Nr 75 London, snö och halka

Så kom då snön – och regnet i en salig blandning. Jag vet – det tillhör årstiden så det är bara att gilla läget – eller hur?

Jag har arbetat i natt och det gör jag i Södertälje och när jag skulle gå till bussen för att åka hem kunde jag konstatera att säkrast var att gå på gatan – suck! Gatan var helt ren och där den inte var det så var det ordentligt sandat. Hur så då trottoarerna ut – is – i mängder – och inte ett sandkorn. Hur tänker man då? Tja – förstås vill man inte ha några trafikolyckor – vilket säger sig självt – men vi som går då – ska vi behöva gå ut på gatan för att kunna gå säkert? Alla vi som varit eller är inom vården vet att antalet frakturer ökar drastiskt vid denna tid på året. Det är handledsfrakturer, armfrakturer och benfrakturer – och alla kostar pengar för den drabbade – och för vården – och för samhället – så sand på trottoarerna är ett måste och lika viktigt som sanden på gatan. Säg nu inte – Lisbeth – köp broddar – för det kommer inte att hända – inte ännu i alla fall. Det blir ett himla av och påtagande när man går in och ut ur olika affärer eller ner i tunnelbanan. Sedan är det ju så att det är inte bara de i min ålder som bryter sig – det kan man göra i alla åldrar – eller?

Sedan jag skrev sist har jag hunnit med den årliga trippen till London. Vi är fyra paranta och galanta damer som åker. Två av oss åkte för 14:e gången och de andra två har varit med i 10 år. Jag bara älskar London och hela det utbudet av precis allt. Och – du kan välja om du vill handla dyrt eller om du vill handla billigt. Dyrt blir det på de fina gatorna – förstås – och billigt blir det på Primark – en suverän affär som finns i bägge ändar av Oxford Street – ett eldorado för köpsugna med mindre plånbok. Där finns precis allt – frånsett husgeråd och möbler – men allt i kläder, smink skor och väskor. I år var vi där från tisdag fm – lördag fm – och vi kunde konstatera att tidigare år har vi hunnit med mer än vad vi hann med i år – så nästa år får vi nog lägga på en dag – vi har ju inte blivit yngre.

Nr 57 Lördag morgon och äldrevården

Lördag morgon och just hemkommen från jobbet. Det var många oroliga personer i natt – var det fullmåne tro? Idag ska jag röja av lite här hemma för att sedan sova några timmar. Har ytterligare en natt framför mig innan jag har en ledig natt. Klagar inte – jag gillar att jobba när alla andra sover. Är bokad ytterligare en vecka sedan är det ganska tomt på den fronten. Å andra sidan börjar andra arbeten då – så det går ingen nöd på mig. Men visst kan jag göra fler pass inom äldrevården i höst.

Ibland blir jag fundersam när jag arbetar på hur människor är egentligen. Jag arbetar i sommar med personer som är i slutet av livet och när de blir sämre är det jag och mina kollegor som ringer anhöriga och meddelar detta, i tro att de vill veta och kanske komma för att vara där hos sin mamma eller pappa deras sista timmar i livet. Och visst är det så för många som gör det och verkligen vill det – men – dock inte alla. Det verkar som om man inte har tid – eller bryr sig – vad vet jag. Märkligt. Hur tänker man och hur prioriterar man då? Vi försöker dock alltid att se till att en ensam person har någon personal hos sig på sista resan. Men – visst skulle det vara en anhörig istället.

Jag tänker ibland hur jag själv skulle vilja avsluta mina dagar – och förstås – vill jag som så många andra – bara somna en natt och inte vakna igen. Det vore bäst för mig och för mina anhöriga – eller framförallt för mig – för en del av dem jag träffar när jag arbetar vill jag inte byta med. Långliggare till exempel – dementa och kanske bortglömda. Men – hamnar jag där hoppas jag att de som arbetar där är respektfulla och kan behärska språket så vi kan förstå varandra. Behandlar mig som om jag vore dras mamma eller mormor/farmor. För jag tror och hoppas att alla som arbetar i vården tänker på att en dag kanske deras kära anhöriga hamnar på den avdelningen de arbetar på – eller på en annan avdelning.

