Nr 84 Suck – Jag vill inte klaga – men

Jag vill inte klaga – men nu får det faktiskt bli vår / sommar – fort. Det är faktiskt inget kul med snö och kyla längre.

Jag vill inte klaga – men nu har förkylningen slagit till – igen – och det har jag ingen lust och ork med – då jag har massa roliga arbeten framför mig. Och jag hatar att vara sjuk – noll toleransnivå för egen sjukdom.

Jag vill inte klaga – men jordens dragningskraft gör så att mina mungipor pekar åt fel håll så jag ser sur ut – fast jag inte är det.

Jag vill inte klaga – men dygnet har alldeles för få timmar – så nu får regeringen faktiskt lagstadga om fler timmar så jag hinner med allt jag vill göra.

Jag vill inte klaga – men vinterns månader är alldeles för många i förhållande till sommarens månader. Kanske också något för regeringen att lova – det är ju valår och det poppar ju upp så många andra konstiga – icke genomförbara löften.

Jag vill inte klaga – men nu i kommande valtider tycker jag inte att mina valfrågor borde vara så svåra – om man nu beaktar de  frågor som nu verkar stå på regeringens agenda – och som även stod på förra valets lista – och som inte blivit av.

Jag vill inte klaga – men vart tog alla trevliga män vägen och var kom alla tråkiga gubbar ifrån?

Jag vill inte klaga – men okey då – det ska ju vara rättvist – vart tog alla glada och trevliga tjejer vägen och var kom alla tråkiga tanter ifrån?

Jag vill inte klaga – men varför fanns inte alla roliga arbetsmöjligheter när jag var ung som idag finns – jag vill också bli programledare för roliga inslag på TV. (Fast jag är nog för gammal har jag förstått – åldersdiskriminering?)

Jag vill inte klaga – men varför ser det  ut på detta viset????

Nr 83 Tiden

Kommer ni ihåg hur det var när ni var barn – hur långa era sommarlov, jullov och påsklov var? Hur länge det skulle dröja innan tomten kom? För att inte tala om hur länge det skulle dröja tills ni fyllde 15 år – eller 18 år – eller tills ni blev myndiga vid 21 år. Det skulle dröja hur länge som helst – tyckte  jag – då. Vid ett tillfälle – jag var kanske 15 år – blev jag osams med pappa (nåja – det hände fler gånger) och jag talade om att jag minsann aldrig skulle göra som han gjorde när jag fick barn – så det så. Pappa bad mig då att skriva ner det på ett papper – vilket jag naturligtvis gjorde och gav honom det. Många år senare – när jag fått barn – och då mina barn inte ville göra som jag sa – tog pappa helt plötsligt upp min lapp – skriven många år tidigare – och gav mig den. Han hade sparat lappen i sin plånbok i alla år! Ja – vad säger man? Tiden!!

Sedan – helt plötsligt – gick det fort – jättefort. Alla år bara rusade iväg. Helt plötsligt var jag vuxen och helt plötsligt födde jag världens finaste lilla son – ett helt perfekt exemplar förstås – som nu ska fylla 42 år. Och helt plötsligt – utan att jag riktigt hade fattat det – fyllde jag 65 år – och blev pensionist? Vart tog tiden vägen??? Och jag känner mig absolut inte som snart 66 år. När mina fastrar och farbröder var i denna ålder – var de supergamla – men hallå – det är inte jag – jag upplever mig som skapligt ung – nåja – mogen ungdom eller nåt.

Härom morgonen- lite efter 07 – stod jag och väntade på bussen för att åka hem efter att ha arbetat natten. Svinkallt – tror det var -8 och 5 minuter tills bussen skulle komma – och återigen var jag barn där tiden var hur lång som helst – men till skillnad från då – då jag upplevde att det inte gjorde något att tiden gick sakta – ville jag nu att tiden skulle gå mycket fortare – för jag frös och ville hem.

