Nr 94 Lite av varje om sommar och val och lite annat

Det har varit lite uppehåll i mitt skrivande beroende på att jag arbetat hur mycket som helst hela sommaren – jag är sjuksköterska – och en bristvara – så jobbat alltså. Men nu är jag tillbaka – och hösten närmar sig.

Ibland måste man titta sig omkring för att se hur det ser ut omkring oss på riktigt – ni vet – titta så där ordentligt.

Jag har ju numera ingen bil – men jag kör mycket i mitt arbete som sjuksköterska i patrull och då ser man mycket som man verkligen kan fundera över. T ex – ju finare bil – ingen blinkers – kan ni förstå det? När de där gamla bilarna som fortfarande finns ute på vägarna svänger – kan man tydligt se att de ska svänga – för de använder blinkningen för att visa att de ska svänga. Märkligt – eller hur? Tror de att blinkers är ett tillval – eller? De ingår faktiskt. Fick de inte lära sig att använda dem på körskolan?

Vilken sommar vi har haft. Sol, sol – och mer sol – och en massa värme förstås. Men vad händer med människor – massor av klagande och åsikter om att det är för varmt – och så ha man glömt att förra året klagade man på att det var för lite sol och massor av regn Varför blir man som människa här i landet aldrig nöjd. Och snacka om att värmen tog Miljöpartiet till sig som en stor hjälp på traven i valet – för nu är det illa – enligt dem. Suck – måste man göra politik av allt – och nu vädret? Jag tänker att oavsett om det snöar, regnar eller solen skiner är det bara att gilla läget – för du kan ändå inte göra något åt vädergudarnas framfart. Klä dig för vädret och njut av livet.

Jag har arbetat i natt. Förresten – jag har jobbat en massa nätter denna sommar. I går började jag klockan 21.00 i Södertälje men skulle åka tidigare då jag skulle hälsa på min syster på vägen.  Något var fel på pendeln vilket gjorde att några tåg inte gick. När det så kom ett tåg – har inte folk vett nog att vänta tills de som vill gå av – gått av – vilket gör det ännu svårare för de som vill av att komma av och för de som går – på att få plats. Tåget var proppfullt förstås – vid dörrarna – för en del har inte förstånd att flytta sig in i gångarna – suck.

Nu är det val snart – men det har ni väl redan märkt av – går liksom inte att missa. Ibland tycker jag att en del politiker uppträder som om de satt i sandlådan. Istället för att tala om vad de vill – så pekar de finger åt vad andra gör – för fel förstås. För själva gör de inga fel – eller? En del partier – suck – fattar inte att landet är avlångt och då vi har mycket korta avstånd i storstadsområdena – är avstånden långa – och till och med mycket långa i andra delar av landet. Men – man drar alla över samma kam – hur dum får man bli egentligen. Jag tror dock inte att dessa partier vågar säga att vissa regler skulle gälla i storstadsområdena och andra regler i glesbygden. Jag lästa häromdagen en klok kommentar som någon hade skrivit – inom alla yrkesområden och i alla företag förväntas man ha utbildning för det man gör – ja till och med legitimationer – men – för att styra det största företaget i landet – vårt land – krävs inte mycket. Om jag hade skött mitt företag – och många andra företagare förresten – som de sköter företaget Sverige – skulle jag inte överlevet.

 

 

Nr 90 Vad kan man göra för att få vården i Sverige på fötter?

En krönikör i Expressen, Nisha Besara, skrev i går och hade funderingar på vad det är  för fel på svenska sjukvården. Hon ställde många bra frågor och en del kunde hon förstås inte besvara – men krönikan var bra – mycket bra – och hon lyfte många viktiga frågor.

