Nr 70 Kroppsligt och själsligt välbefinnande

Jag brukar unna mig olika saker för mitt välbefinnande ibland – för att jag är värd det – tycker jag – och ibland handlar det om kroppsvård och ibland är det ”bara” på en själslig nivå. Det varierar vad jag tar vad gäller den kroppsliga delen men massage, fotvård och naglar ligger i topp – förstås. Naturligtvis går jag till frissan regelbundet ca var 8:e vecka. Vad gäller den själsliga delen blir det förmodligen oftare för det kan ju handla om att jag plockar fram mina penslar och målar, går på en konstutställning eller går ut med mina vänner och äter något gott – eller kanske en teaterföreställning.

Massage är det många salonger som erbjuder och i varierande prisklasser. Jag och en väninna bokar ofta samtidigt så vi kan umgås lite efteråt. Den salongen vi går till heter Orkidé och ligger 100 meter från Södra stationen på Fatburs Brunnsgatan 13 i Stockholm. En timmas härlig massage för 500 kr. Perfekt. De gör även annat än massage – men det är det jag gör där. Miljön är mycket fin och rogivande och personalen trevlig. Man kliver verkligen in i en annan värld när man kommer dit.

För att få fotvård går jag till Krista på Jolis hudvård i Södertälje. Förstås gör hon en massa andra behandlingar också – allt från make up till helkropps peeling.  Humana priser och ett härligt bemötande får man som kund vilket är viktigt tycker jag. Även naglarna gör jag på samma salong – men då är det Ullis som är terapeuten. Förstås är de med i tiden vilket gör att Ullis även gör spray-tan och fixar på lite extra långa och fina ögonfransar. På salongen finns också Ester och även hon har  många strängar på sin lyra. En gång om året går min mellansyster och jag dit samtidigt. Hon fixar då med sina naglar och jag tar fotvård. Krista och Ullis flyttar då om lite i lokalen så vi kan sitta i samma rum och ha det mysigt och ofta har vi med oss lite vin som vi sippar på lite under tiden. Man måste ta tillfällen i akt och njuta av livet. Lokalen har genomgått en ansiktslyftning också – vilket blev superfint.

Många tycker att jag är knäpp som åker till Södertälje för att få olika behandlingar när allt faktiskt finns i överflöd runt hörnet där jag bor i Stockholm – men – vinsten är att jag numera är stamkund och får ett mycket personligt mottagande. Jag har även min frissa där så jag försöker att samordna mina olika behandlingar när jag ändå är där. Min frissa heter Marie och henne hittar man på salong Da Capo på Nedre Torekällgatan. De har ingen hemsida som jag kan koppla detta till – men vill ni nå Marie så ring 0709 740 080 och hälsa från mig.

Den kommande helgen – alltså från i kväll – ska jag njuta av ett annat slags välbefinnande – mitt mellanstora barnbarn Josefine kommer till mig för en ”farmorhelg”. Som jag skrivit tidigare tar jag mina barnbarn ett i taget så jag kan ägna mig åt den som kommer – och framför allt lyssna på dem. Lite shopping blir det också som vanligt. Josefine älskar att gå på Kho Panjang så kanske blir det en runda dit också – det får tiden utvisa – kanske har hon andra idéer denna helg. Restaurangen har en exotisk miljö och en gång i timman blir det ”oväder” på  restaurangen. Vilket barn tycker är mycket roligt.

 

 

 

Nr 51 Att ha eller inte ha – en man menar jag!

Jag har levt ensam en längre tid – och det fungerar alldeles utmärkt – men visst skulle jag vilja ha någon att dela livet och upplevelser med. Det är dock inte lätt att hitta någon som passar mig – och som jag passar för – för jag är ju inte helt enkel – och jag har mina sidor förstås – som alla andra, men de är mina sidor och jag försöker vara flexibel.

Många män i min egen ålder har levt med en kvinna som har passat upp på dem och som de levt med och blivit vana med under många år. Så blir de då ensamma kanske pga av skilsmässa eller att frun dog – och nu vill de ha någon som tar över där frun lämnade. Inte enkelt.