När jag var ung – yngre – upplevde jag att jag hade all tid i världen och att det inte gjorde något om jag sköt upp något till en annan dag – för jag hade ju verkligen all tid i världen till att göra allt jag ville – eller hur? Nu – måsta jag tänka på ett annat sätt – för helt plötsligt har jag inte all tid i världen kvar för en del av den tiden har jag redan spenderat – och det finns massor av saker och miljöer jag fortfarande vill uppleva och göra.

Har ni tänkt på hur många människor det är som springer och stressar hur mycket som helst. Blir irriterade på att kön i affären går för långsamt fram. Jag undrar varför och vad de ska göra som det är så bråttom till – eller vad de spar minuterna till? Ska de koppla av? Ska de umgås med sina barn? Eller ska de fylla tiden med fler viktiga saker att göra?

Då – för länge sedan – kunde jag utan problem sova bort halva förmiddagen – oavsett vilken tid jag gick och la mig – nu – vaknar jag oftast mycket tidigt – väldigt tidigt enligt mina väninnor som jag reser med och då delar rum med – oavsett vilken tid jag lägger mig. Ibland – när jag jobbat mycket – försöker jag verkligen tala om för mig själv att jag får sova länge på morgonen. Att det inte gör något om jag vaknar kl 8 eller 9 eller senare. – Lyckas jag? Det har hänt – någon gång – men för det mesta inte. Hur kunde det bli så? Suck -jag tror att tiden spelar mig ett spratt. Kanske är det så att ju äldre man blir desto mindre sömn behöver man för att man ska ha en chans att göra allt man vill innan det är för sent.

 

Nr 82 En resa till Indien – eller rättare sagt tre resor i en.

Nu har jag kommit jag hem från en tre veckor lång resa till Indien – eller rättare sagt – tre resor i en. Det var jag och en kompis som gjorde den och hela resan har varit helt fantastisk. Tänk er att resa under tre veckor med – bara handbagage!!! Det ni – det var något. Snacka om prövning.

Del 1 av resan gick till Bangalore för att hälsa på en kollega till oss. Vi arbetar bägge som sjuksköterskor och en sommarkollega bor där just nu då hennes make arbetar för Scania och är placerad där. Numera är det bara den yngsta dottern som bor hemma – men de har ytterligare tre. De bor i ett fantastiskt hus i ett fantastiskt område. Chris mötte oss på flygplatsen och vi for hem till henne – där vi också skulle bo. Vi möttes av ett härligt välkomnande och vi hade några underbara dagar med henne. I området finns det ett klubbhus med restaurang och flera pooler – vilket vi förstås nyttjade. Vädret var underbart. Det blev mycket tjejprat, skratt och shopping – härligt!

Del 2 av vår resa gick till Goa – sol och bad var det som gällde. Vi hade förstås förbokat hotell och bokat hämtning på flygplatsen. När vi landat gick vi runt och letade efter vår bil – som inte fanns någonstans – så vi fick ta en vanlig taxi. Det var en trevlig chaufför som därtill pratade bra engelska så det var en trevlig resa. Vi hade gett honom adress och telefonnummer till hotellet vi bokat och han ringde upp dem. Innan hade han frågat om vi hade betalt hotellet redan – och vi – våra nöt – talade om att vi inte hade gjort det. Nu flög nog fan i honom och han ”hittade” helt plötsligt inte till hotellet. Han körde oss till några andra hotell – vilka vi definitivt inte godkände – och vi blev bara argare och argare. Till slut hamnade vi på ett hotell som ändå var helt ok – men dyrare – och inte det vi beställt. Så – det vi lärde oss var att aldrig berätta för en taxichaufför att man inte har betalt hotellet – eller rättare sagt – berätta inte något alls – för de utnyttjar detta – för naturligtvis – fick han ”bonus” från hotellet för att ha kört oss dit.