Här kommer några av mina funderingar runt ämnet. Jag har varit inom vården sedan jag var 17 år – så ett helt liv har jag – på olika nivåer inom sjuksvården – arbetat – från sjukvårdsbiträde – till chef och vårdutvecklare. Och följande frågor har jag alltid ställt mig;

  1. Varför har vi delat upp lilla Sverige i en massa Landsting egentligen när man – enligt lag – säger att det inte ska bero på var man bor för att få bra vård – lika för alla? Det borde räcka med tre Landsting/regioner som hade som uppgift att se till att lagar och regler är desamma i hela landet. Låt alla sjukhus ligga under dessa – även de privata förstås – som kan fortsätta vara privata – men får svara mot sitt regionkontor/landsting. Som det nu är kostar varje Landstings enorma pengar bara att administrera – här finns massor av pengar att spara och lägga på den vardagsnära vården.
  2. Lägg all äldrevård, LSS, Socialpsykiatri och vårdcentraler under kommunerna – men med en ”övermyndighet” som ser till att vården drivs enligt de riktlinjer som gäller. Jag vet – nästan som idag – fast bättre och med ordentliga uppföljningar även på den kommunalt drivna vården.
  3. Varför tog man bort alla sjukvårdsbiträden? Den nivån behövs och den ger många människor arbete som inte har massa utbildning men som älskar att arbeta med människor. Det ger även dem en möjlighet att göra karriär genom att utbilda sig till undersköterskor eller sjuksköterska – om de vill.
  4. Varför höjer man inte sjuksköterskornas löner istället för att ta in personal från bemanningsföretag – ja jag vet, jag är en av dem – men jag undrar ändå. Det kostar vården – överallt – en massa pengar som skulle kunna användas bättre. Om man istället la dessa pengar på att ge ordentliga löner till de fast anställda sjuksköterskorna skulle det göra en stor skillnad – och man får kontinuitet i vården.
  5. Egentligen är det samma med bemanningsläkarna – som kostar hur mycket pengar som helst. Därtill borde läkarna schemaläggas på sjukhusen. Den frågan har varit uppe hur många gånger som helst och den stod på agendan redan i början av 80-talet (och kanske redan innan dess) – men inte har hänt – eller?
  6. Varför ska man ha så många chefsnivåer – de som tar många mindre bra beslut sitter alldeles för långt ifrån vården och har noll koll – nåja- kanske lite koll – men inte mycket. Hur ofta tar de sig en funderar på om de själva skulle vilja hamna som patient inom den vård de bestämmer över – förstås – utan att få åka in på räkmacka pga av att de är kända eller chefer eller nåt.

Detta var några av mina tankar och det finns säkert många fler saker man kan göra för att få till en bra vård i Sverige. Något måste göras och det fungerar inte med att ”dutta” lite här och lite där.

Nr 87 Arbetsförmedlingens vara eller icke vara

Denna helg har mitt ena barnbarn, Josefine, varit hos mig. Hon sover länge – och jag vaknar tidigt. Så – då passade jag på att läsa tidningarna – på nätet förstås – man är väl med sin tid.

Vad stod det då där  – på  ledarsidan? Ja bl a handlade det om Arbetsförmedlingens vara eller icke vara – intressant – för frågan är väl egentligen – vad gör de idag och till vilken nytta och till vilka resultat. Idag är det en offentlig institution som kostar enorma pengar – men den viktiga frågan är väl hur många personer de får ut i arbete – på riktigt – egentligen? Jag tror inte det är så många – de flesta hamnar i någon form av åtgärd – och åtgärder kostar pengar och ger inga skatteintäkter.

För ett antal år sedan – när man arbetade med jobbcoacher – tillhörde jag och ett gäng från NyföretagarCentrum de som fick i uppdrag att jobba med detta. Detta var en upphandling som vi var med i och som vi fick. Vi skulle arbeta ffa med de som ville starta företag. Vi jobbade stenhård med dessa personer – som var ganska många till antalet. När man sedan gick in och skulle ta bort detta pga av att några idioter missbrukade detta och fuskade – drog man bort alla upphandlade organisationer  och företag – alltså – kollektiv bestraffning – istället för att kicka de som faktiskt fuskat. Till råga på allt kunde vi – med statistik och uppföljning – visa på att drygt 60% av de som gått till oss – faktiskt fått jobb eller starta företag. Några hade gått till utbildning. Vår statistik visade att vårt arbete var mycket bättre än det Arbetsförmedlingen själva gjort – alltså – ett privat alternativ.

