Nr 90 Vad kan man göra för att få vården i Sverige på fötter?

En krönikör i Expressen, Nisha Besara, skrev i går och hade funderingar på vad det är  för fel på svenska sjukvården. Hon ställde många bra frågor och en del kunde hon förstås inte besvara – men krönikan var bra – mycket bra – och hon lyfte många viktiga frågor.

Här kommer några av mina funderingar runt ämnet. Jag har varit inom vården sedan jag var 17 år – så ett helt liv har jag – på olika nivåer inom sjuksvården – arbetat – från sjukvårdsbiträde – till chef och vårdutvecklare. Och följande frågor har jag alltid ställt mig;

  1. Varför har vi delat upp lilla Sverige i en massa Landsting egentligen när man – enligt lag – säger att det inte ska bero på var man bor för att få bra vård – lika för alla? Det borde räcka med tre Landsting/regioner som hade som uppgift att se till att lagar och regler är desamma i hela landet. Låt alla sjukhus ligga under dessa – även de privata förstås – som kan fortsätta vara privata – men får svara mot sitt regionkontor/landsting. Som det nu är kostar varje Landstings enorma pengar bara att administrera – här finns massor av pengar att spara och lägga på den vardagsnära vården.
  2. Lägg all äldrevård, LSS, Socialpsykiatri och vårdcentraler under kommunerna – men med en ”övermyndighet” som ser till att vården drivs enligt de riktlinjer som gäller. Jag vet – nästan som idag – fast bättre och med ordentliga uppföljningar även på den kommunalt drivna vården.
  3. Varför tog man bort alla sjukvårdsbiträden? Den nivån behövs och den ger många människor arbete som inte har massa utbildning men som älskar att arbeta med människor. Det ger även dem en möjlighet att göra karriär genom att utbilda sig till undersköterskor eller sjuksköterska – om de vill.
  4. Varför höjer man inte sjuksköterskornas löner istället för att ta in personal från bemanningsföretag – ja jag vet, jag är en av dem – men jag undrar ändå. Det kostar vården – överallt – en massa pengar som skulle kunna användas bättre. Om man istället la dessa pengar på att ge ordentliga löner till de fast anställda sjuksköterskorna skulle det göra en stor skillnad – och man får kontinuitet i vården.
  5. Egentligen är det samma med bemanningsläkarna – som kostar hur mycket pengar som helst. Därtill borde läkarna schemaläggas på sjukhusen. Den frågan har varit uppe hur många gånger som helst och den stod på agendan redan i början av 80-talet (och kanske redan innan dess) – men inte har hänt – eller?
  6. Varför ska man ha så många chefsnivåer – de som tar många mindre bra beslut sitter alldeles för långt ifrån vården och har noll koll – nåja- kanske lite koll – men inte mycket. Hur ofta tar de sig en funderar på om de själva skulle vilja hamna som patient inom den vård de bestämmer över – förstås – utan att få åka in på räkmacka pga av att de är kända eller chefer eller nåt.

Detta var några av mina tankar och det finns säkert många fler saker man kan göra för att få till en bra vård i Sverige. Något måste göras och det fungerar inte med att ”dutta” lite här och lite där.

Nr 57 Lördag morgon och äldrevården

Lördag morgon och just hemkommen från jobbet. Det var många oroliga personer i natt – var det fullmåne tro? Idag ska jag röja av lite här hemma för att sedan sova några timmar. Har ytterligare en natt framför mig innan jag har en ledig natt. Klagar inte – jag gillar att jobba när alla andra sover. Är bokad ytterligare en vecka sedan är det ganska tomt på den fronten. Å andra sidan börjar andra arbeten då – så det går ingen nöd på mig. Men visst kan jag göra fler pass inom äldrevården i höst.