I Goa lärde vi känna en kvinna som heter Sunita. Hon är 35 år gammal och mamma till 4 barn varav den äldsta är bortadopterad till Finland. Hon har kontakt med dottern. Hon blev bortgift när hon var 13 år och fick dottern året efter. Efter dottern fick hon två söner och en dotter till. Yngsta dottern är 11 år och har gomspalt. Det sägs att i Indien får alla barn gratis sjukvård – och det funkar nog – på pojkar – för när dottern skulle få opereras talade man om att hon aldrig skulle bli normal och inte prata. Första operationen gjordes och efter det tog Sunita henne till en annan klinik – och betalar nu själv för operationerna. Samtidigt kastade hon ut mannen då han var elak mot henne (vilket hon hade klarat hela tiden) men när han började bli elak mot barnen fick hon nog. Hennes familj och mannens familj har förskjutit henne – förstås – för man lämnar inte mannen så där. Allt hon nu tjänar när hon jobbar delar hon upp i två högar – en till att leva för och en till flickans operationer. Nu ska hon gör en operation som hon fått ihop pengar till och sedan är det bara 2 kvar. Alla barnen pluggar idag och flickan har bestämt att hon ska bli forskare. Hon är den i familjen som hjälper Sunita med bankärenden och allt sådant som har med läsa och skriva att göra då Sunita är analfabet. Hon är en underbar liten tjej så vi har bestämt att vi ska försöka hjälpa henne med pengar till de två återstående operationerna. Så vill ni hjälpa till med en slant – så hör av er till mig – ingen slant är för stor eller för liten.

Del 3 av resan gick till New Delhi. Vi  bodde på ett hotell som ligger granne med min vän Neha. Henne lärde jag känna då jag och en annan väninna – Inger – gjorde ett projekt där vi kopplade ihop kvinnliga företagare i Sverige med kvinnliga företagare i Indien. Vi åkte då vid ett flertal tillfällen till New Delhi med våra deltagare från Sverige och vi tog emot Indiskor här med fullt program. Himla kul!!!

Nu var vi där och gjorde en massa roliga saker – och en hel del med Neha och hennes väninnor. Mycket skratt och mycket prat blev det. Vi var bl a ett gäng på 7 personer som hyrde en buss och åkte till Taj Mahal – ett underbart vacker mausoleum. Mat, skratt och dans i bussen – förstås – till indisk musik.

Mycket shoppa blev det också i New Delhi – så – på hemvägen fick vi checka in våra väskor. Vi räknade ut att hela resan – inkl alla flyg, hotell, mat och shopping – totalt kostade oss 15 000 kr per person. Helt ok!

Nr 81 Pendeltågen och problemen

Jag åker väldigt mycket med de kommunala fortskaffningsmedlen – nästan dagligen – och jag gillar det. Väldigt många klagar på pendeltågen och alla de problem som brukar uppstå längs linjerna. Det är allt ifrån obehöriga på spåren till tekniska missöden – jag tillhör inte dem som klagar – inte ofta i alla fall – för dels upplever jag inte att det är så farligt – dels kan inte SL rå för att det är idioter som tar sig ut på spåren och dels tycker jag inte att det är så ofta det händer som många upplever.

Förra veckan – på tisdagen – kom jag från Haninge och skulle till Södertälje på ett möte – och jag ville verkligen vara där på bestämd tid. Jag är därför alltid ute i god tid då jag hatar att komma för sent – så även denna gång. När jag ska åka från Haninge till Södertälje byter jag tåg på Årstaberg då det är enklare än att byta i Älvsjö. Oftast är det ca 2 minuters vänta – men inte denna gång. Det skulle ta 13 minuter. Helt ok tänkte jag. Fem minuter innan tåget ska gå ändras helt plötsligt skylten till Krigslida istället. Det tåget kom – och gick. Det kom under den tiden jag stod där väldigt många tåg – men inget till Södertälje. Om jag inte minns fel var det tre (3) tåg med destination Tumba – alltså mycket nära Södertälje – bara några stationer faktiskt. Min undrar blir ju då varför och av vilken orsak SL inte går in och säger till personalen som kör till Tumba att fortsätta till Södertälje? Efter många om och men kom det upp på skylten att tåget till Södertälje skulle komma och rösten i högtalarna talade om detsamma. Döm om min förvåning när de efter utropet tillägger att tåget bara går till Älvsjö???? Varför går det upp ”Södertälje” på skylten när tåget bara går en (1) station. Det borde ha stått Älvsjö på skylten istället – förstås.

