Nr 90 Vad kan man göra för att få vården i Sverige på fötter?

En krönikör i Expressen, Nisha Besara, skrev i går och hade funderingar på vad det är  för fel på svenska sjukvården. Hon ställde många bra frågor och en del kunde hon förstås inte besvara – men krönikan var bra – mycket bra – och hon lyfte många viktiga frågor.

Här kommer några av mina funderingar runt ämnet. Jag har varit inom vården sedan jag var 17 år – så ett helt liv har jag – på olika nivåer inom sjuksvården – arbetat – från sjukvårdsbiträde – till chef och vårdutvecklare. Och följande frågor har jag alltid ställt mig;

  1. Varför har vi delat upp lilla Sverige i en massa Landsting egentligen när man – enligt lag – säger att det inte ska bero på var man bor för att få bra vård – lika för alla? Det borde räcka med tre Landsting/regioner som hade som uppgift att se till att lagar och regler är desamma i hela landet. Låt alla sjukhus ligga under dessa – även de privata förstås – som kan fortsätta vara privata – men får svara mot sitt regionkontor/landsting. Som det nu är kostar varje Landstings enorma pengar bara att administrera – här finns massor av pengar att spara och lägga på den vardagsnära vården.
  2. Lägg all äldrevård, LSS, Socialpsykiatri och vårdcentraler under kommunerna – men med en ”övermyndighet” som ser till att vården drivs enligt de riktlinjer som gäller. Jag vet – nästan som idag – fast bättre och med ordentliga uppföljningar även på den kommunalt drivna vården.
  3. Varför tog man bort alla sjukvårdsbiträden? Den nivån behövs och den ger många människor arbete som inte har massa utbildning men som älskar att arbeta med människor. Det ger även dem en möjlighet att göra karriär genom att utbilda sig till undersköterskor eller sjuksköterska – om de vill.
  4. Varför höjer man inte sjuksköterskornas löner istället för att ta in personal från bemanningsföretag – ja jag vet, jag är en av dem – men jag undrar ändå. Det kostar vården – överallt – en massa pengar som skulle kunna användas bättre. Om man istället la dessa pengar på att ge ordentliga löner till de fast anställda sjuksköterskorna skulle det göra en stor skillnad – och man får kontinuitet i vården.
  5. Egentligen är det samma med bemanningsläkarna – som kostar hur mycket pengar som helst. Därtill borde läkarna schemaläggas på sjukhusen. Den frågan har varit uppe hur många gånger som helst och den stod på agendan redan i början av 80-talet (och kanske redan innan dess) – men inte har hänt – eller?
  6. Varför ska man ha så många chefsnivåer – de som tar många mindre bra beslut sitter alldeles för långt ifrån vården och har noll koll – nåja- kanske lite koll – men inte mycket. Hur ofta tar de sig en funderar på om de själva skulle vilja hamna som patient inom den vård de bestämmer över – förstås – utan att få åka in på räkmacka pga av att de är kända eller chefer eller nåt.

Detta var några av mina tankar och det finns säkert många fler saker man kan göra för att få till en bra vård i Sverige. Något måste göras och det fungerar inte med att ”dutta” lite här och lite där.

Nr 83 Tiden

Kommer ni ihåg hur det var när ni var barn – hur långa era sommarlov, jullov och påsklov var? Hur länge det skulle dröja innan tomten kom? För att inte tala om hur länge det skulle dröja tills ni fyllde 15 år – eller 18 år – eller tills ni blev myndiga vid 21 år. Det skulle dröja hur länge som helst – tyckte  jag – då. Vid ett tillfälle – jag var kanske 15 år – blev jag osams med pappa (nåja – det hände fler gånger) och jag talade om att jag minsann aldrig skulle göra som han gjorde när jag fick barn – så det så. Pappa bad mig då att skriva ner det på ett papper – vilket jag naturligtvis gjorde och gav honom det. Många år senare – när jag fått barn – och då mina barn inte ville göra som jag sa – tog pappa helt plötsligt upp min lapp – skriven många år tidigare – och gav mig den. Han hade sparat lappen i sin plånbok i alla år! Ja – vad säger man? Tiden!!

Sedan – helt plötsligt – gick det fort – jättefort. Alla år bara rusade iväg. Helt plötsligt var jag vuxen och helt plötsligt födde jag världens finaste lilla son – ett helt perfekt exemplar förstås – som nu ska fylla 42 år. Och helt plötsligt – utan att jag riktigt hade fattat det – fyllde jag 65 år – och blev pensionist? Vart tog tiden vägen??? Och jag känner mig absolut inte som snart 66 år. När mina fastrar och farbröder var i denna ålder – var de supergamla – men hallå – det är inte jag – jag upplever mig som skapligt ung – nåja – mogen ungdom eller nåt.

