Nr 69 Tillval på bilar och lite annat

Har ni tänkt på hur många fina bilar det rullar på våra gator. De är högglanspolerade, fina märken och kostar förmodligen många, många pengar. Kanske är det så att det är banken som äger de flesta och förarna står i stora skulder till dem eller andra – kanske är det så att det faktiskt är många av dessa fina bilar som betalats kontant – jag vet inte – men många fina bilar är det.

Jag tog mitt körkort 1970 och gissa om jag var glad. Jag fick lära sig massor om hur bilen fungerade och om alla de regler som gäller i trafiken. Det var övningskörning och massa teorier att göra – köra och lära innan man blev godkänd. En del körde vid uppkörning och fick göra om den och en del klarade sig – vilket jag gjorde och som jag var mycket tacksam för. Min lärare på körskolan var hård – men noga och jag lärde mig mycket av honom under de timmar vi var ute och körde.

Det jag mycket funderar över är hur det ser ut idag – och kanske har även ni funderat över detta när ni är ute i trafiken. För det som händer kan få – i alla fall mig – att bli irriterad – och det är inte bra när man kör. Vad är det då jag retar mig på och som jag ser när jag är ute? Jo – massor av mycket fina bilar – har tydligen körriktningsvisaren som tillval – och då bilen var mycket dyr – hade de inte råd att köpa till denna – eller? På de gamla bilarna ingick detta i köpet vad jag vet. Massor av bilar parkerar – utanför en redan parkerad bil – och går därifrån för att säker göra något viktigt arbete – vad vet jag. Det är som om de ägde gatan. Droppen var när jag kom på en mycket smal  gata i Södertälje och det stod en dubbelparkerad bil som blockerade hela gatan – och hör och häpna – ägaren satt i frisörstolen bredvid och klippte sig – hur dum får man vara? Tror ni han kom ut direkt – inte då – jag fick allt vänta tills han var klar.

För att fortsätta på temat bilar så finns det något annat som jag har stora funderingar över och det är alla handikapptillstånd där det är uppenbart att vederbörande inte är handikappad – men som nyttjar dessa platser. Frågan blir ju – hur i hela friden lyckades de få ett handikapptillstånd?  Eller ännu värre – de som parkerar på en plats för handikappade – fast de inte har det behovet. Suck! De som verkligen behöver platserna få åka någon annanstans – det är bedrövligt. De borde tänka på att en dag kanske de själva eller någon nära anhörig skulle behöva platsen – och då finns den inte ledig.

Nu är det ut i solen som gäller för mig och köpa färg till köket!

Nr 50 Min blogg

Så har man då skrivit 50 blogginlägg. Som det blev! Borde fira det på något sätt! Från början tänkte jag att det bara skulle vara en blogg som skulle handla om att vara pensionist – ni vet – gå från att vara ung till att bli gammal – men så blev det nu inte riktigt. Okey då – det blev lite sådant också – men inte så mycket då jag inte känner mig gammal. Det har blivit lite av varje, från kläder – till politik – ja allt som rör sig i huvudet på oss människor egentligen – oavsett ålder – tror jag. Det kan vara något jag ser på stan, eller något jag läser om i tidningarna – saker och händelser som berör mig på något sätt och som jag vill sätta ord på.

Jag tror att vi är många som har en massa åsikter och som vi skulle vilja skriva om eller på något annat sätt uttala våra åsikter om – men som vi inte gör – av någon anledning. Det är så himla roligt att skriva det som poppar upp i huvudet. Ta ett ämne och låta fingrarna dansa på tangenterna – och det funkar.

Då jag oftast vaknar tidigt – skriver jag oftast tidigt på morgonen. Men ibland är huvudet så fullt av olika saker så när en text är klar – påbörjar jag nästa. En del ämnen måste ”ligga” till sig några dagar. Dessa läser jag flera gångar och funderar på formuleringar för jag vill ju inte att det ska bli fel, jag måste ju kunna stå för det jag skriver och jag vill att det ska vara lite roligt att läsa.

I morgon ska jag ha telefonmöte med killen som hjälpt mig att göra om min hemsida till en bloggsida och målet är att förbättra den – förstås. Så nu håller jag tummarna för att det blir som jag vill.

Nr 49 Att vara chef eller ledare i ett land

Vad är det för skillnad på att vara chef och att vara ledare. Ja, enkelt sagt kan man väl säga att ledarskapet förtjänar du och chefskapet blir du tillsatt på.

Att bli tillsatt på en hög tjänst kan bero på olika saker som att du faktiskt har rätt kompetens eller känner rätt personer eller befinner dig på rätt plats vid rätt tidpunkt där rätt personer också befinner sig. Det kan t.o.m. vara så att andra – bättre val – åkte ut då de t ex hade lite lik i garderoben som inte var ok. Hur har då denna chef det med relationen med dem han är chef för? Tja – det kan ju variera förstås. Ibland kan han/hon vara hård, mycket bestämmande och icke lyssnande vilket gör att många i personalstyrkan troligen är rädd för chefen. Som personal går man till jobbet och gör det man ska – men inte så mycket mer. Man kanske också är medveten om att kunskap/information är lika med makt och spar sina gobitar tills de bättre kan användas – till sin fördel. Ibland är chefen kanske nonchalerande och inte ser eller uppskattar sin personal – och då får man troligen inte ut det som personalen egentligen skulle kunna ge i bra arbete och information – med rätt attityd. En och annan chef gör också som strutsen – sticker huvudet i sanden – så chefen inte behöver hantera frågan utan hoppas på att den försvinner av sig självt. Förstås finns det en och annan ur personalstyrkan som vill göra karriär och som vill använda sin despotiska chef till hjälp för detta – alltså använder gobitarna vid rätt tillfälle – smilar och säger ja amen – rövslickare kallas det visst – tror jag. Låter jag hård? Har jag helt fel eller finns det lite sanning i detta? För naturligtvis finns det de som blivit chefer och som – genom insikt och utveckling övergår till att bli ledare – också.