Det har också i omgångar diskuterats i tidningarna om arbete för lågutbildade personer – jag kommer inte ihåg vad man kallade dessa jobb – men – med tanke på att det är så många idag som kommer till Sverige utan utbildning och språk skulle det vara ett perfekt sätt att komma ut i arbetsmarknaden och börja tjäna egna pengar istället för att vara bidragsberoende. Men – då lägger LO och Socialdemokraterna in sitt veto och menar att det skulle sänka allas löner – hur tänkte man då? Är det inte bättre att så många som möjligt arbetar för sin försörjning istället för att kosta massa bidrag. Det skulle också göra att många fler personer skulle lära sig svenska – lära känna nya människor – integreras i samhället – kanske t.o.m lära sig ett yrke. Alla skull vinna på det och kanske skulle det också ge mindre invandrarfientlighet – och det är det nog den största vinsten av allt.

Så kommer jag då till Arbetsförmedlingens vara eller icke vara. Behövs de? Finns det något bra alternativ? Ja och ja – tänker jag. Men kanske i en annan form och organiserat på annat sätt. De kanske också ska byta namn – för idag förmedlar de inte så många jobb – vilket de gjorde när jag var ung. Kanske Åtgärdsbyrån?

Och kanske skall någon annan bedöma om personen skall i åtgärder eller till anställning eller till företagande eller till något annat så de hamnar mer rätt från början.

 

 

Nr 85 HJÄLP – Nyföretagandet sjunker

Nyföretagandet i  Sverige minska ordentligt och man kan undra varför?Jag har funnits i denna världen sedan precis i början av 2000-talet som bl a rådgivare och jag har varit företagare ännu längre. Och trots att jag numera är pensionist – arbetar jag fortfarande i mina företag och kommer så att göra ytterligare ett tag. Och – som sagt – många av oss företagare går inte i pension när vi fyller 65  – vi jobbar på så länge det är roligt och så länge vi orkar – vi håller Sverige rullande!

Vad är det då som gör att nyföretagandet faller? För vi inom NyföretagarCentrum erbjuder alla – jag menar ALLA – oavsett ålder, kön och ursprung – kostnadsfri rådgivning, stöd, seminarier och mentorprogram. Vi behärskar ett flertal språk om man tittar på alla kontoren – så det ska inte vara något problem. Detta kan alla nyttja upp till tre år efter att man startat sitt företag – så vi försöker verkligen ge alla allt stöd i världen.

NyföretagarCentrum är en ideell organisation och nästan samtliga som arbetar med detta är företagare och gör detta som uppdrag. Jag säger nästan för det finns ett fåtal anställda. Ni undrar då säker – vem betalar er? – Jo –  det för samarbetspartnerna i kommunen – alltså andra företagare och till liten del kommunen. Vårt mål är att få många framgångsrika företagare – för det behöver Sverige.

Är det så att vår regering hela tiden vill ”straffa” alla företagare för att de är just företagare – och de skall straffas på olika sätt – höjda skatter – borttagande av vinster – och mer byråkrati.  Är presumtiva företagare oroliga för vad som ska hända efter valet – vem vinner – blir det helt förbjudet med vissa sorters företag? Ja – man kan ju undra över detta.

Finns det ett avund hos våra styrande? För trots att man inte vill att företagare ska göra vinster så kan vi bara titta på andra höjdare inom politiken som avgått och som nu tjänar storkovan på föreläsningar och på gods och herresäten.

I Sverige – och i hela världen behöver vi människor som vågar starta och satsa på företag. I många fall – dock inte alla – betyder det arbetstillfällen för andra personer – och det behövs. Många av företagarna anställer personer som kanske inte annars hade fått arbete eftersom det då finns ofta hjälp att få för kostnaderna – vilket är till stor nytta även för företagaren – framför allt om det är ett litet – nystartat företag. Även om de inte anställer – lämnar de en tom plats åt någon annan – eller lämnar arbetslöshetsstatistiken – vilket är superbra.

Så – kära styrande – gör om reglerna lite – tänk nytt – tänk framåt – tänk en blomstrande arbetsmarknad.