Jag har en väninna som prövat – några gånger faktiskt – och det är samma visa varje gång. Hon talar om att hon inte vill flytta ihop och att hon har väninnor som hon reser en del med – och går ut med – och att hon tänker fortsätta med det. Och alla männen säger ok, absolut – första månaden – sedan börjar den stora övertalningen. – Res bara med mig, du får inte resa på egen hand mer för det ska du och jag göra. – Flytta i hop med mig i mitt fina hus – som jag byggde med förra frun. – Vi ska göra allt tillsammans – alltså glöm dina vänner. Men hallå – de har inte lyssnat alls på vad hon sagt – eller rättare sagt – de räknade med att hon inte menade vad hos sa från början – vilket några också sagt – så där i förbifarten. Att träffa en stark – självgående kvinna som man inte kan styra, som har egna åsikter, en massa egna vänner och som är van att klara sig själv är inte lätt – så kanske är det synd om dessa herrar som springer på sådana som oss, inte kul – för dem. Och tyvärr har många män i min ålder och äldre också slutat att ”leva” – ni vet – göra massa olika saker – framför allt våga pröva något nytt. De vill fortsätta som de gjorde tidigare under alla år – tryggt.

Vad är då alternativet? Förstås att hitta någon som är lite yngre – och hur mycket är då lite? Ja – i min tanke är det nog att de ska vara från 50 år och uppåt. Mina söner brukar säga att åldern bara är en siffra – och visst har de rätt – men siffran sitter djupt rotad i hjärnan och ryggmärgen – väl planterad där utifrån hur samhället har sett ut under alla år – ja i decennier. Åldersskillnaden är minst 2-5 år  och kvinnan har då alltid varit den yngre. Jag kommer ihåg alla skriverier om Kerstin Dellert och när hon skaffade sig en man som var mycket yngre än henne, hon född -25 och han -42. Hon var banbrytande då hon gjorde det som männen alltid gjort – tagit sig någon – mycket yngre – och njutit av det. Kom då ihåg att detta var 1968 – så länge sedan. Hon bevisade att alla olyckskorpar hade fel. Tror att hon lever med sin yngre man än idag.

Så har vi då dejtingsidorna på internet förstås. Hur är det där egentligen? Ja –  blandad kompott skulle jag vilja säga. Många är där för att endast nätdejta – alltså inte träffas live utan bara skriva – inte kul alls och man kan ju undra varför det är så? Är de rädda för att ses? Är de gifta och vill ha en lite hemlig romans på nätet eller som lunchdater? Eller vad står det för egentligen? Jag såg en kille på Facebook som tröttnat på internet och deras dejtingsidor och gjorde en efterlysning den vägen – alltså på Facebook – och lyckades. Super! Man kanske skulle pröva det?

Ett annat alternativ är ju förstås att fortsätta att leva som singel och vara nöjd med det. Fast det alternativet är ju inte alltid så kul förstås. För även om man som jag har både friska och härliga barn och barnbarn och systrar med familjer är ju storhelger och sommar och semestrar den tiden som det är som tristast att vara singel på. En rolig del är ju att planera för att göra saker tillsammans under just dessa tider – och barnen har – och ska ha – sina egna liv utan att behöva dras med sim mamma/farmor/mormor alltid.

Nr 46 Hur klär vi oss egentligen?

För ett antal år sedan drev jag och en väninna, Inger, ett projekt där vi kopplade ihop företagande kvinnor i Sverige med företagande kvinnor i Indien. Projektet drevs under några år och många sammankopplingar gjordes. Under projektets gång var vi ett antal gånger i New Delhi och vi hade flera besök från Indien här av grupper av kvinnor. Det slående för oss när vi kom dit var hur färgglatt alla kvinnor klädde sig oavsett ålder och storlek. Förstås hade de saris eller salwar, en byxa som bärs med en kameez vilket är en tunika. På grund av värmen köpte vi kläder som passade där, vilket mest blev salwar och kameez, och dessa var förstås färgglada. När de indiska kvinnorna kom hit fick vi frågan varför alla klädde sig så mörkt och murrigt här. Det var nästan bara svart, blått, grått och beige som gällde och de indiska kvinnorna var förundrade.

I går var jag och min väninna Mia ute en runda efter att jag kommit tillbaka till stan – och vad ser man – jo, svart, blått, grått och beige – och lite vitt – det är ju sommar. Och jag tittade mig verkligen runt för att se om jag såg rätt eller om det bara var en bild i min hjärna – men det var så. Varför är det så? För när jag går ut och tittar i affärer finns där massor av kläder i en massa härliga färger och mönster som uppenbarligen säljs, annars skulle man bara ta in kläder i murriga färger till försäljning. När används dessa? Och var används alla dessa fina kläder i glada färger och mönster? För ute ser man mycket lite av det – eller rättare sagt – jag ser dem inte i alla fall. Gör ni? Är det så att vi inte vågar klä oss färggrant? Är vi rädda för att synas – eller – är vi rädda för att sticka ut ur mängden? Eller är det jag som inte ser?