Ibland blir jag fundersam när jag arbetar på hur människor är egentligen. Jag arbetar i sommar med personer som är i slutet av livet och när de blir sämre är det jag och mina kollegor som ringer anhöriga och meddelar detta, i tro att de vill veta och kanske komma för att vara där hos sin mamma eller pappa deras sista timmar i livet. Och visst är det så för många som gör det och verkligen vill det – men – dock inte alla. Det verkar som om man inte har tid – eller bryr sig – vad vet jag. Märkligt. Hur tänker man och hur prioriterar man då? Vi försöker dock alltid att se till att en ensam person har någon personal hos sig på sista resan. Men – visst skulle det vara en anhörig istället.

Jag tänker ibland hur jag själv skulle vilja avsluta mina dagar – och förstås – vill jag som så många andra – bara somna en natt och inte vakna igen. Det vore bäst för mig och för mina anhöriga – eller framförallt för mig – för en del av dem jag träffar när jag arbetar vill jag inte byta med. Långliggare till exempel – dementa och kanske bortglömda. Men – hamnar jag där hoppas jag att de som arbetar där är respektfulla och kan behärska språket så vi kan förstå varandra. Behandlar mig som om jag vore dras mamma eller mormor/farmor. För jag tror och hoppas att alla som arbetar i vården tänker på att en dag kanske deras kära anhöriga hamnar på den avdelningen de arbetar på – eller på en annan avdelning.

För länge sedan var jag ute mycket och pratade om lagen om Lex Sarah. På ett ställe som jag kom till satt det säkert 40 personer i rummet inklusive cheferna och jag ställde frågan ”hur många av er skulle vilja bli vårdade av er?” – Gissa om både jag och cheferna tappade hakan när det kom ett rungande NEJ från personalgruppen. De hade mycket att arbeta med där och jag fick ändra på min föreläsning en del för att hantera deras märkliga svar. Hur tänker man? Man måste verkligen älska att arbeta med människor när man arbetar inom vården – annars ska man byta jobb.

 

 

Nr 54 Jag jobbar som sjuksköterska i sommar

Det är mycket skriverier idag om vårdyrkena, om arbetsvillkoren och om betalningen. En del saker håller jag med om – andra inte. Jag håller med om att det är tungt många gånger. När jag har jobbat natt och slutar jag 07.30. Under förra natten hade jag fullt upp och hann knappt sitta ner förrän vid 5-tiden. Jag arbetar i en patrull och den natten var vi två sjuksköterskor på den kommunens alla äldreboenden, LSS och psykiatrin – gissningsvis ca 800 patienter. Ja – jag vet – det är massor och telefonen ringer hela tiden. Förstås har vi också varsin bil så vi kan åka ut till de olika ställena.

För inte så länge sedan – drygt ett år sedan tror jag – ändrades vår organisation från att bara gälla äldreboendena till att också gälla LSS och psykiatrin. Blev vi fler som arbetade? Nej då – samma personalstyrka. Nu sedan i våras tror jag är vi – vissa pass – tre sjuksköterskor i tjänst. Viss skillnad måste jag säga.

Vad händer då ute på ställena – boendena – jo – i sommar har man ”missat” att se till att man ge personalen den kompetens de behöver för att det ska fungera ordentligt t.ex vad gäller delegeringar på delning av dospåsar av läkemedel och att ge insulin. Suck! Och då hamnar jobbet på oss förstås.

Jag utbildade mig till sjuksköterska efter det att min man avled 1980. Egentligen var inte det mitt drömyrke – men det var ett ganska säkert arbete – tänkte jag. Jag sökte och kom in på Sophiahemmets sjuksköterskeskola – jag hade tur med andra ord – fast egentligen inte – jag sökte bara dit. De flesta av mina placeringar gjorde jag också där vilket gjorde att jag inte behövde stångas med en massa andra elever från olika yrkeskategorier – utan jag blev mycket väl omhändertagen. Yrket är ett hantverk vilket jag tror att många som läser till sjuksköterska inte riktigt har förstått. Det pratas mycket om forskning och annat fint – men – 95% av alla som utbildar sig hamnar på golvet och får göra hantverket.

