Nr 91 Svenska Akademin – och lite tankar runt detta

Mycket har man kunnat läsa de senaste veckorna om Svenska akademin och till viss del har jag följt den – som de flesta – hur har man kunnat missa detta. Och hur tänker då jag om detta – tja – gubbvälde! är väl ett bra uttryck.

Svenska akademin är en mycket gammal institution – som troligen borde moderniserats – för länge sedan.

Jag lyssnade på Leif GW för lite sedan i morgonsoffan – och man får tycka vad man vill om honom – men det är en klok och intelligent man måste jag säga. Det  han egentligen sa – och kanske jag tolkade honom fel –  men det gick ut på följande – modernisera – ta in folk som verkligen är bra inom sitt område och som verkligen kan leva på det – och inte som idag – personer eller person på runt 90  som kanske skulle gå i pension – för länge sedan. Men – det liv de idag lever – kan de inte göra om de inte hade arvodena från Svenska Akademin. Suck!!! Det han sa var – ta in folk som skriver vad folk läser – alltså är ”up to date” med dagens samhälle. Bl a hade han för ett antal år sedan gett som förslag Jan Guilleau – bra förslag – här kommer fler – Lisa Marklund –  Anna Jansson – Jonas Gardell – ja vi har många i Sverige som absolut skulle göra ett bra jobb i denna gamla organisation.

Kanske är det också så att man ska fundera över hur man fördelar platserna vad gäller vilken publik de vänder sig emot – t ex barnböcker – kriminalromaner – feel good böcker – mm – ja ni förstår vad jag menar. En mix av personer som faktiskt skriver så att folk begriper vad de läser. för en och annan gång har dessa personer i Svenska Akademin gett priser till författare som ingen hört talas om tidigare och som skriver – ja inte till gemene man – utan till några få utvalda. Trist.

Jag förundrades många gånger över att Astrid Lindgren inte fick något nobelpris i litteratur – denna underbara författare som läses av barn och vuxna över hela världen – suck – trist – ja urtrist. Nu har vi en annan författarinna som slagit igenom stort – okey – nu har hon ju hållit på i ett antal år – men – hon läses av både gammal och ung – och även där har böckerna blivit filmer. Vem jag menar – förstås Harry Potters J.K. Rowling. Säkert finns det många som rynkar på näsan åt Harry Potter – men – jag tror att det är vår tids Pippi Långstrump.

Om man betänker att detta pris har delats ut sedan 1901 – alltså i 116 år – frånsett några år under kriget då det inte delades ut något pris – så ser könsfördelningen bedrövlig ut. Totalt under dessa år har priset endast gått till 14 kvinnor. Det skulle vara kul att höra hur de tänker – de ”kloka” på de 18 stolarna.

 

Nr 90 Vad kan man göra för att få vården i Sverige på fötter?

En krönikör i Expressen, Nisha Besara, skrev i går och hade funderingar på vad det är  för fel på svenska sjukvården. Hon ställde många bra frågor och en del kunde hon förstås inte besvara – men krönikan var bra – mycket bra – och hon lyfte många viktiga frågor.

Här kommer några av mina funderingar runt ämnet. Jag har varit inom vården sedan jag var 17 år – så ett helt liv har jag – på olika nivåer inom sjuksvården – arbetat – från sjukvårdsbiträde – till chef och vårdutvecklare. Och följande frågor har jag alltid ställt mig;