Nr 44 En kväll ute och resan hem

Fantastiskt – fick sova längre än på länge och vaknade lite efter 8 – gissa om det var blandade känslor – allt mellan skönt och hjälp har jag försovit mig.

Har nu ätit frukost och funderar över vad jag ska fylla dagen med fram tills jag ska iväg vid lite före fyra idag. Jag och min kamrat Ingemo ska åka till Skansholmens Sjökrog & Bistro. Några gamla vänner till mig har tagit över stället så det ska bli trevligt att besöka det. Buss dit är inga problem. Dessa går från Tumba station ganska ofta – men hem – mindre enkelt. Det går en buss till Tumba station lite före kl 20 – och nästa går lite efter 23. Det är de enda bussarna som går mot Tumba. Suck – ingen däremellan vilket är trist.

Man kan fråga sig varför vi väljer den tidigare bussen och missar en del av en trevlig kväll. Ja, inte svårt alls att förstå – egentligen. Min väninna ska av i Huddinge och för att komma till sina bussar skall hon gå genom tunnlarna – och det är mindre kul vid den tiden på natten – alltså runt midnatt. Själv fortsätter jag till Södra och inväntar snällt bussen hem. Om den tar för lång tid – tar jag tåget in till centralen och tar bussen därifrån istället. För jag går inte själv genom parken mot Medborgarplatsen – eller på bakgatorna hem – trots att jag har Bodygardspray  – skulle vilja ha mitt pepparspray (som jag har hemma) – men det klassas som vapen så det får man inte använda. (Det vore ju synd om buset om jag sprayade dem med det???? Hur tänker de egentligen, de som bestämmer det.) Men vi åker ändå och åker förmodligen hem med den tidigare bussen då vi vill komma hem säkert.

Hur blev det så här. Varken jag eller min väninna har tidigare varit oroliga för att ta oss hem efter en kväll ute – men nu! Inte så konstigt egentligen. Dagligen läser jag i tidningarna om överfall, rån och våldtäkter på kvinnor i alla åldrar. Ingen går säker längre. Och jag/vi vill inte bli en pinne i statistiken. Och det är mycket sällan som förövarna blir tagna – och blir de det så är straffet skrattretande lågt. Det är t.o.m så att de får sänkt straff av nästa instans som de överklagar till. Vart tog respekten vägen för medmänniskan och för kvinnor vägen? Vem har missat i sin uppfostran av dessa missfoster? Varför tar inte föräldrar sitt ansvar i att fostra dem när de är unga till att visa respekt för andra och att man inte våldför sig på andra? Förr fanns det en organisation som hette ”Nattvandrande Föräldrar” som rörde sig på stan – finns de inte längre? Fast det förstås – de ungdomar som hade behövt sina föräldrarna ute – var inte ute.

 

Nr 42 Sommar och livet

Så var det fredag igen – hua vad veckorna går fort nu för tiden. Annat var det förr – när jag bar barn – när sommarloven var hur långa som helst. Kommer ni ihåg? Man hann leka hur mycket som helst och alla dagarna var långa – jättelånga. Och man kunde göra hur mycket som helst ute för vi hade fantasi och hittade på saker och alla barn i området var ute på gårdarna och lekte. Då – började sommaren egentligen i maj – när Liljekonvaljerna blommade och det var Mors Dag. Tänk att de alltid hade kommit upp till den dagen. Vi fick göra fina kort i skolan till mamma också ”Grattis på Mors Dag”. Hon blev förstås jätteglad för korten och buketten av Liljekonvaljer vi plockat. Fast sommarkläderna hade packats upp redan till 1:a maj och oavsett vilket väder det var så skulle de användas på Valborgsmässoafton redan – och oftast frös man för någon värme var det kanske inte – men fina var vi. Nu förtiden tror jag att Liljekonvaljerna har gått i strejk till den dagen – och några kort att rita i skolan blir det nog inte heller – inte heller packar man upp sommarkläderna som förvarats i kartong på vinden eller i källaren heller. Mycket är året runt-kläder idag så det behövs inte. Men det var spännande att se vad som passade och vad som skulle förnyas.