Men – jag har världens bästa pensionsförsäkring – min utbildning – ett hantverk.

 

Nr 25 Hemtjänsten och rasism

Jag är sjuksköterska och har under alla år som företagare även arbetat som det periodvis och ofta på somrarna. Det är ju världens bästa pensionsförsäkring – så jag är rädd om den kunskapen. När jag arbetar som sjuksköterska gör jag numera det oftast i kvälls- och nattpatrullen. Vi är tre sjuksköterskor i tjänst på samtliga äldreboenden i kommunen. Många av omvårdnadspersonalen är mycket duktiga och har inga problem med språket – men – det finns tyvärr alldeles för många som har bristfälliga, t.o.m mycket bristfälliga, kunskaper i svenska, vilket är ett problem både för oss och för de gamla.

Alltid när – i alla fall kommunerna – söker omvårdnadspersonal – står det alltid i annonserna att man skall behärska det svenska språket till tal och skrift. Naturligtvis skall det vara så då vår lagstiftning säger att man ska kunna läsa vad genomförandeplanen säger, man ska ha koll på lagstiftningen och  – man ska kunna dokumentera. Inget konstigt alls tycker vi/jag. Men – där fegar arbetsgivarna ut och man vågar inte hålla sig till det som står i annonsen utan anställer de som inte har dessa kunskaper.

I många kommuner har man startat avdelningar som har inriktning på finska- och arabiska språket. Det betyder att de som flyttar in har dessa språk som modersmål – och personalen pratar språken. Varför kan man fråga sig? Inget konstigt alls – när människor blir gamla och lite dementa tappar de allt vad språk heter – förutom sitt modersmål. Vi tycker alla att det är mycket bra för när jag kommer till en sådan avdelning – vet jag att det finns omvårdnadspersonal som kan översätta/tolka  mitt budskap till patienten och att personalen förstår vad jag vill att de ska göra.

Denna vecka har det varit en hel del skriverier angående att svenska åldringar vill ha svensk personal??? Och man har tyckt att det är rasistiskt? Vad är skillnaden? Vi ordnar så att äldre finländare och araber får personal som talar deras språk och det är ok – men – det är inte ok att svenskar vill ha en som talar svenska??? Hur tänker ni nu???

Hur vill ni själva ha det när ni blir gamla och ska ha hjälp av hemtjänsten? ja, jag kan bara prata för mig själv – och jag vet vad jag vill ha. Jag bryr mig inte om vilken hudfärg folk som ska hjälpa mig har men – personerna som ska komma hem till mig skall faktiskt kunna prata med mig så jag förstår vad de säger och att de förstår vad jag säger. Inget konstigt alls tycker jag. Jag vill också att de respekterar min kultur och min religion så att jag får fira våra högtider på det sätt som jag är van vid – förstås. Vilket betyder att de som kommer måste kunna hantera detta även om det går emot deras egna övertygelser. Eller – vad tycker ni?

 

Nr 10 När jag ska flytta in på ett Äldreboende

Ingen längtar efter att hamna i äldrevården det är jag säker på. Och det är samma med mig. Men det är troligt att vi – på ett eller annat sätt gör det. Men – man vet aldrig – kanske blir det hemtjänst istället. Det skrivs mycket i tidningarna en massa om vad som inte fungerar – men mycket sällan om det som fungerar.

Under nu ganska många år har jag arbetat som sjuksköterska inom äldrevården framför allt under sommaren – men – en och annan gång även andra tider på året. Jag har träffat massor av personal som varit fantastiska och väldigt många som inte borde arbeta inom vården.

Under ett antal år som företagare var jag runt på många ställen i landet och föreläste om Lagen om Lex Sarah. En suverän lag – som tyvärr det pratas alldeles för lite om ute på våra enheter.  Cheferna har inte insett att det är deras ansvar att utbilda, undervisa och följa upp att lagen efterföljs. Görs det – så kommer vi att ha en äldrevård – värd namnet.