För länge sedan var jag ute mycket och pratade om lagen om Lex Sarah. På ett ställe som jag kom till satt det säkert 40 personer i rummet inklusive cheferna och jag ställde frågan ”hur många av er skulle vilja bli vårdade av er?” – Gissa om både jag och cheferna tappade hakan när det kom ett rungande NEJ från personalgruppen. De hade mycket att arbeta med där och jag fick ändra på min föreläsning en del för att hantera deras märkliga svar. Hur tänker man? Man måste verkligen älska att arbeta med människor när man arbetar inom vården – annars ska man byta jobb.

 

 

Nr 44 En kväll ute och resan hem

Fantastiskt – fick sova längre än på länge och vaknade lite efter 8 – gissa om det var blandade känslor – allt mellan skönt och hjälp har jag försovit mig.

Har nu ätit frukost och funderar över vad jag ska fylla dagen med fram tills jag ska iväg vid lite före fyra idag. Jag och min kamrat Ingemo ska åka till Skansholmens Sjökrog & Bistro. Några gamla vänner till mig har tagit över stället så det ska bli trevligt att besöka det. Buss dit är inga problem. Dessa går från Tumba station ganska ofta – men hem – mindre enkelt. Det går en buss till Tumba station lite före kl 20 – och nästa går lite efter 23. Det är de enda bussarna som går mot Tumba. Suck – ingen däremellan vilket är trist.

Man kan fråga sig varför vi väljer den tidigare bussen och missar en del av en trevlig kväll. Ja, inte svårt alls att förstå – egentligen. Min väninna ska av i Huddinge och för att komma till sina bussar skall hon gå genom tunnlarna – och det är mindre kul vid den tiden på natten – alltså runt midnatt. Själv fortsätter jag till Södra och inväntar snällt bussen hem. Om den tar för lång tid – tar jag tåget in till centralen och tar bussen därifrån istället. För jag går inte själv genom parken mot Medborgarplatsen – eller på bakgatorna hem – trots att jag har Bodygardspray  – skulle vilja ha mitt pepparspray (som jag har hemma) – men det klassas som vapen så det får man inte använda. (Det vore ju synd om buset om jag sprayade dem med det???? Hur tänker de egentligen, de som bestämmer det.) Men vi åker ändå och åker förmodligen hem med den tidigare bussen då vi vill komma hem säkert.

Hur blev det så här. Varken jag eller min väninna har tidigare varit oroliga för att ta oss hem efter en kväll ute – men nu! Inte så konstigt egentligen. Dagligen läser jag i tidningarna om överfall, rån och våldtäkter på kvinnor i alla åldrar. Ingen går säker längre. Och jag/vi vill inte bli en pinne i statistiken. Och det är mycket sällan som förövarna blir tagna – och blir de det så är straffet skrattretande lågt. Det är t.o.m så att de får sänkt straff av nästa instans som de överklagar till. Vart tog respekten vägen för medmänniskan och för kvinnor vägen? Vem har missat i sin uppfostran av dessa missfoster? Varför tar inte föräldrar sitt ansvar i att fostra dem när de är unga till att visa respekt för andra och att man inte våldför sig på andra? Förr fanns det en organisation som hette ”Nattvandrande Föräldrar” som rörde sig på stan – finns de inte längre? Fast det förstås – de ungdomar som hade behövt sina föräldrarna ute – var inte ute.

 

Nr 33 En övergång från Non Smoking Generation till ….

Non Smoking Generation grundes som organisation/stiftelse 1979. Projektet gick ut på att se till att ungdomar inte började röka genom information i mängder. Så, i början var man ute mycket på bl a skolor och informerade om det hälsofarliga med rökning, att det var coolt att inte röka – de var mycket synliga i samhället – överallt. Det gjorde att – succesivt – minskade rökning bland ungdomar – och troligtvis äldre. Organisationen/stiftelsen är fortfarande levande och gör en massa bra saker för att minska tobakens framfart i samhället.