Det känns som om sommaren blir kortare för var år som går – ju äldre jag blir. Så numera rasar åren – och sommaren – på i en hastighet så man nästan inte hinner med. Man kan ju fundera över varför det är så. Vad är det som gör att allt blir kortare med åren – ja inte bara kroppslängden menar jag – utan tiden. Kroppslängden ja – inte kul när man är i min längd och alltid varit 152 ca lång – för det var alla dessa centimetrar som jag fick mig uppmätt till i tonåren. När man nu blir mätt någonstans har man helt plötsligt minskat 2-3 cm. Vart tog dessa vägen – vem snodde dem från mig? – Fast när någon frågar är jag fortfarande 152 centimeter lång. Tja – egentligen lite längre då jag oftast använder klack – och då gärna hög klack. På 70-talet bodde jag i platåskor. Det var som om modet hade skapats för mig och alla mina systrar som var i samma längd. Därtill hade man långa, utsvängda byxor som dolde hur höga skor man egentligen hade. Snacka om överraskningsmoment när man hade träffat någon lång läcker kille – och tog av sig skorna – och helt plötsligt var 10-12 centimeter kortare än nyss. Men – vad gör man inte för centimetrarna – och snygga killar – på den tiden?

Sommaren var det ja. Denna ljuva tid. Trots gäddhäng – går jag gärna i linnen och klänningar utan ärm och tycker att det är helt ok. Men jag hör på en del av mina väninnor som inte kan tänka sig det – att gå utan ärmar menar jag – för gäddhängets skull. Jag tänker att jag inte är 25 år längre och även om jag känner mig som 37 år så känner min kropp av jordens dragningskraft mer och mer – för den är ju 65 år – kroppen alltså – men man behöver ju inte klä sig som en tant eller gömma sig för det. Eller?

 

Nr 38 Klänning och TV

Jaha  – så blev det då en ny klänning – och fort gick det. Urläcker och passar mig perfekt. Mintgrön och lite mer tyg på ena axeln och förstås – bara ett band på andra axeln. Jag gick till Ringen på Götgatan och gick snabbt igenom alla affärerna där. Och – på Lindex hittade jag den – klänningen till mig  – och vilken fantastisk personal. En trappa ner fanns det två unga flickor som servade mig och var helt underbara. Tack söta underbara ni. Ni har definitivt hamnat på rätt plats i livet. Jag kommer tillbaka.

Gick också in på Glitter och där var det rea. Först 70% – sedan – köp tre till priset av två. Super – fick ju fixa något snyggt till nya klänningen – och det blev nästan gratis. Härligt!

Hur blir det då med den första klänningen jag köpte – på en liten fin boutique på Södermalm?  Den klänningen kommer att passa bra på det bröllopet jag skall på i oktober då min väninnas dotter gifter sig. Ibland köar det till sig – eller hur?Varför passar den då och inte nu? Jo – för den är lite mer ”höstig” om ni förstår vad jag menar.  Jag undrar om mina söner kommer att gifta sig? Eller om mina systrars övriga barn kommer att ta steget? Fast tittar de på sina föräldrar – blir det inget av med det. Det är bara jag som tagit steget – för länge sedan – tyvärr finns han inte längre då han avled 1980. Han var min drömprins.

TV-inspelningen ja – förstås hemligt. Men också himla kul. Det var en tävling och vi var 20 grupper av tävlande i grupper av tre. Programmet heter Duellen och kommer i höst på SVT – tror jag. Dock – så gillar jag mer tävlingar och program där jag/vi får göra mer – typ när vi var mer i TV4 Spring. Där fick man verkligen anstränga sig. Programmet gick dåligt tittarmässigt sett – vilket troligen beror på att det nästan bara sändes på webb-tv. De borde bl a haft 15 minuters – eller nåt – sammandrag dagligen om hur dagen varit på vanliga TV. Men – det var länge sedan nu.

Och – vet ni – jag skickade in till det där programmet – så nu är det bara att vänta och se vad som händer – för vad är det värsta som kan hända?