  1. Varför har vi delat upp lilla Sverige i en massa Landsting egentligen när man – enligt lag – säger att det inte ska bero på var man bor för att få bra vård – lika för alla? Det borde räcka med tre Landsting/regioner som hade som uppgift att se till att lagar och regler är desamma i hela landet. Låt alla sjukhus ligga under dessa – även de privata förstås – som kan fortsätta vara privata – men får svara mot sitt regionkontor/landsting. Som det nu är kostar varje Landstings enorma pengar bara att administrera – här finns massor av pengar att spara och lägga på den vardagsnära vården.
  2. Lägg all äldrevård, LSS, Socialpsykiatri och vårdcentraler under kommunerna – men med en ”övermyndighet” som ser till att vården drivs enligt de riktlinjer som gäller. Jag vet – nästan som idag – fast bättre och med ordentliga uppföljningar även på den kommunalt drivna vården.
  3. Varför tog man bort alla sjukvårdsbiträden? Den nivån behövs och den ger många människor arbete som inte har massa utbildning men som älskar att arbeta med människor. Det ger även dem en möjlighet att göra karriär genom att utbilda sig till undersköterskor eller sjuksköterska – om de vill.
  4. Varför höjer man inte sjuksköterskornas löner istället för att ta in personal från bemanningsföretag – ja jag vet, jag är en av dem – men jag undrar ändå. Det kostar vården – överallt – en massa pengar som skulle kunna användas bättre. Om man istället la dessa pengar på att ge ordentliga löner till de fast anställda sjuksköterskorna skulle det göra en stor skillnad – och man får kontinuitet i vården.
  5. Egentligen är det samma med bemanningsläkarna – som kostar hur mycket pengar som helst. Därtill borde läkarna schemaläggas på sjukhusen. Den frågan har varit uppe hur många gånger som helst och den stod på agendan redan i början av 80-talet (och kanske redan innan dess) – men inte har hänt – eller?
  6. Varför ska man ha så många chefsnivåer – de som tar många mindre bra beslut sitter alldeles för långt ifrån vården och har noll koll – nåja- kanske lite koll – men inte mycket. Hur ofta tar de sig en funderar på om de själva skulle vilja hamna som patient inom den vård de bestämmer över – förstås – utan att få åka in på räkmacka pga av att de är kända eller chefer eller nåt.

Detta var några av mina tankar och det finns säkert många fler saker man kan göra för att få till en bra vård i Sverige. Något måste göras och det fungerar inte med att ”dutta” lite här och lite där.

Nr 89 Våren och vårkänslor

Nu är – äntligen – våren här – jippi – som jag längtat. Solen lyser från en klarblå himmel och – det är varmt och skönt ute. Undanställda är mina tjocka vinterstövlar och undanhängd är den tjocka jackan. Det är nu som jag verkligen saknar en lägenhet med balkong eller en liten plätt utanför dörren – men – dessa pengar finns inte att tillgå. Väntar på den stora vinsten – förstås.

Under många år var det aldrig någon som gifte sig i min släkt eller bekantskapskrets. Det var liksom inte inne. Förra året var jag på två bröllop – och i år är det två nya som jag ska gå på. Härligt! Men – kläder – vad ska jag ha på mig. Bröllop nummer ett är i slutet av maj. Fritt val av kläder men det får mycket gärna innehålla något gult. Alltså – kort klänning – och jag vill ha en ny – förstås. Bröllop nummer två är i juli – och – lång klänning. Det är min systers yngsta son som ska gifta sig. Förra året på sommarbröllopet köpte jag en himla snygg klänning. Tyvärr kan jag inte använda den då den användes när min yngsta systers bonusdotter gifte sig – så – många av gästerna är desamma. Men – den var så snygg – jag kände mig supersnygg i den – vilket är viktigt.

Tillbaka till våren – från ena dagen till den andra har alla uteserveringar öppnat och det är massor av människor som sitter där och njuter. Om några veckor är det ”the big event” i Stockholm – Kungsträdgården står i full blom då körsbärsträden visar upp sig i sin fulla glans. Hur många människor som helst är där och tittar och tar en massa foton – och selfies. Dessa träd gör mig lycklig för då vet jag att vi har ett antal varma och sköna månader framför oss – vilket jag älskar.

Våren för också med sig Vårsalonger på olika gallerier. Jag ska vara med på Galleri Zebras vårsalong mellan den 5 – 10 maj – så välkomna dit och titta. Öppettiderna står på hemsidan. Alla som ställer ut får ha tre alster med. Galleriet är ett litet mysigt galleri som startades för ca nio år sedan i Södertälje av ett gäng entusiaster och det drivs som en förening som man – för en låg penning kan bli medlem i. Rekommenderas starkt om man är intresserad av konst och/eller själv håller på med någon form av konsthantverk.

Nu snart ut i solen – Ha en himla bra dag.

 

 

Nr 88 Sömn och tankar

Det är inte ofta jag har svårt att sova. Jag brukar nästan alltid somna när jag krockar med kudden – och har sedan en god sömn – om än inte så lång då jag ofta vaknar tidigt.