Jag kan bara undra hur det står till med ledarskapet på SL och varför man inte vågar ta beslut som underlättar det för alla passagerare????

Nr 80 Februari och lite annat

Åh – vad jag längtar till våren och sommaren. Jag tillhör den delen av befolkningen som är beroende av värme och sol – tänk att ligga på en klippa eller en strand och njuta av solstrålarna. Nåja – lite vinter och snö kan jag tänka mig –
t ex under jul och nyår – då ska det vara vitt och fint och jättestora snöflingor ska sakta dala ner från himlen – läckert. Några grader kallt och solsken – det är njutbart. Sedan – när jag var yngre – åkte jag slalom – vilket jag älskade att göra. Ibland åkte vi uppåt i landet och ibland åkte ner mot alperna. Så himla roligt! Några åk och sedan en paus på något ställe i backen innan man fortsatte att åka. Nu är det många år sedan – men jag tror att jag ska sätta upp det på min lista och faktiskt göra det igen – innan jag behöver en rollator. Jag undrar om jag skulle klara det? Kanske måste jag höja min försäkring? Jag har ingen utrustning kvar – men det kan man hyra. Då – för länge sedan hade jag en skidoverall – jättesnygg – vit med lite glada färgade streck på. Sådana gör man inte längre – tror jag. Jag har varit ute lite på rean för att se om jag kunde hitta någon snygg skidoverall – men inte. Nåja – det blir ingen skidåkning förrän till nästa vinter – och då är jag lite äldre – men förhoppningsvis blir det av – då – och jag har hittat min snygga overall.

Just nu har jag fullt upp med att ordna det sista innan min resa till Indien. Jag och en väninna ska dit och göra lite av varje. Vi ska hälsa på en kollega som bor i Bangalore – vi ska ta några dagar i Goa (sol och bad – viktigt) och vi avslutar våra tre veckor med några dagar i New Delhi. Det ska bli mycket trevligt med massor att titta på, massor av prat och förstås – shopping. Idag är det mycket lätt att fixa en resa av detta slaget – internet! hjälper till – tack för internet. Tur och retur New Delhi och sedan inrikesflyget – allt är bokbart – och det blir mycket bra priser när man gör det själv. Det dyraste och tuffaste var nog att skaffa visumet. Massor av papper att fylla i – förstås – sedan betalningen – suck – 1 299 kr per person. Kanske vill de inte ha turister i landet – vad vet jag – dyrt var det. Så gäller visumet bara i sex månader – men förstås – man får åka två gånger på det – men hallå – två gånger inom sex månader?

Just nu är vi inne i en hektiskt tid – revy tid. Sonen driver Trosarevyn och det går fantastiskt bra. De har fått fantastiska recensioner och är superduktiga. I kväll är det slutsålt – men det finns lite biljetter kvar till i morgon. Nästa lördag är det final. det finns bara ett ord – succé. Snacka om stolt mamma här – och därtill har han fått frågan om han vill hålla vårtalet i Trosa – underbart – vilken ära – och mamma växer – av stolthet – jag är snart tre meter lång.

 

Nr 79 Premiär och revy i Trosa

Jag har två söner varav den enas stora hobby och intresse är att hålla på med revy – och han driver Trosarevyn sedan ett antal år tillbaka. I lördags var det premiär! Förstås var jag där – inte bara för att se revyn – men jag är också ansvarig för att allt ska fungera utanför scenen – alltså i garderob och café. Nu  är jag inte överallt själv utan den som verkligen får ansvara för cafét är min minsta syster och så engagerar vi lite kompisar som ställer upp och arbetar ideellt vid de olika föreställningarna. om betalt får de se revyn – och lite fika förstås. Det fick fantastiska recensioner och det var slutsålt – himla kul!