 

Nr 37 Bröllop och lite annat

På lördag ska jag på bröllop. Min systers bonusdotter ska gifta sig. Det ska verkligen bli roligt för – det var många år senast. Så i maj – tror jag – köpte jag en klänning – mycket tjusig, satt perfekt på mig och jag var nöjd. Igår provade jag den igen – och – kände att den inte som den var min stil – inte jag. Men hallå – två dagar innan jag ska använda den. Den kändes bara inte rätt och jag kände mig som en äldre dam. Ok – jag är kanske en äldre dam med mina 65 år – men det känns inte så och jag måste få känna rätt på ett bröllop. Suck – så idag ska jag ut och se om jag har tur att hitta någon som jag kan använda i morgon. Jag har också funderat över om jag kan ta ner den till skräddaren i huset och låta dem fixa till den. De skulle ju ha ca 24 timmar – så de  borde kunna göra det – eller? Håll tummarna för mig – måste få till något annat eller få den omsydd.

Idag skall sonen, jag och en kompis från TV4 Spring vara med och spela in ett TV-program. Det är en tävling där vi ska utgöra ett lag. Jag vet egentligen inte vad vi ska göra – mer än tävla – men det ska bli kul. Jag tror det ska visas i höst på SVT. Det roligaste är ju förstås att sonen tycker om att ha sin mamma med på dessa äventyr. Det är verkligen roligt att spela in TV – så har ni chansen att få göra det – ta den. Jag skulle gärna vara med mer och då gärna som programledare.  Fast där faller jag nog på  åldern har jag förstått. Det var ju en del skriverier i våras om att det bara ska vara yngre förmågor i rutan – synd – för vi har mycket att ge och många av oss vågar och klarar mer än man tror.

Jag arbetar ganska mycket nu i sommar men det tar slut i slutet av augusti så nu tänker jag på hur det ska bli till hösten. Kommer jag att klara att vara ledig så mycket? Vad ska jag göra med alla dagarna som kommer att komma och gå? Så – nu är det bara att vänta och se vad livet har i beredskap åt mig.

Jag fick ett mail i går från ett produktionsbolag som hade hittat mina uppgifter från det programmet vi spelar in idag. Det är ett nytt program som ska visas på webb-tv och det heter ”Kärlek vid första kyssen”. Första tanken blev ett skratt och aldrig i livet. Men – så började jag att tänka och fundera över  – vad har jag att förlora på att vara med? Vill jag träffa någon? Det kan ju bli ett äventyr och en ny upplevelse – man vet aldrig. Så kanske – kanske – fyller jag i detta dokument för att se vad som händer sedan. Kanske blir jag uttagen och kanske inte.

Nr 36 Att ha bar rygg – och BH

Har ni någon gång köpt ett klädesplagg med urringad rygg – klänning eller blus? Inte? ok – inte jag heller – förrän nu. Jag ska på bröllop på lördag och har hittat en urläcker klänning – med så kallad ”nyckelhålsöppning” i ryggen. Tänkte först att det inget gör om man ser BH-bandet på ryggen men så tänkte jag att det måste finnas en lösning utom att vara BH-lös – för det är jag alldeles för gammal för. För nu är inte då – då jag var yngre och alla gick utan BH. Någon slags protest var det kommer jag ihåg – och förstås – då – när inte jordens dragningskraft hade satt in på  bysten kunde man gå utan. I dag är det inte aktuellt för som sagt – jordens dragningskraft! Suck! Kanske finns det de som är genomskinliga, kanske finns det något typ tejp av något slag. Så jag gick upp till Monica – ägaren till BodyCo i Södertälje, en underkläders och baddräktsaffär i centrum. Jag handlar ofta det jag behöver där. De har bra service, ett mycket härligt bemötande och bra kvalitet – och – priserna är helt ok. Nu när jag var där och frågade efter en ”osynlig” BH tog hon fram något som heter ”The Low Down” vilket är något man fäster bak på sin vanliga BH och som drar ner bandet bak – och vips – kan man ha bar rygg. Bra pris var det också. Deras hemsida är www.bodyco.se och ägaren heter Monica Sandberg. Jag brukar också boka VIP-kvällar med henne på hösten och på våren. Då tar jag med mig ett gäng väninnor efter stängningsdags och vi får en liten modevisning med tilltugg och lite bubbel. Efter det provar vi hej vilt och får förstås hjälp med storlekar mm. Mycket handla blir det och jättetrevligt är det och det rekommenderas starkt.