Men nu – är det inte kul – det är som om en liten bacill har bitit sig fast i huvudet på mig och släpper inte taget. Tankarna och funderingarna flyger runt – och jag tänker – tänk om? Klockan är halv två – på natten – och bacillen jobbar på. Så till slut bestämde jag mig för  att sluta snurra i sängen – och skriva istället. Det är ju en dag i morgon också och den ska levas utan att vara för trött.

Har ni varit med om detta själva någon gång så vet ni – något fastnar i huvudet och det spelar ingen roll att man säger till på skarpen till sig själv – sluta tänk på honom – på henne – på det – vad det än är som stör – men likt förbannat hänger det kvar. Suck – vad ska man göra åt det?

Tja – bestämma sig för att det inte betyder något? Eller att det går över? Eller att själv göra något åt saken? Fast det går ju inte alltid – när någon annan är problemägaren – och det är problemägaren som måste lösa problemet – eller hur – för det spelar ingen roll vad jag tycker eller tänker då jag inte äger problemet. Märkligt egentligen hur man ibland reagerar på saker man inte kan göra något åt. Knäppt!

Så nu sitter jag i sängen – med datorn i knät – mitt i natten – skrivandes och hoppandes på att något ska hända – att jag ska somna t ex eller att telefonen ringer eller något som får bacillen att tystna i huvudet. Kanske hjälper det att jag har skrivit av mig och publicerar detta. Det återstår att se.

 

Nr 87 Arbetsförmedlingens vara eller icke vara

Denna helg har mitt ena barnbarn, Josefine, varit hos mig. Hon sover länge – och jag vaknar tidigt. Så – då passade jag på att läsa tidningarna – på nätet förstås – man är väl med sin tid.

Vad stod det då där  – på  ledarsidan? Ja bl a handlade det om Arbetsförmedlingens vara eller icke vara – intressant – för frågan är väl egentligen – vad gör de idag och till vilken nytta och till vilka resultat. Idag är det en offentlig institution som kostar enorma pengar – men den viktiga frågan är väl hur många personer de får ut i arbete – på riktigt – egentligen? Jag tror inte det är så många – de flesta hamnar i någon form av åtgärd – och åtgärder kostar pengar och ger inga skatteintäkter.

För ett antal år sedan – när man arbetade med jobbcoacher – tillhörde jag och ett gäng från NyföretagarCentrum de som fick i uppdrag att jobba med detta. Detta var en upphandling som vi var med i och som vi fick. Vi skulle arbeta ffa med de som ville starta företag. Vi jobbade stenhård med dessa personer – som var ganska många till antalet. När man sedan gick in och skulle ta bort detta pga av att några idioter missbrukade detta och fuskade – drog man bort alla upphandlade organisationer  och företag – alltså – kollektiv bestraffning – istället för att kicka de som faktiskt fuskat. Till råga på allt kunde vi – med statistik och uppföljning – visa på att drygt 60% av de som gått till oss – faktiskt fått jobb eller starta företag. Några hade gått till utbildning. Vår statistik visade att vårt arbete var mycket bättre än det Arbetsförmedlingen själva gjort – alltså – ett privat alternativ.

Det har också i omgångar diskuterats i tidningarna om arbete för lågutbildade personer – jag kommer inte ihåg vad man kallade dessa jobb – men – med tanke på att det är så många idag som kommer till Sverige utan utbildning och språk skulle det vara ett perfekt sätt att komma ut i arbetsmarknaden och börja tjäna egna pengar istället för att vara bidragsberoende. Men – då lägger LO och Socialdemokraterna in sitt veto och menar att det skulle sänka allas löner – hur tänkte man då? Är det inte bättre att så många som möjligt arbetar för sin försörjning istället för att kosta massa bidrag. Det skulle också göra att många fler personer skulle lära sig svenska – lära känna nya människor – integreras i samhället – kanske t.o.m lära sig ett yrke. Alla skull vinna på det och kanske skulle det också ge mindre invandrarfientlighet – och det är det nog den största vinsten av allt.

Så kommer jag då till Arbetsförmedlingens vara eller icke vara. Behövs de? Finns det något bra alternativ? Ja och ja – tänker jag. Men kanske i en annan form och organiserat på annat sätt. De kanske också ska byta namn – för idag förmedlar de inte så många jobb – vilket de gjorde när jag var ung. Kanske Åtgärdsbyrån?