Nr 61 Och så avgick AKB

Och hur blir det nu då ? Mycket har det stått i tidningarna idag och de senaste dagarna om detta och det spekuleras mycket om vem som nu ska ta över rodret för Moderaterna. Ärligt talat – vem av de kandidaterna man skrivit om idag klarar jobbet? Den enda troliga är nog Carl Bildt – en erfaren, kunnig och påläst politiker – men vill han? Och kommer han att få frågan? Resten av dem man skrivit om är tämligen okända – och då blir ju frågan om det blir samma som tidigare – det som de som lobbat för AKB:s avgång klagat på – och vad blir det för vinst då? Och – var fanns lojaliteten hos lobbarna – och vems agenda arbetar de för – egentligen?

Politik är inte lätt tror jag för det verkar som om politikerna lätt glömmer bort det de lovar i valtider och har man inte ett bättre minne så  kanske man inte ska vara politiker. Därtill kommer, att de lätt glömmer att de representerar ett stort antal människor som faktiskt har röstat på dem och som då troligen trodde på vad de lovade. Man måste alltid komma ihåg vem/vilka man har bakom ryggen – alltså de som man representerar för det är alltid de som står bakom. Står du framför folket – representerar du den politik du lovar att föra och står du framför politiken – representerar du folket som röstat på dig. Det är som sagt samma här som när du arbetar i en vanlig organisation – man representerar alltid icke närvarande person.

Förstås är det lättare för mig – sittande i min soffa en sen kväll med min dator i knät skrivandes  mina tankar och åsikter – än när man står där – men det är ju därför jag inte har betalt – och politikerna har en himla bra lön – och fallskärm – för jobbet. Jag säger inte att de inte är värda att få ordentligt betalt – för de är de – för som sagt – jobbet är inte lätt – men jag tror och hoppas att de vet vad de ger sig in i. Eller – det borde de göra i alla fall.

Nu börjar också ett tufft valår för alla människor i Sverige som har rätt att rösta. Politikerna och partierna skall återigen lova en massa saker – som de troligen glömmer dagen efter valet – och vi ska lyssna och sedan välja bland dem som vi tror och hoppas kommer att hålla sina vallöften. Och – det gör att det blir tufft för alla – för vem kan man lita på? Det som förvånar mig mycket är att den tredje makten – journalisterna – inte utvärderar föregående vals alla löften. Vad lovades och hur blev det i verkligheten.

Nr 49 Att vara chef eller ledare i ett land

Vad är det för skillnad på att vara chef och att vara ledare. Ja, enkelt sagt kan man väl säga att ledarskapet förtjänar du och chefskapet blir du tillsatt på.

Att bli tillsatt på en hög tjänst kan bero på olika saker som att du faktiskt har rätt kompetens eller känner rätt personer eller befinner dig på rätt plats vid rätt tidpunkt där rätt personer också befinner sig. Det kan t.o.m. vara så att andra – bättre val – åkte ut då de t ex hade lite lik i garderoben som inte var ok. Hur har då denna chef det med relationen med dem han är chef för? Tja – det kan ju variera förstås. Ibland kan han/hon vara hård, mycket bestämmande och icke lyssnande vilket gör att många i personalstyrkan troligen är rädd för chefen. Som personal går man till jobbet och gör det man ska – men inte så mycket mer. Man kanske också är medveten om att kunskap/information är lika med makt och spar sina gobitar tills de bättre kan användas – till sin fördel. Ibland är chefen kanske nonchalerande och inte ser eller uppskattar sin personal – och då får man troligen inte ut det som personalen egentligen skulle kunna ge i bra arbete och information – med rätt attityd. En och annan chef gör också som strutsen – sticker huvudet i sanden – så chefen inte behöver hantera frågan utan hoppas på att den försvinner av sig självt. Förstås finns det en och annan ur personalstyrkan som vill göra karriär och som vill använda sin despotiska chef till hjälp för detta – alltså använder gobitarna vid rätt tillfälle – smilar och säger ja amen – rövslickare kallas det visst – tror jag. Låter jag hård? Har jag helt fel eller finns det lite sanning i detta? För naturligtvis finns det de som blivit chefer och som – genom insikt och utveckling övergår till att bli ledare – också.