Det går många år mellan bröllopen man blir bjuden på – men i år är det helt plötsligt två. Det ska bli riktigt kul tycker jag. Det första är nu på lördag och det är min systers bonusdotter som ska gifta sig. Det blir borgligt och vad som är himla trevligt är att det är min väninna som viger dem. Hon har varit vigselförrättare i många år.

Modet nu är faktiskt riktigt trevligt. Det finns en massa fina klänningar och jag hittade en modell på HM som bara kostade 99 kr. De finns/fanns i massa olika färger och mönster. Jag började med att ta två klänningar i storlek S och M för det är mina storlekar – men icke sa Nicke. Alldeles för små. Lite sur gick jag därifrån – för att sedan några dagar efter gå tillbaka för att se vilken storlek som skulle passa. Kunde ju inte glömma dem – och priset. Till slut hamnade jag på storlek 42 – suck – mindre kul – men nu har jag köpt fem stycken – i olika färger och mönster. Totalt gick det på 495 kr – alltså ungefär vad man får betala för en klänning. Perfekt. Och det är bara att tvätta och hänga. Kanske funkar de inte nästa år – men  – spelar roll?

Nr 23 Mäklararvoden och att sälja och köpa lägenhet

Jag har en liten lägenhet på Södermalm i Stockholm och jag har bott här i två år nu. Jag känner att den är i minsta laget och har börjat titta på andra lägenheter – något större. Den jag har är på 37 m2 och jag skulle gärna ha en som är – kanske 45 m2 – alltså ingen stor.

När jag går in på www.hemnet.se för att titta på utbudet så ser jag många lägenheter som ligger i den prisklassen som jag tycker att jag kan betala – men – mäklarna lägger utgångspriset minst 1 miljon kronor under det förväntade slutpriset.

Jag var häromdagen och tittade på en lägenhet på Bondegatan 13. Den är 40 m2 men har balkong – vilket är ett plus. Utgångspriset är 3 250 000 kr. Idag ligger budet på över 4 miljoner kr.

Nu säger säkert någon – varför bo i Stockholm? Bo någon annanstans och få massor av bostad för pengarna! Tja – för mig handlar det att leva mina drömmar. Jag vill bo här – innanför tullarna någonstans. Det behöver inte vara på Södermalm – men här i stan. Det finns många fördelar. Jag har sålt bilen och min motorcykel och kan enkelt åka kommunalt, cykla eller gå – och jag spar pengar på det. Idag betalar jag 550 kr för mitt SL-kort. Och – behöver jag bil – kan jag hyra en. Enkelt, billigt och miljövänligt. Och jag har nära till allt.

Många mäklare lägger utgångsbud på 2 995 000 kr – psykologiskt riktigt förstås – men – priset landar någon helt annanstans – på en annan planet – känns det som. Här i Stockholm får man idag betala runt 100 000 kr per m2. Lägenheten ovanför mig såldes för ca 1 månad sedan till priset av drygt 3 700 000 kr.

Varför sätter då mäklarna ut ett så lågt utgångspris när de ändå vet att priset kommer att landa långt över det priset? Jo – för att man tar en viss % i arvode om nu – mot förmodan – priset skulle landa där. Sedan har man en stegvis ökning av arvodet beroende på hur mycket mer lägenheten säljs för. Mäklarna är de stora vinnarna i detta och säljaren är förlorare så de måste betala ganska mycket mer i arvode.

Varför köper man som säljare av sin lägenhet detta beteende? Kanske för att man inte vågar ta diskussionen med mäklarna? Kanske för att man inte tror att man ska få så mycket för sin lägenhet? Skrämmer mäklarna säljarna? Jag vet inte men något är fel – mycket fel – tycker jag.

Alternativ och besparing;

Det finns också något som heter Hemverket, www.hemverket.se. De gör det mesta av det krångliga jobbet såsom att hålla i budgivningen, marknadsföra och skriva alla papper. Du sköter visningen av din bostad – och – de har ett fast pris på 15 000 kr – totalt. Det är en stor skillnad mot att betala kanske 40 – 60 000 kr för att sälja din bostad – men förstås – du måste visa bostaden själv och svara på alla frågor. Hur svårt kan det vara? Helt ok timpenning tycker jag. Man kan definitivt göra roligare saker för alla dessa pengar – som att resa t ex.

 

Nr 15 Hur lång/kort är man – egentligen?