Och kanske skall någon annan bedöma om personen skall i åtgärder eller till anställning eller till företagande eller till något annat så de hamnar mer rätt från början.

 

 

Nr 85 HJÄLP – Nyföretagandet sjunker

Nyföretagandet i  Sverige minska ordentligt och man kan undra varför?Jag har funnits i denna världen sedan precis i början av 2000-talet som bl a rådgivare och jag har varit företagare ännu längre. Och trots att jag numera är pensionist – arbetar jag fortfarande i mina företag och kommer så att göra ytterligare ett tag. Och – som sagt – många av oss företagare går inte i pension när vi fyller 65  – vi jobbar på så länge det är roligt och så länge vi orkar – vi håller Sverige rullande!

Vad är det då som gör att nyföretagandet faller? För vi inom NyföretagarCentrum erbjuder alla – jag menar ALLA – oavsett ålder, kön och ursprung – kostnadsfri rådgivning, stöd, seminarier och mentorprogram. Vi behärskar ett flertal språk om man tittar på alla kontoren – så det ska inte vara något problem. Detta kan alla nyttja upp till tre år efter att man startat sitt företag – så vi försöker verkligen ge alla allt stöd i världen.

NyföretagarCentrum är en ideell organisation och nästan samtliga som arbetar med detta är företagare och gör detta som uppdrag. Jag säger nästan för det finns ett fåtal anställda. Ni undrar då säker – vem betalar er? – Jo –  det för samarbetspartnerna i kommunen – alltså andra företagare och till liten del kommunen. Vårt mål är att få många framgångsrika företagare – för det behöver Sverige.

Är det så att vår regering hela tiden vill ”straffa” alla företagare för att de är just företagare – och de skall straffas på olika sätt – höjda skatter – borttagande av vinster – och mer byråkrati.  Är presumtiva företagare oroliga för vad som ska hända efter valet – vem vinner – blir det helt förbjudet med vissa sorters företag? Ja – man kan ju undra över detta.

Finns det ett avund hos våra styrande? För trots att man inte vill att företagare ska göra vinster så kan vi bara titta på andra höjdare inom politiken som avgått och som nu tjänar storkovan på föreläsningar och på gods och herresäten.

I Sverige – och i hela världen behöver vi människor som vågar starta och satsa på företag. I många fall – dock inte alla – betyder det arbetstillfällen för andra personer – och det behövs. Många av företagarna anställer personer som kanske inte annars hade fått arbete eftersom det då finns ofta hjälp att få för kostnaderna – vilket är till stor nytta även för företagaren – framför allt om det är ett litet – nystartat företag. Även om de inte anställer – lämnar de en tom plats åt någon annan – eller lämnar arbetslöshetsstatistiken – vilket är superbra.

Så – kära styrande – gör om reglerna lite – tänk nytt – tänk framåt – tänk en blomstrande arbetsmarknad.

Nr 83 Tiden

Kommer ni ihåg hur det var när ni var barn – hur långa era sommarlov, jullov och påsklov var? Hur länge det skulle dröja innan tomten kom? För att inte tala om hur länge det skulle dröja tills ni fyllde 15 år – eller 18 år – eller tills ni blev myndiga vid 21 år. Det skulle dröja hur länge som helst – tyckte  jag – då. Vid ett tillfälle – jag var kanske 15 år – blev jag osams med pappa (nåja – det hände fler gånger) och jag talade om att jag minsann aldrig skulle göra som han gjorde när jag fick barn – så det så. Pappa bad mig då att skriva ner det på ett papper – vilket jag naturligtvis gjorde och gav honom det. Många år senare – när jag fått barn – och då mina barn inte ville göra som jag sa – tog pappa helt plötsligt upp min lapp – skriven många år tidigare – och gav mig den. Han hade sparat lappen i sin plånbok i alla år! Ja – vad säger man? Tiden!!