Hur blir man ledare då? Tja – även där kan det troligen ske på olika sätt men – man förtjänar oftast platsen och oftast har man personalen med sig – i alla fall de flesta – för ledaren ger och får förtroendet. Förstås har ledaren många gånger rätt kompetens – men – han/hon behöver inte vara bäst utan släpper gärna fram och omger sig av mycket kunniga personer som kompletterar ledarens egna tillkortakommanden. Ledaren håller sig informerad om hur de olika avdelningarna – departementen – har det och fungerar och frågar om det är något han som ledare kan hjälpa till med eller som de vill diskutera med honom – som ledare.

Hur ser det ut i vår regering? Är Löven en chef eller en ledare eller är han bägge delarna? Efter dessa dagars händelser och turer runt det som hänt kan man fråga sig. Är han en chef som tillsattes på sin kompetens? Är han en som tillsattes för att han är ”hanterbar” och gör som han blir tillsagd? Eller en ledare med folkets och sin personals förtroende? Eller är han allt?

Hur kommer det sig att en ”anställd” – eller flera – sitter på kunskap av denna tyngd under över ett år som man inte pratar med sin chef/ledare om – eller med andra kollegor heller för den delen? Fanns inte förtroendet mellan de olika grupperingarna i riksdagshuset? Är det en tävling om vilket departement som är bäst – ni vet – månadens anställda? Är man rädd för att göra bort sig eller tänkte man helt enkelt inte vägen ut? Ja – man kan fråga sig hur det ser ut egentligen hos dem som är satta att sköta företaget Sverige.

 

Nr 48 Elefantkyrkogården eller sparken på grått papper?

Tänk vad livet är olika för oss. De flesta av oss jobbar och sköter sig ett helt liv och när vi sedan går i pension – så får vi mycket lite ut för det – i plånboken menar jag. Den pension vi får ut efter ett långt liv är som en pink i havet – det räcker inte till mycket. Och då har vi skött oss och arbetat som bara den under många år utan att bryta mot några lagar.

Om man däremot heter Maria Ågren – eller något annat för den delen – och har en hög tjänst i något statligt verk eller inom någon myndighet och gör något olagligt – då hamnar man på elefantkyrkogården – ja – det kallades så i tidningen – och där hamnar Maria Ågren med en månadslön på 115 200 kr kvar varje månad. Okey då – hon blir omplacerad snett uppåt till vänster som internutredare på Näringsdepartementet – kommer man att hitta på arbetsuppgifter till henne? Vem gjorde dessa utredningar innan hon blir placerad där? Som vanlig person hade du fått sparken från jobbet – utan att få behålla någon lön – och därtill troligen inte få någon a-kassa på några månader.  Kanske finns det några utredningar jag kan göra för den månadslönen? Vi är nog många pensionister som kan ställa upp och för den summan kan man nog få två att göra jobbet – tror jag.

OM det nu är många som befinner sig i elefantkyrkogården kanske t.o.m. pengarna skulle räcka till att höja pensionen eller varför inte ge barnmorskorna lite mer i lön så att gravida kvinnor faktiskt skulle kunna föda barn i Sverige och inte flygas till Finland – och även där skulle man spara pengar för jag tror inte att Finland – och flyget – gör det gratis. Hur tänker man egentligen? Vart är vi på väg? Hur ser kompetensen ut egentligen hos vår regering och riksdag?

 

Nr 47 Hur kommunicerar vi egentligen?

Visst är det härligt med kommunikation – men – det är ju inte som förr. Jag säger inte att allt var bättre förr – bara annorlunda. Förr pratade vi med varandra – oftast när vi träffades eller om vi ringde i våra fasta telefoner. Idag – har vi ofta en kommunikation via sms eller via datorn. Den mänskliga kontakten har blivit minimal – och – så mycket vi missar med det – det är inte klokt.

Vad är då kommunikation? Jo – det består till 55% av kroppsspråk – alltså gester och ögonkontakt, 38% av hur vi pratar alltså exempelvis tonfall och bara 7% av orden/innehållet. Alltså – det betyder att när vi bara kommunicerar via sms eller via mail missar vi massor av vad som egentligen sägs. Eller hur? Det är som om vi har blivit en slags robotar utan känslor och mänskliga rörelser i vår kommunikation – trist!