Jag är numera en och en halv meter hög över havet (sist jag mätte mig), alltså inte speciellt lång som ni förstår. Jag brukar kompensera detta med att ha högklackade skor eller platåskor när det finns sådana att köpa. Jag har alltså inte någon standardhöjd men jag vet och ser att vi är många som har ungefär samma ståtliga längd – eller är kortare. Och du blir garanterat kortare för var år som går. Hur många gånger i mitt liv har jag inte önskat att jag var lite längre – bara 10 cm – snälla!

En som är lång – kan alltid böja sig ner – men – det är omöjligt att nå högt – utan stege eller stol – eller något för en som är kort. För ett antal år sedan – i min förra lägenhet – byggde jag om mitt kök. Förstås sa hantverkarna att man måste ha standardmått på allt – och – förstås löd jag – så är jag lydig. Men ni anar inte hur många gånger jag ångrade mig. Jag borde ha gjort ett kök som passade mig – eller ett kök där bänkar och skåp var höj- och sänkbara. Standard borde förstås vara höj- och sänkbart för vi är inte alla stöpta i samma form – eller hur? Men så är det inte – och vad jag förstår kostar det skjortan och lite till att fixa det.

Eftersom jag ofta får be någon personal eller någon annan kund om hjälp i vissa matvaruaffärer för att nå till de höga höjderna brukar jag undra varför det inte finns pallar utställda på olika platser i affären – eller varför inte en pall som du kan låna som man gör med varuvagnen man använder – det vore smart. Då kunde alla de som behöver en – ta den samtidigt som de tar vagnen. Och – det är samma problem i klädaffärer. Jag förstår att man vill använda hela ytan – men att hänga kläder så högt så det inte finns en chans att nå dem – ibland inte ens för de personer som har standardhöjd. Suck – hur tänkte man då?! Vill man inte sälja de kläderna som hänger där uppe?

Fast – som kort kan man alltid be om hjälp förstås – av någon läcker man – och – man kan försvinna i en folkmassa vilket kan vara bra ibland. Tänk dig att du är ute på stan och på håll ser din värsta fiende eller någon som du alls inte vill eller har tid att prata med – in bland stora folksamlingar – och vips – är du borta. Fast å andra sidan – så går jag aldrig på konserter – för allt jag ser är någons ryggtavla. Man borde dela in publikområdet efter hur lång du är – och spärra av de olika områdena – alltså – längst fram står alla under 150 cm och i nästa område bakåt de som är mellan 151 – 160 cm osv. Fast det är ju tråkig för de som går tillsammans med personer i andra längder än en själv. Men – alla skulle ha en chans att se annat en någons rygg. Jag brukar gå på teater och vissa teatrar har sluttande golv – men inte alla och inte tillräckligt mycket. När man satt sig kan man hoppa upp och sätta sig på att i stolen framför tronar det upp en – i mitt tycke lång/stor person. Suck! Men dit fortsätter jag att gå och hoppas på tur men ibland – efter pausen – stannar ute i trappen/gången och ser resten därifrån.

I början av mitt företagarliv var jag på ett företagarmingel. På den tiden – för 20 år sedan – var det ca 95% män och endast 5% kvinnor på dessa mingel. Idag ser det annorlunda ut. Jag vet inte om man som man var tvungen att ha en viss längd för att få vara med – men – det fanns inte en man som var under 180 ca lång där – lovar – så min upplevelse var att jag hade att välja på att prata med en massa magar – i olika storlekar – för där fanns alla modeller på magar eller få nackspärr. Jag bestämde mig då och där att starta ett affärsnätverk för kvinnor – bara – i alla längder. Och det gjorde jag. Nätverket levde i drygt 10 år och var mycket trevligt.

Ibland – när jag blir arg brukar jag säga att jag ska veckla ut mig i min fulla längd. Under den tiden jag var chef nere i Småland förstod jag att andra inte uppfattade mig som kort – förrän vid ett tillfälle när jag faktiskt påpekade det. Kan säkert beror på att jag – ibland – är dominant, tydlig och tar plats (ja,ja, jag har koll på hur jag är).

För länge sedan – när jag var mycket ung – mätte man upp mig till hela 152 cm lång. Den siffran har jag hållit hårt i – trots att ny mätning gjordes för några år sedan – och någonstans längs vägen, hade jag tappat några cm. Men – i min värld – är jag fortfarande hela 152 cm lång och med högklackat – 165 härliga cm. Så – jag har – nog – lärt mig att hantera – och använda –  mina dyrbara centimetrar.