Sedan – helt plötsligt – gick det fort – jättefort. Alla år bara rusade iväg. Helt plötsligt var jag vuxen och helt plötsligt födde jag världens finaste lilla son – ett helt perfekt exemplar förstås – som nu ska fylla 42 år. Och helt plötsligt – utan att jag riktigt hade fattat det – fyllde jag 65 år – och blev pensionist? Vart tog tiden vägen??? Och jag känner mig absolut inte som snart 66 år. När mina fastrar och farbröder var i denna ålder – var de supergamla – men hallå – det är inte jag – jag upplever mig som skapligt ung – nåja – mogen ungdom eller nåt.

Härom morgonen- lite efter 07 – stod jag och väntade på bussen för att åka hem efter att ha arbetat natten. Svinkallt – tror det var -8 och 5 minuter tills bussen skulle komma – och återigen var jag barn där tiden var hur lång som helst – men till skillnad från då – då jag upplevde att det inte gjorde något att tiden gick sakta – ville jag nu att tiden skulle gå mycket fortare – för jag frös och ville hem.

När jag var ung – yngre – upplevde jag att jag hade all tid i världen och att det inte gjorde något om jag sköt upp något till en annan dag – för jag hade ju verkligen all tid i världen till att göra allt jag ville – eller hur? Nu – måsta jag tänka på ett annat sätt – för helt plötsligt har jag inte all tid i världen kvar för en del av den tiden har jag redan spenderat – och det finns massor av saker och miljöer jag fortfarande vill uppleva och göra.

Har ni tänkt på hur många människor det är som springer och stressar hur mycket som helst. Blir irriterade på att kön i affären går för långsamt fram. Jag undrar varför och vad de ska göra som det är så bråttom till – eller vad de spar minuterna till? Ska de koppla av? Ska de umgås med sina barn? Eller ska de fylla tiden med fler viktiga saker att göra?

Då – för länge sedan – kunde jag utan problem sova bort halva förmiddagen – oavsett vilken tid jag gick och la mig – nu – vaknar jag oftast mycket tidigt – väldigt tidigt enligt mina väninnor som jag reser med och då delar rum med – oavsett vilken tid jag lägger mig. Ibland – när jag jobbat mycket – försöker jag verkligen tala om för mig själv att jag får sova länge på morgonen. Att det inte gör något om jag vaknar kl 8 eller 9 eller senare. – Lyckas jag? Det har hänt – någon gång – men för det mesta inte. Hur kunde det bli så? Suck -jag tror att tiden spelar mig ett spratt. Kanske är det så att ju äldre man blir desto mindre sömn behöver man för att man ska ha en chans att göra allt man vill innan det är för sent.

 

Nr 82 En resa till Indien – eller rättare sagt tre resor i en.

Nu har jag kommit jag hem från en tre veckor lång resa till Indien – eller rättare sagt – tre resor i en. Det var jag och en kompis som gjorde den och hela resan har varit helt fantastisk. Tänk er att resa under tre veckor med – bara handbagage!!! Det ni – det var något. Snacka om prövning.

Del 1 av resan gick till Bangalore för att hälsa på en kollega till oss. Vi arbetar bägge som sjuksköterskor och en sommarkollega bor där just nu då hennes make arbetar för Scania och är placerad där. Numera är det bara den yngsta dottern som bor hemma – men de har ytterligare tre. De bor i ett fantastiskt hus i ett fantastiskt område. Chris mötte oss på flygplatsen och vi for hem till henne – där vi också skulle bo. Vi möttes av ett härligt välkomnande och vi hade några underbara dagar med henne. I området finns det ett klubbhus med restaurang och flera pooler – vilket vi förstås nyttjade. Vädret var underbart. Det blev mycket tjejprat, skratt och shopping – härligt!

Del 2 av vår resa gick till Goa – sol och bad var det som gällde. Vi hade förstås förbokat hotell och bokat hämtning på flygplatsen. När vi landat gick vi runt och letade efter vår bil – som inte fanns någonstans – så vi fick ta en vanlig taxi. Det var en trevlig chaufför som därtill pratade bra engelska så det var en trevlig resa. Vi hade gett honom adress och telefonnummer till hotellet vi bokat och han ringde upp dem. Innan hade han frågat om vi hade betalt hotellet redan – och vi – våra nöt – talade om att vi inte hade gjort det. Nu flög nog fan i honom och han ”hittade” helt plötsligt inte till hotellet. Han körde oss till några andra hotell – vilka vi definitivt inte godkände – och vi blev bara argare och argare. Till slut hamnade vi på ett hotell som ändå var helt ok – men dyrare – och inte det vi beställt. Så – det vi lärde oss var att aldrig berätta för en taxichaufför att man inte har betalt hotellet – eller rättare sagt – berätta inte något alls – för de utnyttjar detta – för naturligtvis – fick han ”bonus” från hotellet för att ha kört oss dit.