En revy skapar inte sig själv – förstås – utan det är många timmars arbete för hela ensemblen och de börjar redan efter finalen av revyn man kört för att leta ämnen inför kommande revy – så alltså – ett års arbete – nåja inte på heltid – men många timmar är det – ideellt förstås – för det blir inte några pengar över när allt är betalt – men det är himla kul. De som arbetar med revyn är i alla åldrar – i Trosarevyn är den yngsta 11 år och är bakom scenen och den äldsta 70 – primadonnan på scen. Jag tror att alla revyer skulle uppskatta uppslag och inslag på olika saker som hänt i byn eller i  världen – så har ni något – skänk det till er revy – kanske kommer det med i kommande uppsättning och då får ni ert namn i programbladet. Fast det kanske är så att ni vill hjälpa revyn på annat sätt – fråga vad de behöver hjälp med vet ja – ni får troligen inget betalt – men himla trevligt under tiden.

Naturligtvis slogs jag ner av ett stort virus – lagom till premiären – så några Alvedon har varit min räddning – och är det fortfarande troligen några dagar till. Vi har ju föreställningar några helger till och den stora finalen är den 10/2 – och förstås – de blir bara bättre och bättre (det finns lite biljetter kvar)

Över hela landet – nästan – spelas det revyer – av massor av människor som i de flesta fallen gör det ideellt. Det finns förstås några som är proffs – men de flesta inte – och det är något att tänka på när ni går och tittar. Man arbetar med revy för att dels roar det en massa människor och sedan är man själv mycket road av att bjuda på sig själv – ett jättegäng av amatörer – och det är viktigt att komma ihåg. Så glöm nu inte att ge alla fantastiska applåder (och gärna lite blommor förstås) för de gör en fantastisk insats – för att roa oss alla.

Nr 78 Vardag igen efter alla helger

Normaltid igen – eller – för under alla helger så är ju tiden ur led – i alla fall för mig – jag hade ingen koll på dag eller datum – det är knappt jag har koll på klockan. Väckarklockan avstängd – och kalendern inaktiv pga av att jag inte hade arbetat så mycket under  helgen. Kanske är det så för många – i alla fall för det där med datum och veckodag. Man blir vill. Nåja – när jag började skriva detta – var det nedräkning – nu är vi där  – härligt.

Normaltiden då – ja – då tittar jag i alla fall i kalendern och på klockan dagligen för att se vad jag lovat att  göra den dagen eller dagen efter – för utan kalendern vore jag förlorad. Jag har min kalender i telefonen – och på datorn – perfekt. Några av mina väninnor kör med papperskalender och någon till och med dubbla kalendrar – en för det privata och en för jobbet. Så gjorde jag – för länge sedan – och det blev katastrof – med dubbelbokningar – funkar inte för mig.

Har ni varit på rean? Jag har gjort några kortare rundor – men jag vet inte – jag har köpt något – men jag måste verkligen fråga mig själv om jag behöver det jag tittar på eller om det bara är ytterligare ett onödigt köp. Jag tror att många gör onödiga köp – bara för att det är röd lapp på prislappen. Blir det billigt då? Om du inte behöver grejen alltså – eller blir det dyrt – oavsett priset? Viktiga frågor – för mig.

I veckan som gått har jag och en väninna till mig slitit med visum till Indien – vi ska åka dit och bl a besöka en annan väninna några dagar. Hon är där som medföljare då maken arbetar för Scania. Men – som vi har slitit idag för att få till det. Flera gånger fick vi göra om då vi blev ”utslängda” suck – till slut ringde vi ambassaden och frågade om vi kunde göra på annat sätt – och det kunde vi. Så nu är alla papper ifyllda och i nästa vecka går vi till ambassaden och fixar resten. Skönt. Så nu är det bara att jobba och tjäna pengar – jag vill resa massor.