Här kommer min önskelista på hur jag vill ha det när jag flyttar in (och säkert många med mig);

  1. Eget litet trevligt krypin i markplan.
  2. Duscha varje morgon – vilket tillhör de mänskliga rättigheterna.
  3. Tvätta håret och få det fixat 1-2 gånger per vecka med fön eller hårrullar. Och få hjälp till frissan emellanåt – Jag är fåfäng – mycket fåfäng och som sådan har jag levat och som sådan kommer jag att dö.
  4. Manikyr / någon som målar och filar mina naglar regelbundet – viktigt.
  5. Jag älskar att få fotvård – så avtala med en företagare som kommer och ger mig det så där var 6:e vecka.
  6. God mat som serveras på ett trevligt sätt. Gärna med dukar på bordet och lite rött vin på helgerna. Maten är viktig det vet ju alla – vi äter inte bara med munnen utan också med ögonen. Även om jag måste äta mosad mat så lägg upp det snyggt på tallriken och blanda inte ihop det i en sörja.
  7. Personal som jag kan prata med – alltså – klarar att prata bra svenska. För när jag hamnar på boendet har jag förmodligen glömt alla andra språk jag eventuellt kunde. Och – det är ju så att om man inte bor i det land man är född och uppvuxen i och klarar det nya språket som ung – är det troligen borta när jag blir gammal.
  8. Att min genomförandeplan innehåller det som varit viktigt för mig så att jag får ett bra avslut på mitt liv – och att den följs. Alla har idag en genomförandeplan som skrivs utifrån mina behov – men?
  9. Jag vill kunna komma ut dagligen på en liten promenad och då vill jag inte att det är två personal som går med två eller fler pensionister för då är risken stor att personalen mer pratar med varandra än med oss gamla.
  10. Och – om jag tappat en knapp eller fållen har ramlat ner på mina kläder – vill jag att man lagar det åt mig – för jag kan troligen inte det själv.
  11. Sist men inte minst – jag hatar att gå i skrynkliga kläder – och finns det inget strykjärn på boendet – så köper jag gärna ett åt er.

Jag kan lagen och vad den säger – vilket gör att jag kommer troligen att höras på olika sätt om man inte efterlever den. Jag kommer också att noggrant välja vilka ställen jag söker till. Får jag inte välja gör jag som damen som vi läst om på Facebook – kliva ombord på en kryssare och bli kvar där – kanske blir det billigare än att flytta in på hemmet – och all service är inkluderad.

Om jag inte får flytta in – utan erbjuds hemtjänst – måste jag fundera över hur jag ska hantera det. Utan att jag har gjort en ordentlig kalkyl på det hela, går det nog på ett ut eller t o m  blir billigare om jag istället anlitar ett företag och får RUT-avdrag på tjänsten. Då väljer jag vilket företag som ska komma och städa åt mig och när. Säkert kan jag då även köpa personlig hjälp på olika sätt.

Låter jag hemsk? Önskar du att jag inte flyttar in på avdelning du arbetar på? Vid ett tillfälle när jag var ute i landet och föreläste om Lex Sarah hade jag kommit till en ställe som jag blivit inbjuden till och i rummet satt ca 40 personal och cheferna. Jag började med att fråga dem ”hur många av er vill flytta in på er enhet och bli vårdade av er?” Döm om min – och chefernas förvåning – när ett rungande NEJ var svaret. Sådant sätter sina spår hos mig.

Nu ska jag inte döma ut alla för det finns också en massa ställen som fungerar alldeles utmärkt – men – vi får aldrig läsa om dem – tyvärr. Ställen som väl uppfyller min och säkert många andras önskelista. Det finns mängder av personal som man önskar man kunde lägga i en kopieringsapparat – änglar. Dessa måste man vara rädda om.