centimetrar som jag fick mig uppmätt till i tonåren. När man nu blir mätt någonstans har man helt plötsligt minskat 2-3 cm. Vart tog dessa vägen – vem snodde dem från mig? – Fast när någon frågar är jag fortfarande 152 centimeter lång. Tja – egentligen lite längre då jag oftast använder klack – och då gärna hög klack. På 70-talet bodde jag i platåskor. Det var som om modet hade skapats för mig och alla mina systrar som var i samma längd. Därtill hade man långa, utsvängda byxor som dolde hur höga skor man egentligen hade. Snacka om överraskningsmoment när man hade träffat någon lång läcker kille – och tog av sig skorna – och helt plötsligt var 10-12 centimeter kortare än nyss. Men – vad gör man inte för centimetrarna – och snygga killar – på den tiden?

Sommaren var det ja. Denna ljuva tid. Trots gäddhäng – går jag gärna i linnen och klänningar utan ärm och tycker att det är helt ok. Men jag hör på en del av mina väninnor som inte kan tänka sig det – att gå utan ärmar menar jag – för gäddhängets skull. Jag tänker att jag inte är 25 år längre och även om jag känner mig som 37 år så känner min kropp av jordens dragningskraft mer och mer – för den är ju 65 år – kroppen alltså – men man behöver ju inte klä sig som en tant eller gömma sig för det. Eller?

 

Nr 41 Balans och bekvämlighet

Har ni tänkt på hur bekväma vi blivit med åren. Eller – du kanske inte har blivit det? Nåja – jag har varit och är bekväm av mig – när jag inte gör extrema saker förstås. Jag menar – har vi en bil så tar vi den vart vi än ska. Vi åker rulltrappan istället för att gå i trappen – eller så tar vi hissen. Hur blev det så? För – när vi/jag var ung var man hela tiden i rörelse – alltid. Eller hur? Man gick – promenerade massor, jagade barnen och städade samtidigt som man lekte med barnen. Det fanns hur mycket ork som helst.

Vet inte när det började egentligen. Kanske var det när jag började arbeta heltid och skulle få ihop livet med hem och barn, arbetet och tiden inte riktigt ville räcka till. Är det så att så fort vi frigör tid – fyller vi på med andra ”måsten” som gör att vi ändå inte har tid? Under några år köpte jag RUT-tjänst så jag slapp städa – för att få mer tid – för att jobba mer – tror jag. Så försöker vi frigöra mer tid – för att även fylla den tiden med nya ”viktiga” saker – istället för att njuta av ledig tid och bara vara.

Men – det är svårt att bara vara – och vara nöjd. Jag ser det nu när jag har mer ledig tid än vad jag haft på många år. Vissa dagar går det jättebra – och andra dagar går mindre bra och åter igen vissa dagar är bara pest. Ja – vissa dagar är bara dötrista och jag undrar – var det bara detta?

Fast kanske ska det vara så – för om jag inte har de dötrista dagarna – hur ska jag då kunna uppleva och märka de perfekta dagarna. Det måste nog vara skillnad så att vi märker det. Vi måste kunna ha tråkigt för att kunna ha riktigt roligt. Jag tror att dagens barn är rädda för att ha tråkigt – inte ha något att göra – utan de ska ha aktiviteter hela tiden. Vi låter dem inte se att livet är en berg- och dalbana. Ibland är vi på topp och ibland är vi i botten. Balans i tillvaron kallas det nog. Och balans är bra – i allt. Det är som att kunna både gapskratta och gråta. Man behöver bägge i ett bra liv. Om vi försöker att mixa att ibland gå i trappor med att ibland åka rulltrappan eller ta hissen – likaså om vi ibland tar bilen/bussen och ibland går – får vi också en viss balans.

Balans är bra – men svårt – tycker jag.  Vad  tycker NI?

Nr 17 Terrordåd

Under det senaste året/åren har – på flera ställen i Europa – terrorister sprängt och mejat ner personer som kommit i deras väg. Senast idag i Manchester och inte för så länge sedan i centrala Stockholm. Många barn och vuxna har fått sätta livet till och inte fått möjlighet att leva det liv som var menat för dem. Och jag och många med mig undrar hur det kunde bli på det här sättet. Vad det är som gör att personer sätter sprängmedel på sig själva för att låta sig sprängas i folksamlingar och på så sätt skada så många som möjligt av dem som är omkring dem? Vad är det som gör att en vuxen person snor en lastbil och kör på alla som går på gågatan? Vad är det som gör att dessa personer som har en så förvriden hjärna att han gör det han gör, inte låses in – i många år – utan straffrabatt/ förkortade straff?

Tror dessa personer att detta hemska de gör ska göra att de får ett perfekt liv i himlen eller i nästa liv? Tror de verkligen att all denna ondska de sprider ska vinna över allt det goda i världen? På riktigt?

Som mamma till två, vuxna skötsamma, söner tänker jag på dessa mäns mammor och undrar om de fattar hur illa de även gör sina mammor när de gör detta. Eller deras barn om de har några och som kommer att få lida i hela deras liv för vad deras pappor har gjort.

Hur kan vi stoppa detta som händer? Hur kan vi få alla dessa personer som utför terrordåd att förstå hur fel det är och att vi inte skapar en bättre värld genom detta huvudlösa de ägnar sig åt?

Det är så sorgligt och jag blir djupt oroad över till vilken värld mina, och dina, älskade barnbarn växer upp till. Jag önskar jag hade ett trollspö som jag kunde svänga över världen.