Med tiden har man ändrat på olika saker i samhället då man blivit medveten om skadorna som rökning medför mycket tack vare organisationens arbete,  exempelvis rökfria restauranger, rökfritt utanför många entréer mm.

Idag finns det många andra saker man kanske kunde överföra denna informationsmodell på exempelvis våld, droger och alkohol. Kanske görs det – men i så fall inte lika framgångsrikt som när man var som bäst och synligast inom Non Smoking Generation. Kanske gör man inte som man gjorde förr – på ”skit under naglarna” nivå – alltså bl a ute i skolorna, som TV-reklam och på ställen där ungdomar är (och alla vi andra som passerat ungdomstiden men som behöver lite påminnelser) – för att påverka ungdomarna – innan – de trillar dit. I alla fall görs inte det så vi andra ser det (använd TV reklam). Det kanske t.o.m är så att den organisation som, fortfarande finns, kunde ta tag i dessa områden också – de har ju organisationen som fortfarande existerar och har en massa folk anställda – alltså pengar för det och kunskapen och erfarenheten hur det skall göras. Gör som på 80-talet – ta hjälp av kändisar för att bli riktigt synliga och för att ungdomarna ska få bra förebilder och vi äldre en ordentlig påminnelse om att vi också är förebilder. Gör det synligt igen att det är häftigare att låta bli än att börja.

 

 

 

Nr 32 Är vi ute efter 40?

Vi är verkligen åldersfixerade i detta land måste jag säga. För några dagar sedan – eller om det var någon vecka sedan var det en ledare i Expressen om att man inte får några jobb efter att man fyllt 40 år och skribenten hänvisade till en undersökning som två herrar hade gjort? ”Chansen att få ett livstecken tillbaka från en arbetsgivare, när du har sökt ett jobb, ”faller kraftigt” redan vid 40-årsåldern. Sedan rutschar det bara utför. Den här slutsatsen drar nationalekonomerna Magnus Carlsson och Stefan Eriksson av en fältstudie där de skickade ut 6 000 fiktiva jobbansökningar. (DN Debatt)” Utskicken hade gått till städare och restaurangbiträden. Tunga arbeten som är okvalificerade och som många – jättemånga – ungdomar söker som extra arbete att ha i terminer och på lov – bl a. Dessa ungdomar kostar inte så mycket – förstås – så det är billig arbetskraft.

Undrar hur dessa fiktiva ansökningarna såg ut? Vi kan se av rubriken att alla som nu ”sökte” jobb var 40 år och äldre – alltså hade de alla någon form av bakgrund och erfarenhet – och kostade följaktligen mer i lön. Nästa fråga blir ju om de var överkvalificerade för de jobb de sökte? Jag har själv suttit på chefsstol och hanterat ansökningar och vet att om någon söker som är mer än välmeriterad lade jag i alla fall den åt sidan. Varför? Jo för jag visste att jobbet bara är för en liten stund för den som söker, ett avstamp, för naturligtvis vill man arbeta med det man utbildat sig för – alltså – i väntan på något bättre söker man annat. Och det är naturligtvis bra – för den sökande att visa att man vill jobba och att man får en rad till i sitt CV. Eller så är det också vara så att Arbetsförmedlingen kräver att du söker alla slags arbeten – i väntan på drömjobbet. Arbetsförmedlingen kräver lista på vilka jobb du sökt – och då är det lätt att söka jobb man vet på förhand att man inte kommer att få – i väntan på det perfekta.

Jag har många väninnor som för länge sedan passerat 40 strecket – och som både har jobb, som erbjuds jobb efter att de blivit pensionister  och som är efterfrågade  – även efter att de blivit 65. Organisationer som t o m  anställer personer över 65 år har de senaste åren utvecklats och personerna får jobb via dem. I och för sig – bemanningsföretag – men bemanningsföretag finns för alla åldrar och med hjälp av dem kan man få jobb – om man vill.

Så frågan blir till de som gjorde undersökningen och som inte framgår av artikeln.