Eller när man går på lokal och ser personer runt omkring som uppenbarligen går ut tillsammans – sitta och fippla med sina telefoner. Eller när man ser en förälder vara ute med sitt barn men inte bry sig så mycket om barnet som de verkar bry sig om telefonen. Inte ok!

Ett annat problem är när jag tar kontakt med ett större företag eller en myndighet eller ett försäkringsbolag – eller vad som helst egentligen – är det nästan lögn att få prata med samma person vid samtal nummer två utan det är någon annan man får prata med. Varför är det så? Om jag vet namnet på den jag pratade med sist – varför kan jag inte få prata i mitt ärende med samma person igen. Hur svårt kan det vara? Vad mycket enklare det skulle blir och vad pengar företaget/organisationen skulle spara utifrån tidsperspektivet då jag som kund inte skulle behöva dra hela min historien flera gånger och personerna i andra ändan inte behöva lyssna på något som någon annan redan hört. Hur svårt kan det vara att en och samma person tar hand om mina ärenden? Tror det kallas för att öka kundnöjdheten och vara ett kundfokuserat företag och inte ett personalfokuserat företag.

På banken är det oftast också så numera – där har jag tidigare protesterat och jobbat på att få träffa samma person varje gång och under många år fungerade det alldeles utmärkt – men helt plötsligt har man i bankvärlden verkligen avgränsat varje tjänstemans område till ett minimum – alltså tvingat mig – kunden – att prata med flera personer om saker som alla gäller mig. Det  betyder att jag måste rapa om samma saker för flera – suck – hur trött blir man inte – för att inte tala om hur respektlöst är det inte mot mig – kunden. Man blir en nobody – ett ärende – och inte en person/människa – och det vill inte jag vara.

Det är som om alla de som arbetar på de olika ställena tror att jobbet är till för dem – alltså att de, som anställda, är viktigare än kunden – kunden, som gör att de faktiskt har ett jobb och får lön. Man kan se samma tendens inom väldigt många yrken och jobb. Är de anställda viktigare än kunden, patienten, klienten eller vad vi nu kallar det för? För vems skull är vi på jobbet – egentligen? För det kan väl ändå inte vara så att anställda tror att jobbet är till för dem – bara?

Problemet är att vi – på andra sidan ”disken” – är i händerna på de bakom ”disken” då detta har utvecklats under många år och vi – framför ”disken” – har blivit vana, fostrade i att det ska vara på detta vis. Vi har inget val som kund! Som småföretagare sedan många år har jag mycket liten förståelse för detta – för i min värld är kunden viktigast – för fanns inte kunden – fick jag lägga ner mitt företag.

Nr 44 En kväll ute och resan hem

Fantastiskt – fick sova längre än på länge och vaknade lite efter 8 – gissa om det var blandade känslor – allt mellan skönt och hjälp har jag försovit mig.

Har nu ätit frukost och funderar över vad jag ska fylla dagen med fram tills jag ska iväg vid lite före fyra idag. Jag och min kamrat Ingemo ska åka till Skansholmens Sjökrog & Bistro. Några gamla vänner till mig har tagit över stället så det ska bli trevligt att besöka det. Buss dit är inga problem. Dessa går från Tumba station ganska ofta – men hem – mindre enkelt. Det går en buss till Tumba station lite före kl 20 – och nästa går lite efter 23. Det är de enda bussarna som går mot Tumba. Suck – ingen däremellan vilket är trist.

Man kan fråga sig varför vi väljer den tidigare bussen och missar en del av en trevlig kväll. Ja, inte svårt alls att förstå – egentligen. Min väninna ska av i Huddinge och för att komma till sina bussar skall hon gå genom tunnlarna – och det är mindre kul vid den tiden på natten – alltså runt midnatt. Själv fortsätter jag till Södra och inväntar snällt bussen hem. Om den tar för lång tid – tar jag tåget in till centralen och tar bussen därifrån istället. För jag går inte själv genom parken mot Medborgarplatsen – eller på bakgatorna hem – trots att jag har Bodygardspray  – skulle vilja ha mitt pepparspray (som jag har hemma) – men det klassas som vapen så det får man inte använda. (Det vore ju synd om buset om jag sprayade dem med det???? Hur tänker de egentligen, de som bestämmer det.) Men vi åker ändå och åker förmodligen hem med den tidigare bussen då vi vill komma hem säkert.