Nu har jag ”slängt” ut julen – alltså tagit bort min bordsjulgran, adventsljusstakarna i fönstren och de stackars fåtal av tomtar jag tog fram i år. Numera blir det inte så mycket pynt – annat var det förr – massor av tomtar – överallt och förstås – en riktig gran. Mitt minsta barnbarn var hos mig i förr veckan och hon hade många funderingar över varför jag inte hade en gran stående på golvet. När jag sa att jag har för litet protesterade hon och hon visade exakt var den skulle stå. Till slut tog hon bords granen och skulle ställa den på golvet – för det är där den ska stå. De små vet exakt hur de vill ha det.

 

 

 

Nr 77 Så kom julen och knackade på dörren

God morgon alla härliga människor. Julaftonen är här – troligen den mest efterlängtade dagen för många – och den minst efterlängtade för andra.

Jag har nästan alltid älskat julen och allt som tillhörde den. Mitt hem fylldes med tomtar – överallt – och i mängder – och  varje år köpte jag minst en ny. Det var julstädning – julbak – julslakt – och massor av paket. Julklapparna började jag köpa på sommaren eftersom jag alltid letade efter något som passade just den personen som skulle få den. Även min man älskade julen och var minst lika upphetsad som jag och barnen över den.

När jag och mina systrar växte upp och när vi var i  tonåren försökte våra föräldrar ett åt att skippa att tomten skulle komma – och gissa om vi protesterade. Klart att tomten skulle komma – så pappa fick vara så vänlig att gå ut och ”köpa tidningen” så att tomten kunde komma. Där satt vi – mamma, minsta systern 10 år, mellansystern 14 r och jag 16 år – men så glada vi var när tomten kom. Det blev liksom ingen jul utan tomten. Och vi hade en perfekt jul med massor av god mat, paket, tomte och Kalle Anka. De flesta jularna firade vi med hela släkten i Småland – och där var vi verkligen många. Farmor och farfar hade många barn och många barnbarn och alla var vi hos dem. Vi fick bara ha med en julklapp var – men det gjorde inget. Tomten kom över åkern och var det snö – var det häst och släde som gällde. Varje år räknade alla vi barn in våra föräldrar för att se vem som saknades – och det var aldrig någon saknad – vilket förstås gav oss huvudbry. Men härligt var det. Det var dock en sak som inte var så kul hos farmor och farfar – fram för allt inte på vintern – och det var utedasset. Dasset hade tre hål så jag och min syster gick alltid på toa samtidigt. På väggen på toan hängde – förstås bilder på kungahuset och andra fina julbonader – och påsk bonader så man hade  något att titta på när man satt där. Men jag och min syster satt där och pratade – om våra kusiner och annat.

När mina barn växte upp gjorde vi samma sak – traditionell jul med allt inkluderat. Ett år sa min stora son – han var nog 13 eller 14 år – lite före jul – i ilska – och ”här ska man bara sitta och tindra med ögonen” så han ville åka till sin biologiska mamma den julen – vilket han förstås fick. Julaftons kväll ringer han – och är jättearg och vill att jag ska hämta honom – på en gång – vilket förstås inte gick – men juldagsmorgon åkte jag upp och hämtade hem honom. Efter det satt han varje jul – och gör så fortfarande – och ”tindrar med ögonen” och firar en traditionell jul med alla tillbehör.

Numera är mina barn vuxna – förstås – och har egna härliga familjer – så vartannat år firar dem med mig och vartannat år med sina respektives familjer. I år firade vi jul förra helgen – med massor av god mat och tomte – förstås. Det blev verkligen en jättebra ”julafton” för oss och tomten var jättebra. Idag är de på annat håll och jag skall arbeta som sjuksköterska – mitt val då jag hade flera valmöjligheter – men jag gillar att jobba och när jag slutar åker jag ner till min mellansyster och firar lite jul med dem.

Så ha nu en himla bra dag – GOD JUL – alla medmänniskor och njut av livet och dagen.