  • vilka jobb sökte dessa?
  • var jobben relevanta utifrån deras erfarenhet och utbildning?
  • var ansökan positivt skriven och hade de kunskap om bolaget de sökte till?

Kanske fanns alla dessa svar i undersökningen – men det redovisades inte i artikeln. Och vad händer så med människor som läser – jo – de tror på att de är ute efter 40 – vilket troligen inte är fallet.

Så alla – visst duger ni även efter 40. Ni har erfarenhet, kunskap, trygghet, lojalitet och mycket annat som många ungdomar inte hunnit att skaffa sig ännu.

 

 

Nr 27 Vårt lands kultur och invandring

För många år sedan bodde jag – under ett år – i England. Jag åkte dit ensam och kände ingen – absolut ingen. Men ganska snart lärde jag känna två andra svenska tjejer, Ann och Lena. De var himla trevliga och vi hade mycket roligt ihop – och tillsammans lärde också känna en tjej från Frankrike, Marie. Vi tillbringade mycket ledig tid tillsammans – faktiskt nästan all ledig tid. Ibland var vi alla fyra – och ibland var vi två eller tre. Förstås hittade en vår ”local pub” som hette The Gate – och vi lärde känna många ortsbor på den puben – och ett stort gäng amerikanare. Amerikanarna arbetade på den Amerikanska basen som fanns i närheten. Vi hade mycket roligt – ffa tillsammans med amerikanarna.

I början vid något tillfälle var bara Ann, Lena och jag på puben – och förstås pratade vi svenska. Det föll sig naturligt på något vis. Men – det uppskattade ingen av de andra pubgästerna – och vi blev tillsagda att det är mycket oartigt att prata svenska där och – att när vi är där – ska vi prata engelska. Vi förstod det också – förstås – vi var ett gäng 20-åriga tjejer som också var tämligen intelligenta – så vi övergick omedelbart till engelska – och fortsatte med det under hela vårt år där – så fort vi var ute bland folk – pratade vi engelska. Vinsten var att vi ganska fort lärde oss behärska språket mycket fort.

Då – på 70-talet – var det också så att på vissa pubar fanns det två ingångar – en för män och en mixad. De ansåg – då – att det ska finnas en pub dit bara män har tillträde. Vi lydde förstås. Jag tror att den biten är borta idag och alla är välkomna på alla pubar – skönt – en del vanor hade vi som svenskar svårt att förstå.

Det här var bara några exempel på olikheterna mellan våra länder – men det fanns fler förstås.

Det jag vill ha sagt är att – vi var tvungna att följa den kulturen som fanns i landet. Vinsten var att vi – snabbt – lärde oss att ordentligt praktisera språket och se den kultur vi – frivilligt – hade åkt till.

För några år sedan var det en partiledare – tror det var Jan Björklund – men jag kan ha fel – som menade att alla som kommer hit för att stanna ska få utbildning om vad som gäller här innan de får uppehållstillstånd. Det jag minns var att det han framför allt tog upp var kvinnosyn men det var fler saker. Ett fantastiskt försvar – som tyvärr röstades ner av en stor del av regering och riksdag – suck – hur tänkte de då?

Kanske har några kommuner tagit tag i detta – ändå – jag vet inte. Men i så fall pratas det mycket tyst om det – eller inte alls.

Med tanke på allt som händer här i landet – med tanke på unga flickor som inte får vara ifred ute på nöjesfält och på andra event – kan man ju undra om ingen av dem (politikerna) har barn som är unga flickor. Man kan också undra hur de skulle reagera om det var deras barn/döttrar som råkade ut för det dessa unga flickor råkar ut för.

Så på schemat borde det stå (ordna ordningen som ni vill) och det ska vara obligatoriskt och snarast efter att de kommit hit – inte flera år efter.

  • Lagar och regler – alltså rättigheter och skyldigheter
  • Kvinnosyn och den jämställdhet som råder här (även om den biten kan bli bättre)
  • Skattesystemet och varför vi betalar skatt – och vad man – som medborgare – får för pengarna.
  • Svenska språket – om man pratar svenska så fort ni är ute och där det finns svenskar och man lär sig språket fortare.