Härom morgonen- lite efter 07 – stod jag och väntade på bussen för att åka hem efter att ha arbetat natten. Svinkallt – tror det var -8 och 5 minuter tills bussen skulle komma – och återigen var jag barn där tiden var hur lång som helst – men till skillnad från då – då jag upplevde att det inte gjorde något att tiden gick sakta – ville jag nu att tiden skulle gå mycket fortare – för jag frös och ville hem.

När jag var ung – yngre – upplevde jag att jag hade all tid i världen och att det inte gjorde något om jag sköt upp något till en annan dag – för jag hade ju verkligen all tid i världen till att göra allt jag ville – eller hur? Nu – måsta jag tänka på ett annat sätt – för helt plötsligt har jag inte all tid i världen kvar för en del av den tiden har jag redan spenderat – och det finns massor av saker och miljöer jag fortfarande vill uppleva och göra.

Har ni tänkt på hur många människor det är som springer och stressar hur mycket som helst. Blir irriterade på att kön i affären går för långsamt fram. Jag undrar varför och vad de ska göra som det är så bråttom till – eller vad de spar minuterna till? Ska de koppla av? Ska de umgås med sina barn? Eller ska de fylla tiden med fler viktiga saker att göra?

Då – för länge sedan – kunde jag utan problem sova bort halva förmiddagen – oavsett vilken tid jag gick och la mig – nu – vaknar jag oftast mycket tidigt – väldigt tidigt enligt mina väninnor som jag reser med och då delar rum med – oavsett vilken tid jag lägger mig. Ibland – när jag jobbat mycket – försöker jag verkligen tala om för mig själv att jag får sova länge på morgonen. Att det inte gör något om jag vaknar kl 8 eller 9 eller senare. – Lyckas jag? Det har hänt – någon gång – men för det mesta inte. Hur kunde det bli så? Suck -jag tror att tiden spelar mig ett spratt. Kanske är det så att ju äldre man blir desto mindre sömn behöver man för att man ska ha en chans att göra allt man vill innan det är för sent.

 

Nr 51 Att ha eller inte ha – en man menar jag!

Jag har levt ensam en längre tid – och det fungerar alldeles utmärkt – men visst skulle jag vilja ha någon att dela livet och upplevelser med. Det är dock inte lätt att hitta någon som passar mig – och som jag passar för – för jag är ju inte helt enkel – och jag har mina sidor förstås – som alla andra, men de är mina sidor och jag försöker vara flexibel.

Många män i min egen ålder har levt med en kvinna som har passat upp på dem och som de levt med och blivit vana med under många år. Så blir de då ensamma kanske pga av skilsmässa eller att frun dog – och nu vill de ha någon som tar över där frun lämnade. Inte enkelt.

Jag har en väninna som prövat – några gånger faktiskt – och det är samma visa varje gång. Hon talar om att hon inte vill flytta ihop och att hon har väninnor som hon reser en del med – och går ut med – och att hon tänker fortsätta med det. Och alla männen säger ok, absolut – första månaden – sedan börjar den stora övertalningen. – Res bara med mig, du får inte resa på egen hand mer för det ska du och jag göra. – Flytta i hop med mig i mitt fina hus – som jag byggde med förra frun. – Vi ska göra allt tillsammans – alltså glöm dina vänner. Men hallå – de har inte lyssnat alls på vad hon sagt – eller rättare sagt – de räknade med att hon inte menade vad hos sa från början – vilket några också sagt – så där i förbifarten. Att träffa en stark – självgående kvinna som man inte kan styra, som har egna åsikter, en massa egna vänner och som är van att klara sig själv är inte lätt – så kanske är det synd om dessa herrar som springer på sådana som oss, inte kul – för dem. Och tyvärr har många män i min ålder och äldre också slutat att ”leva” – ni vet – göra massa olika saker – framför allt våga pröva något nytt. De vill fortsätta som de gjorde tidigare under alla år – tryggt.

Vad är då alternativet? Förstås att hitta någon som är lite yngre – och hur mycket är då lite? Ja – i min tanke är det nog att de ska vara från 50 år och uppåt. Mina söner brukar säga att åldern bara är en siffra – och visst har de rätt – men siffran sitter djupt rotad i hjärnan och ryggmärgen – väl planterad där utifrån hur samhället har sett ut under alla år – ja i decennier. Åldersskillnaden är minst 2-5 år  och kvinnan har då alltid varit den yngre. Jag kommer ihåg alla skriverier om Kerstin Dellert och när hon skaffade sig en man som var mycket yngre än henne, hon född -25 och han -42. Hon var banbrytande då hon gjorde det som männen alltid gjort – tagit sig någon – mycket yngre – och njutit av det. Kom då ihåg att detta var 1968 – så länge sedan. Hon bevisade att alla olyckskorpar hade fel. Tror att hon lever med sin yngre man än idag.