Hur blir man ledare då? Tja – även där kan det troligen ske på olika sätt men – man förtjänar oftast platsen och oftast har man personalen med sig – i alla fall de flesta – för ledaren ger och får förtroendet. Förstås har ledaren många gånger rätt kompetens – men – han/hon behöver inte vara bäst utan släpper gärna fram och omger sig av mycket kunniga personer som kompletterar ledarens egna tillkortakommanden. Ledaren håller sig informerad om hur de olika avdelningarna – departementen – har det och fungerar och frågar om det är något han som ledare kan hjälpa till med eller som de vill diskutera med honom – som ledare.

Hur ser det ut i vår regering? Är Löven en chef eller en ledare eller är han bägge delarna? Efter dessa dagars händelser och turer runt det som hänt kan man fråga sig. Är han en chef som tillsattes på sin kompetens? Är han en som tillsattes för att han är ”hanterbar” och gör som han blir tillsagd? Eller en ledare med folkets och sin personals förtroende? Eller är han allt?

Hur kommer det sig att en ”anställd” – eller flera – sitter på kunskap av denna tyngd under över ett år som man inte pratar med sin chef/ledare om – eller med andra kollegor heller för den delen? Fanns inte förtroendet mellan de olika grupperingarna i riksdagshuset? Är det en tävling om vilket departement som är bäst – ni vet – månadens anställda? Är man rädd för att göra bort sig eller tänkte man helt enkelt inte vägen ut? Ja – man kan fråga sig hur det ser ut egentligen hos dem som är satta att sköta företaget Sverige.

 

Nr 47 Hur kommunicerar vi egentligen?

Visst är det härligt med kommunikation – men – det är ju inte som förr. Jag säger inte att allt var bättre förr – bara annorlunda. Förr pratade vi med varandra – oftast när vi träffades eller om vi ringde i våra fasta telefoner. Idag – har vi ofta en kommunikation via sms eller via datorn. Den mänskliga kontakten har blivit minimal – och – så mycket vi missar med det – det är inte klokt.

Vad är då kommunikation? Jo – det består till 55% av kroppsspråk – alltså gester och ögonkontakt, 38% av hur vi pratar alltså exempelvis tonfall och bara 7% av orden/innehållet. Alltså – det betyder att när vi bara kommunicerar via sms eller via mail missar vi massor av vad som egentligen sägs. Eller hur? Det är som om vi har blivit en slags robotar utan känslor och mänskliga rörelser i vår kommunikation – trist!

Eller när man går på lokal och ser personer runt omkring som uppenbarligen går ut tillsammans – sitta och fippla med sina telefoner. Eller när man ser en förälder vara ute med sitt barn men inte bry sig så mycket om barnet som de verkar bry sig om telefonen. Inte ok!

Ett annat problem är när jag tar kontakt med ett större företag eller en myndighet eller ett försäkringsbolag – eller vad som helst egentligen – är det nästan lögn att få prata med samma person vid samtal nummer två utan det är någon annan man får prata med. Varför är det så? Om jag vet namnet på den jag pratade med sist – varför kan jag inte få prata i mitt ärende med samma person igen. Hur svårt kan det vara? Vad mycket enklare det skulle blir och vad pengar företaget/organisationen skulle spara utifrån tidsperspektivet då jag som kund inte skulle behöva dra hela min historien flera gånger och personerna i andra ändan inte behöva lyssna på något som någon annan redan hört. Hur svårt kan det vara att en och samma person tar hand om mina ärenden? Tror det kallas för att öka kundnöjdheten och vara ett kundfokuserat företag och inte ett personalfokuserat företag.

På banken är det oftast också så numera – där har jag tidigare protesterat och jobbat på att få träffa samma person varje gång och under många år fungerade det alldeles utmärkt – men helt plötsligt har man i bankvärlden verkligen avgränsat varje tjänstemans område till ett minimum – alltså tvingat mig – kunden – att prata med flera personer om saker som alla gäller mig. Det  betyder att jag måste rapa om samma saker för flera – suck – hur trött blir man inte – för att inte tala om hur respektlöst är det inte mot mig – kunden. Man blir en nobody – ett ärende – och inte en person/människa – och det vill inte jag vara.

Det är som om alla de som arbetar på de olika ställena tror att jobbet är till för dem – alltså att de, som anställda, är viktigare än kunden – kunden, som gör att de faktiskt har ett jobb och får lön. Man kan se samma tendens inom väldigt många yrken och jobb. Är de anställda viktigare än kunden, patienten, klienten eller vad vi nu kallar det för? För vems skull är vi på jobbet – egentligen? För det kan väl ändå inte vara så att anställda tror att jobbet är till för dem – bara?

Problemet är att vi – på andra sidan ”disken” – är i händerna på de bakom ”disken” då detta har utvecklats under många år och vi – framför ”disken” – har blivit vana, fostrade i att det ska vara på detta vis. Vi har inget val som kund! Som småföretagare sedan många år har jag mycket liten förståelse för detta – för i min värld är kunden viktigast – för fanns inte kunden – fick jag lägga ner mitt företag.