Nr 25 Hemtjänsten och rasism

Jag är sjuksköterska och har under alla år som företagare även arbetat som det periodvis och ofta på somrarna. Det är ju världens bästa pensionsförsäkring – så jag är rädd om den kunskapen. När jag arbetar som sjuksköterska gör jag numera det oftast i kvälls- och nattpatrullen. Vi är tre sjuksköterskor i tjänst på samtliga äldreboenden i kommunen. Många av omvårdnadspersonalen är mycket duktiga och har inga problem med språket – men – det finns tyvärr alldeles för många som har bristfälliga, t.o.m mycket bristfälliga, kunskaper i svenska, vilket är ett problem både för oss och för de gamla.

Alltid när – i alla fall kommunerna – söker omvårdnadspersonal – står det alltid i annonserna att man skall behärska det svenska språket till tal och skrift. Naturligtvis skall det vara så då vår lagstiftning säger att man ska kunna läsa vad genomförandeplanen säger, man ska ha koll på lagstiftningen och  – man ska kunna dokumentera. Inget konstigt alls tycker vi/jag. Men – där fegar arbetsgivarna ut och man vågar inte hålla sig till det som står i annonsen utan anställer de som inte har dessa kunskaper.

I många kommuner har man startat avdelningar som har inriktning på finska- och arabiska språket. Det betyder att de som flyttar in har dessa språk som modersmål – och personalen pratar språken. Varför kan man fråga sig? Inget konstigt alls – när människor blir gamla och lite dementa tappar de allt vad språk heter – förutom sitt modersmål. Vi tycker alla att det är mycket bra för när jag kommer till en sådan avdelning – vet jag att det finns omvårdnadspersonal som kan översätta/tolka  mitt budskap till patienten och att personalen förstår vad jag vill att de ska göra.

Denna vecka har det varit en hel del skriverier angående att svenska åldringar vill ha svensk personal??? Och man har tyckt att det är rasistiskt? Vad är skillnaden? Vi ordnar så att äldre finländare och araber får personal som talar deras språk och det är ok – men – det är inte ok att svenskar vill ha en som talar svenska??? Hur tänker ni nu???

Hur vill ni själva ha det när ni blir gamla och ska ha hjälp av hemtjänsten? ja, jag kan bara prata för mig själv – och jag vet vad jag vill ha. Jag bryr mig inte om vilken hudfärg folk som ska hjälpa mig har men – personerna som ska komma hem till mig skall faktiskt kunna prata med mig så jag förstår vad de säger och att de förstår vad jag säger. Inget konstigt alls tycker jag. Jag vill också att de respekterar min kultur och min religion så att jag får fira våra högtider på det sätt som jag är van vid – förstås. Vilket betyder att de som kommer måste kunna hantera detta även om det går emot deras egna övertygelser. Eller – vad tycker ni?

 

Nr 24 Politik och folkvalda

Jag kommenterat aldrig politik på nätet och jag gör inga inlägg på Facebook om detta – men nu måste jag bara säga vad jag – och många, många med mig tycker – eftersom våra kära folkvalda har glömt att de är just – folkvalda. En del av er blir säker sura på mig – men tänk nu efter innan ni blir arga är ni snälla.

Vad betyder då ordet folkvald kan man ju fråga sig – ja – enligt min uppfattning betyder det – vald av folket. Inget konstigt eller hur? Man  är vald av folket att föra dess talan! Och vi har val var fjärde år då vi – folket – får säga vilka vi vill ha i regeringen och riksdagen. Vi bor i ett fantastiskt land där det får finnas olika politiska åsikter, vi får vara med i vilka föreningar vi vill och vi får uttrycka våra åsikter – grundlagsskyddat.

Hur ser det då ut? Ok, S är störst tätt följd av SD, M och C  –  men resten rör sig runt den nedre gränsen för att få vara med och prata. Folkets röst! Ligger de lika risigt till om 18 månader – åker de ut – så är reglerna. Alltså – tillräckligt många av folket vill inte ha dem i regering och riksdag.