Hur blev det så här. Varken jag eller min väninna har tidigare varit oroliga för att ta oss hem efter en kväll ute – men nu! Inte så konstigt egentligen. Dagligen läser jag i tidningarna om överfall, rån och våldtäkter på kvinnor i alla åldrar. Ingen går säker längre. Och jag/vi vill inte bli en pinne i statistiken. Och det är mycket sällan som förövarna blir tagna – och blir de det så är straffet skrattretande lågt. Det är t.o.m så att de får sänkt straff av nästa instans som de överklagar till. Vart tog respekten vägen för medmänniskan och för kvinnor vägen? Vem har missat i sin uppfostran av dessa missfoster? Varför tar inte föräldrar sitt ansvar i att fostra dem när de är unga till att visa respekt för andra och att man inte våldför sig på andra? Förr fanns det en organisation som hette ”Nattvandrande Föräldrar” som rörde sig på stan – finns de inte längre? Fast det förstås – de ungdomar som hade behövt sina föräldrarna ute – var inte ute.

 

Nr 35 Almedalen och lite annat

Jag undrar hur mycket pengar våra politiker och alla andra organisationer lägger ner på denna enda vecka? Läste i tidningen i går att SPF betalade 100 000 kr i hyra för en vecka för ett hus i Visby. Multiplicera det med antal  uthyrda hus och lägenheter under denna vecka. Grattis till husägaren måste jag säga.

Måste dock ställa mig frågan om det är värt det och varför man gör det – lägger ner alla dessa pengar menar jag – på en vecka på Gotland? Och det är inte pengar ur deras egna fickor utan skattepengar eller medlemsavgifter. Blir man mer synlig som organisation eller politiskt parti? Tja – tidningarna skriver spaltmeter förstås. Och det är massor av folk där – alla tillhörande någon organisation eller politiskt parti. Talar de och försöker övertyga redan troende? Är det en klubb för inbördes beundran? Något att skryta om för kompisarna – eller? – Hej, jag har varit på Almedalsveckan och hade det fantastiskt och träffade en massa kändisar – jag är så inne! Man kan ju undra hur våra politiker tänker och om de har glömt hur det är att vara vanlig människa – som du och jag? Har de glömt hur det är att ha ett ”vanligt”  arbete och att de faktiskt sitter på sina stolar pga hur vi har röstat – vi folket. Det är vi som gett dem deras arbete och vi som betalar deras lön med våra skattepengar. Så – hur ska pengarna användas?

Igår var vi en runda ner till Vetlanda över dagen och firade vår faster på hennes 90-årsdag. Hon är mycket pigg och otroligt fräsch och hon hade bakat massor till kalaset. Hon gick runt och försökte prata med alla en stund. Hörseln är det lite si och så med – men hon är med i övrigt och gillar att prata. Det var himla trevligt och – det var roligt att träffa nästan alla kusinerna.

Nu när sommaren är här arbetar jag som sjuksköterska – förstås – sa ju tidigare att det världens bästa pensionsförsäkring. Jag arbetar mest nätter men det blir en och annan kväll också och jag arbetar i en patrull. Man är 2-3 sjuksköterskor som delar upp kommunens alla äldreboenden, psykiatrin och LSS-boenden. Man har en bil och en telefon till hjälp. Det är ett trevligt arbete att möta omvårdnadspersonalen och alla gamla – och att ha kollegor – i andra bilar – som man kan ringa om man är osäker på något är tryggt.

Det bästa med jobbet är att jag ska strula runt hemma utan brådska, sova hur länga jag vill – vilket tyvärr oftast inte blir så länge – men – jag skulle kunna göra det. Jag har idag en snygg – men dålig – rullgardin som släpper in för mycket ljus. Så – imorgon ska jag nog mäta fönstret och gå och köpa en ny – mörkläggningsgardin och be stora sonen komma förbi och sätta upp den åt mig.