I Goa lärde vi känna en kvinna som heter Sunita. Hon är 35 år gammal och mamma till 4 barn varav den äldsta är bortadopterad till Finland. Hon har kontakt med dottern. Hon blev bortgift när hon var 13 år och fick dottern året efter. Efter dottern fick hon två söner och en dotter till. Yngsta dottern är 11 år och har gomspalt. Det sägs att i Indien får alla barn gratis sjukvård – och det funkar nog – på pojkar – för när dottern skulle få opereras talade man om att hon aldrig skulle bli normal och inte prata. Första operationen gjordes och efter det tog Sunita henne till en annan klinik – och betalar nu själv för operationerna. Samtidigt kastade hon ut mannen då han var elak mot henne (vilket hon hade klarat hela tiden) men när han började bli elak mot barnen fick hon nog. Hennes familj och mannens familj har förskjutit henne – förstås – för man lämnar inte mannen så där. Allt hon nu tjänar när hon jobbar delar hon upp i två högar – en till att leva för och en till flickans operationer. Nu ska hon gör en operation som hon fått ihop pengar till och sedan är det bara 2 kvar. Alla barnen pluggar idag och flickan har bestämt att hon ska bli forskare. Hon är den i familjen som hjälper Sunita med bankärenden och allt sådant som har med läsa och skriva att göra då Sunita är analfabet. Hon är en underbar liten tjej så vi har bestämt att vi ska försöka hjälpa henne med pengar till de två återstående operationerna. Så vill ni hjälpa till med en slant – så hör av er till mig – ingen slant är för stor eller för liten.

Del 3 av resan gick till New Delhi. Vi  bodde på ett hotell som ligger granne med min vän Neha. Henne lärde jag känna då jag och en annan väninna – Inger – gjorde ett projekt där vi kopplade ihop kvinnliga företagare i Sverige med kvinnliga företagare i Indien. Vi åkte då vid ett flertal tillfällen till New Delhi med våra deltagare från Sverige och vi tog emot Indiskor här med fullt program. Himla kul!!!

Nu var vi där och gjorde en massa roliga saker – och en hel del med Neha och hennes väninnor. Mycket skratt och mycket prat blev det. Vi var bl a ett gäng på 7 personer som hyrde en buss och åkte till Taj Mahal – ett underbart vacker mausoleum. Mat, skratt och dans i bussen – förstås – till indisk musik.

Mycket shoppa blev det också i New Delhi – så – på hemvägen fick vi checka in våra väskor. Vi räknade ut att hela resan – inkl alla flyg, hotell, mat och shopping – totalt kostade oss 15 000 kr per person. Helt ok!

Nr 80 Februari och lite annat

Åh – vad jag längtar till våren och sommaren. Jag tillhör den delen av befolkningen som är beroende av värme och sol – tänk att ligga på en klippa eller en strand och njuta av solstrålarna. Nåja – lite vinter och snö kan jag tänka mig –
t ex under jul och nyår – då ska det vara vitt och fint och jättestora snöflingor ska sakta dala ner från himlen – läckert. Några grader kallt och solsken – det är njutbart. Sedan – när jag var yngre – åkte jag slalom – vilket jag älskade att göra. Ibland åkte vi uppåt i landet och ibland åkte ner mot alperna. Så himla roligt! Några åk och sedan en paus på något ställe i backen innan man fortsatte att åka. Nu är det många år sedan – men jag tror att jag ska sätta upp det på min lista och faktiskt göra det igen – innan jag behöver en rollator. Jag undrar om jag skulle klara det? Kanske måste jag höja min försäkring? Jag har ingen utrustning kvar – men det kan man hyra. Då – för länge sedan hade jag en skidoverall – jättesnygg – vit med lite glada färgade streck på. Sådana gör man inte längre – tror jag. Jag har varit ute lite på rean för att se om jag kunde hitta någon snygg skidoverall – men inte. Nåja – det blir ingen skidåkning förrän till nästa vinter – och då är jag lite äldre – men förhoppningsvis blir det av – då – och jag har hittat min snygga overall.