Hur är det på riktigt? Ja det vet vi ju alla, S har stöd av Mp och V – fast V får ju inte vara med – på riktigt – men – egentligen är dom ju det ändå och i senaste siffrorna representerade dessa bägge ca 8% av befolkningen – tillsammans. Vi är nästan 10 miljoner totalt – räknat alla inkl alla barn. Så bort med dem som inte får rösta. Och vad får vi kvar – många, många. Gissar på kanske ca 7 miljoner – men jag har kanske fel i antalet.

Alltså – de två minsta partierna har en massa att säga till om. Ja, ja – V är inte med i regeringen – men – som skuggparti väger de tungt.

Ca 20% röstar på SD – alltså 20% av röstberättiga personer i Sverige – Folkvalda – och man får tycka vad man vill om det – åsiktsfrihet kallas det och finns i vår grundlag. Jag har aldrig – och kommer aldrig att rösta på SD – men – vi måste låta dem bekänna färg – alltså vara med i diskussionerna – alla har rätt att bli hörda. Vi är mycket noga med det vad gäller kriminella (kanske inte lika mycket vad gäller brottsoffer).

Så vad gör då resten av våra kära folkvalda – jo – som strutsen – sticker huvudet i sanden och låtsas som om SD inte finns – men hallå – hur tänkte ni nu? 20% har röstat på dem och de får stå utanför och bara kamma hem röster eftersom de  – oftast får stå oemotsagda – vilket leder till att de ökar i antal – i massor.

När så äntligen en partiledare, Anna Kinberg Batra, säger vad många av oss som väljer tänker, börja prata med dem – blir hon utmobbad av alla partier – sågad längs fotknölarna. Tror ni på allvar att problemet försvinner om man inte pratar med dem? Tror ni politiker, på allvar, att SD kommer att försvinna om vi låtsas att de inte finns. Ja – då är ni mer verklighetsfrånvarande än vad jag trodde (eller hoppades på) Alla partiledare borde göra som hon – bjuda in till samtal – så att de får visa var de står i olika frågor. Så att vi – folket – får höra dem själva visa hur det står till hos dem. Kanske skulle fler backa från dem då. Man säger att de är ett enfrågeparti – men hallå – det var Mp också när de startade (och är väl det fortfarande egentligen). Som det nu är ger ni dem fritt utrymme att bara växa och växa eftersom de aldrig får vara med och prata och visa vad de går för.

Kommer ni ihåg hur det var när V hette Vänsterpartiet Kommunisterna? Eller när en miljöpartist – tror det var Per Gahrton – ville vi skulle tvätta kläder i Prädd (torrgrädde för er som inte vet och var med då). Hur mycket skit hade inte kommunisterna under naglarna? Men – man bytte namn – förnekade sin bakgrund – så var allt klart – och man blev helt plötsligt rumsren. Jag vet inte om Mp fortfarande tvättar i Prädd – men hur mycket tillför och hur många väljare röstar på dem – tja jag tror det var under 4% i senaste undersökningen? Så trots att de idag ligger under gränsen – har de väldigt mycket att säga till om. Suck! Hur var det med ordet Folkvald?

Vi lär våra barn att man ska respektera varandra oavsett – allt – religion, hudfärg, ålder, kön, sexuell läggning, politiska åsikter (utom SD-anhängare) mm men vad gör politikerna? Ja inte är det respekt för alla de som är röstberättiga. Börja prata med SD! Låt dem bekänna färg! Låt det komma fram i debatter var de egentligen står i olika frågor! Om inte annat så för alla oss som ska rösta om 18 månader. Gör ni – kära politiker i riksdagen och regeringen inget – så kommer SD att gå om er alla inklusive S – för SD har fått stå helt fria och då bildar folket sig en egen bild – förstås.