Så har vi då dejtingsidorna på internet förstås. Hur är det där egentligen? Ja –  blandad kompott skulle jag vilja säga. Många är där för att endast nätdejta – alltså inte träffas live utan bara skriva – inte kul alls och man kan ju undra varför det är så? Är de rädda för att ses? Är de gifta och vill ha en lite hemlig romans på nätet eller som lunchdater? Eller vad står det för egentligen? Jag såg en kille på Facebook som tröttnat på internet och deras dejtingsidor och gjorde en efterlysning den vägen – alltså på Facebook – och lyckades. Super! Man kanske skulle pröva det?

Ett annat alternativ är ju förstås att fortsätta att leva som singel och vara nöjd med det. Fast det alternativet är ju inte alltid så kul förstås. För även om man som jag har både friska och härliga barn och barnbarn och systrar med familjer är ju storhelger och sommar och semestrar den tiden som det är som tristast att vara singel på. En rolig del är ju att planera för att göra saker tillsammans under just dessa tider – och barnen har – och ska ha – sina egna liv utan att behöva dras med sim mamma/farmor/mormor alltid.

Nr 13 En kvinna i sina bästa år

 Ibland säger man att ”jag är en kvinna i mina bästa år” men – när inträffar det egentligen – och vad betyder det? Jag fyller 65 år nu i maj och tänker att mina bästa år är nu. Men kanske var det för tio år sedan eller för tjugo år sedan – också?

Är det när man är ung och är ute och roar sig, blir uppvaktad och allt leker? Eller är det när man ser att barnen växer upp och det går bra för dem med utbildning och arbete? När barnbarnen kommer och man får lämna tillbaka dem när de är griniga eller sjuka? Eller är det kanske när man som medelålders har släppt ut barnen ur boet och går in för att göra karriär i arbetet och som en fri själ börjar titta sig efter en ny partner?

Jag vet inte men jag undrar lite över det eftersom jag nu, ja just nu, upplever att jag är i mina bästa år. Fast ska sanningen fram har jag nog känt så många gånger under livet.

Nu när jag kommit upp lite till åren har jag blivit tryggare med mig själv – tror jag. Utbildningarna är fixade. Jag har, för säkerhets skull två högskoleutbildningar – man vet ju aldrig och plugga var kul. Jag törs mer och gör mer utan att fråga om lov eller lyssna på vad andra tycker. Jag klär mig som jag vill både vad gäller färger och mönster och – jag trivs!

Jag har varit ute på en datingsite för några år sedan eftersom jag kände att det skulle vara trevligt att träffa någon liten vän. Jag tänkte inte flytta ihop, men vill gärna träffa någon –  som särbo eller lustbo, eller vad man nu vill kalla det. När man väl hade skrivit in allt om sig själv skulle man också tala om vad man/jag sökte. Lätt tänkte jag. Jag vill ha en man som är lite yngre än vad jag är och som har en bild på sig själv på sidan, nytagen. Gillar inte blinddates. Det är inget konstigt med det – tyckte jag. Dock fick jag emellanåt mail via siten med några knäppa, nedlåtande kommentar – om att jag söker yngre män? När jag då tittar in på deras sidor så vad söker de – jo – yngre kvinnor.  Nu pratar vi inte om några år yngre kvinnor bara, utan det var ett ordentligt spann på ålder vi talar om för deras del, tjejerna kunde varit döttrar till dem. Förstås finns det andra män – också. Vän av ordning undra nu förstås hur unga de var jag sökte – ja inte var det män som skulle kunnat vara mina barn. Jag brukar säga att ska jag träffa en ny man så ska han överstiga skamgränsen – vilket är mina barns ålder. Jag har t.o.m lagt till många år från barnens, så från tio år yngre upp till min ålder var mitt spann. Fast mina barn säger till mig att – åldern är bara en siffra. En del av männen tror att de är ”Guds gåva till kvinnorna” och det vet vi ju alla att så inte är fallet – ett totalt missförstånd – för – det är ju vi, kvinnorna, som är guds gåva till männen – eller hur? Eller – är det så att vi är gåvor till varandra och att om man har det i minnet – och behandlar varandra med respekt, blir allt bra.

Jag är en kvinna i mina bästa år och är alltså mycket aktiv och gör olika saker som roar mig och många män i min ålder väntar – tyvärr – bara på pensionen och att ta det lugnt. Därtill var det många män som definitivt trodde på blinddates – i alla fall vad gällde bilder på sig själva (åter till Guds gåva). Bilder fanns det – men på blommor, bilar, naturen mm. suck!!! Höjden var mannen som hade en bild på en fisk han fångat – och hur kul skulle det vara att dejta en fisk – ok då! – om det är en sjötunga (sällsynt och supergod) får jag väl fundera på det? Hur svårt kan det vara? Men – jag är en kvinna i mina bästa år – så numera är jag inte kvar på sidorna – tröttnade helt enkelt. Ha en bra dag och njut av livet!