 

Nr 76 Julklappar och presenter

Julklappstider – ja det är inte lätt med dessa tider. Det är massor av folk ute på stan – och alla jagar julklappar. De flesta av mina julklappar fixade jag i London – som vanligt – i alla fall de till mina barnbarn.

För några år sedan – ja nu är det mer än några år sedan – tror det är 6 är sedan – öppnade jag varsitt konto till mina barnbarn. För precis som de flesta andra barn har de massor av leksaker och får massor när de fyller år och vid jul – så jag bestämde att jag istället skulle sätta in pengar till var och en både till födelsedagar och till jul. På det sättet skulle jag minska antalet paket – trodde jag – men – så blev det inte – fast numera köper jag inga leksaker – utan mest kläder och böcker – ni vet vanliga i papper.

Min väninna har fem barnbarn – två lite större och tre lite mindre barn. Hon löser sina presenter till födelsedagar genom att ta dem – i samband med födelsedagen – ut på stan så får de köpa det de vill ha. Det är inte så dumt för då vet man att de vill ha det man köper. Julklappar köper hon dock som alla andra gör.

Fast egentligen är det så himla knäppt att köpa alla julklappar före jul – för  alldeles snart börjar ju rean och man kan handla det mesta för halva priset. Likadant är det med julpyntet – rean börjar snart och egentligen borde vi köpa nästa års pynt – nu – snart.

Det finns säker många olika sätt att se på julklappar och presenter på. Det fanns en tid när jag började handla julklappar på sommaren – för dels hade jag inte så mycket pengar – och dels var det många att köpa till. Numera blir det bara till barnbarnen – och bonusbarnbarnen – och bonusbarnbarnbarnbarnet – och förstås till sönerna och deras damer.

Nu är alla klappar inslagna och i eftermiddag skall vi ha lilla julafton – med julmat, klappar och tomte.

Nr 75 London, snö och halka

Så kom då snön – och regnet i en salig blandning. Jag vet – det tillhör årstiden så det är bara att gilla läget – eller hur?

Jag har arbetat i natt och det gör jag i Södertälje och när jag skulle gå till bussen för att åka hem kunde jag konstatera att säkrast var att gå på gatan – suck! Gatan var helt ren och där den inte var det så var det ordentligt sandat. Hur så då trottoarerna ut – is – i mängder – och inte ett sandkorn. Hur tänker man då? Tja – förstås vill man inte ha några trafikolyckor – vilket säger sig självt – men vi som går då – ska vi behöva gå ut på gatan för att kunna gå säkert? Alla vi som varit eller är inom vården vet att antalet frakturer ökar drastiskt vid denna tid på året. Det är handledsfrakturer, armfrakturer och benfrakturer – och alla kostar pengar för den drabbade – och för vården – och för samhället – så sand på trottoarerna är ett måste och lika viktigt som sanden på gatan. Säg nu inte – Lisbeth – köp broddar – för det kommer inte att hända – inte ännu i alla fall. Det blir ett himla av och påtagande när man går in och ut ur olika affärer eller ner i tunnelbanan. Sedan är det ju så att det är inte bara de i min ålder som bryter sig – det kan man göra i alla åldrar – eller?

Sedan jag skrev sist har jag hunnit med den årliga trippen till London. Vi är fyra paranta och galanta damer som åker. Två av oss åkte för 14:e gången och de andra två har varit med i 10 år. Jag bara älskar London och hela det utbudet av precis allt. Och – du kan välja om du vill handla dyrt eller om du vill handla billigt. Dyrt blir det på de fina gatorna – förstås – och billigt blir det på Primark – en suverän affär som finns i bägge ändar av Oxford Street – ett eldorado för köpsugna med mindre plånbok. Där finns precis allt – frånsett husgeråd och möbler – men allt i kläder, smink skor och väskor. I år var vi där från tisdag fm – lördag fm – och vi kunde konstatera att tidigare år har vi hunnit med mer än vad vi hann med i år – så nästa år får vi nog lägga på en dag – vi har ju inte blivit yngre.