Just nu har jag fullt upp med att ordna det sista innan min resa till Indien. Jag och en väninna ska dit och göra lite av varje. Vi ska hälsa på en kollega som bor i Bangalore – vi ska ta några dagar i Goa (sol och bad – viktigt) och vi avslutar våra tre veckor med några dagar i New Delhi. Det ska bli mycket trevligt med massor att titta på, massor av prat och förstås – shopping. Idag är det mycket lätt att fixa en resa av detta slaget – internet! hjälper till – tack för internet. Tur och retur New Delhi och sedan inrikesflyget – allt är bokbart – och det blir mycket bra priser när man gör det själv. Det dyraste och tuffaste var nog att skaffa visumet. Massor av papper att fylla i – förstås – sedan betalningen – suck – 1 299 kr per person. Kanske vill de inte ha turister i landet – vad vet jag – dyrt var det. Så gäller visumet bara i sex månader – men förstås – man får åka två gånger på det – men hallå – två gånger inom sex månader?

Just nu är vi inne i en hektiskt tid – revy tid. Sonen driver Trosarevyn och det går fantastiskt bra. De har fått fantastiska recensioner och är superduktiga. I kväll är det slutsålt – men det finns lite biljetter kvar till i morgon. Nästa lördag är det final. det finns bara ett ord – succé. Snacka om stolt mamma här – och därtill har han fått frågan om han vill hålla vårtalet i Trosa – underbart – vilken ära – och mamma växer – av stolthet – jag är snart tre meter lång.

 

Nr 79 Premiär och revy i Trosa

Jag har två söner varav den enas stora hobby och intresse är att hålla på med revy – och han driver Trosarevyn sedan ett antal år tillbaka. I lördags var det premiär! Förstås var jag där – inte bara för att se revyn – men jag är också ansvarig för att allt ska fungera utanför scenen – alltså i garderob och café. Nu  är jag inte överallt själv utan den som verkligen får ansvara för cafét är min minsta syster och så engagerar vi lite kompisar som ställer upp och arbetar ideellt vid de olika föreställningarna. om betalt får de se revyn – och lite fika förstås. Det fick fantastiska recensioner och det var slutsålt – himla kul!

En revy skapar inte sig själv – förstås – utan det är många timmars arbete för hela ensemblen och de börjar redan efter finalen av revyn man kört för att leta ämnen inför kommande revy – så alltså – ett års arbete – nåja inte på heltid – men många timmar är det – ideellt förstås – för det blir inte några pengar över när allt är betalt – men det är himla kul. De som arbetar med revyn är i alla åldrar – i Trosarevyn är den yngsta 11 år och är bakom scenen och den äldsta 70 – primadonnan på scen. Jag tror att alla revyer skulle uppskatta uppslag och inslag på olika saker som hänt i byn eller i  världen – så har ni något – skänk det till er revy – kanske kommer det med i kommande uppsättning och då får ni ert namn i programbladet. Fast det kanske är så att ni vill hjälpa revyn på annat sätt – fråga vad de behöver hjälp med vet ja – ni får troligen inget betalt – men himla trevligt under tiden.

Naturligtvis slogs jag ner av ett stort virus – lagom till premiären – så några Alvedon har varit min räddning – och är det fortfarande troligen några dagar till. Vi har ju föreställningar några helger till och den stora finalen är den 10/2 – och förstås – de blir bara bättre och bättre (det finns lite biljetter kvar)

Över hela landet – nästan – spelas det revyer – av massor av människor som i de flesta fallen gör det ideellt. Det finns förstås några som är proffs – men de flesta inte – och det är något att tänka på när ni går och tittar. Man arbetar med revy för att dels roar det en massa människor och sedan är man själv mycket road av att bjuda på sig själv – ett jättegäng av amatörer – och det är viktigt att komma ihåg. Så glöm nu inte att ge alla fantastiska applåder (och gärna lite blommor förstås) för de gör en fantastisk insats – för att roa oss alla.