Nr 17 Terrordåd

Under det senaste året/åren har – på flera ställen i Europa – terrorister sprängt och mejat ner personer som kommit i deras väg. Senast idag i Manchester och inte för så länge sedan i centrala Stockholm. Många barn och vuxna har fått sätta livet till och inte fått möjlighet att leva det liv som var menat för dem. Och jag och många med mig undrar hur det kunde bli på det här sättet. Vad det är som gör att personer sätter sprängmedel på sig själva för att låta sig sprängas i folksamlingar och på så sätt skada så många som möjligt av dem som är omkring dem? Vad är det som gör att en vuxen person snor en lastbil och kör på alla som går på gågatan? Vad är det som gör att dessa personer som har en så förvriden hjärna att han gör det han gör, inte låses in – i många år – utan straffrabatt/ förkortade straff?

Tror dessa personer att detta hemska de gör ska göra att de får ett perfekt liv i himlen eller i nästa liv? Tror de verkligen att all denna ondska de sprider ska vinna över allt det goda i världen? På riktigt?

Som mamma till två, vuxna skötsamma, söner tänker jag på dessa mäns mammor och undrar om de fattar hur illa de även gör sina mammor när de gör detta. Eller deras barn om de har några och som kommer att få lida i hela deras liv för vad deras pappor har gjort.

Hur kan vi stoppa detta som händer? Hur kan vi få alla dessa personer som utför terrordåd att förstå hur fel det är och att vi inte skapar en bättre värld genom detta huvudlösa de ägnar sig åt?

Det är så sorgligt och jag blir djupt oroad över till vilken värld mina, och dina, älskade barnbarn växer upp till. Jag önskar jag hade ett trollspö som jag kunde svänga över världen.

Nr 9 Trygghet

Vad betyder trygghet för mig som kvinna och vad ingår i det?  Jag har alltid känt mig trygg men på senare åren har en viss oro uppstått beroende på olika saker såsom händelser och ålder.

Jag kollar att jag låst dörren en extra gång, tittar mig över axeln när jag går hem själv på kvällen och jag tar mig en titt på vilka andra som sitter på t-banan, bussen eller pendeln och utifrån det placerar jag mig själv. Knasigt va? Ibland undrar jag om jag blivit knasig eller?

För drygt ett år sedan var jag och min väninna Anne-Marie ute och gick och på väg för att titta på en lägenhet som jag var intresserad av. Två unga pojkar kom fram och började prata med oss och följde med oss. Jag gick lite före då jag tagit några steg framåt för att titta på port nummer. Den ena av killarna var snett bakom Anne-Marie och den andra bredvid. Helt plötsligt tar den bredvid henne tag i hennes halskedja och den andra tog tag i hennes väska och armband. Hon skrek högt och jag sprang tillbaka med min väska i högsta hugg – skrikande på dem. De fick med sig hennes halsband men inte resten. Grabbarna var kanske i 16 års åldern. Förstås polisanmälan direkt. Vi var ordentligt uppskakade naturligtvis och man undrar var vi är på väg i samhället – för det händer massor av saker i samhället – hela tiden. Trist! Numera bär jag alltid med mig en sprayburk med färg (man får inte ha pepparspray – räknas som vapen? för det är väl synd om dem som attackerar dig och som du fredar dig emot genom att använda det) så denna innehåller röd färg som sitter som berg – i några dagar – och är lagig. Dyr men bra. Tack och lov har jag inte behövt använda den ännu.

Det andra handlar om mitt boende. Tidigare bodde jag granne med min väninna. Varje morgon och varje kväll pratade vi några ord med varandra. Ibland var det bara – god morgon och ha en bra dag eller på kvällen – allt väl. Ibland åt vi tillsammans och ibland blev det en fika eller ett glas vin. Tryggt och bra och jag visste – att om det hände mig något fanns hjälp på nära håll och jag skulle inte behöva ligga skadad eller död länge – för min väninna och granne skulle direkt märka att något inte var som det skulle. Där jag bor nu känner jag ingen och det kan gå månader mellan gångerna jag ser min närmaste granne.

För några veckor sen talade jag om den oron för min stora son och hans tjej – och – direkt hade de löst problemet. Så nu har vi en messengergrupp där alla vi vår familj finns och vi säger god morgon varje morgon. Härligt!