Nr 51 Att ha eller inte ha – en man menar jag!

Jag har levt ensam en längre tid – och det fungerar alldeles utmärkt – men visst skulle jag vilja ha någon att dela livet och upplevelser med. Det är dock inte lätt att hitta någon som passar mig – och som jag passar för – för jag är ju inte helt enkel – och jag har mina sidor förstås – som alla andra, men de är mina sidor och jag försöker vara flexibel.

Många män i min egen ålder har levt med en kvinna som har passat upp på dem och som de levt med och blivit vana med under många år. Så blir de då ensamma kanske pga av skilsmässa eller att frun dog – och nu vill de ha någon som tar över där frun lämnade. Inte enkelt.

Jag har en väninna som prövat – några gånger faktiskt – och det är samma visa varje gång. Hon talar om att hon inte vill flytta ihop och att hon har väninnor som hon reser en del med – och går ut med – och att hon tänker fortsätta med det. Och alla männen säger ok, absolut – första månaden – sedan börjar den stora övertalningen. – Res bara med mig, du får inte resa på egen hand mer för det ska du och jag göra. – Flytta i hop med mig i mitt fina hus – som jag byggde med förra frun. – Vi ska göra allt tillsammans – alltså glöm dina vänner. Men hallå – de har inte lyssnat alls på vad hon sagt – eller rättare sagt – de räknade med att hon inte menade vad hos sa från början – vilket några också sagt – så där i förbifarten. Att träffa en stark – självgående kvinna som man inte kan styra, som har egna åsikter, en massa egna vänner och som är van att klara sig själv är inte lätt – så kanske är det synd om dessa herrar som springer på sådana som oss, inte kul – för dem. Och tyvärr har många män i min ålder och äldre också slutat att ”leva” – ni vet – göra massa olika saker – framför allt våga pröva något nytt. De vill fortsätta som de gjorde tidigare under alla år – tryggt.

Vad är då alternativet? Förstås att hitta någon som är lite yngre – och hur mycket är då lite? Ja – i min tanke är det nog att de ska vara från 50 år och uppåt. Mina söner brukar säga att åldern bara är en siffra – och visst har de rätt – men siffran sitter djupt rotad i hjärnan och ryggmärgen – väl planterad där utifrån hur samhället har sett ut under alla år – ja i decennier. Åldersskillnaden är minst 2-5 år  och kvinnan har då alltid varit den yngre. Jag kommer ihåg alla skriverier om Kerstin Dellert och när hon skaffade sig en man som var mycket yngre än henne, hon född -25 och han -42. Hon var banbrytande då hon gjorde det som männen alltid gjort – tagit sig någon – mycket yngre – och njutit av det. Kom då ihåg att detta var 1968 – så länge sedan. Hon bevisade att alla olyckskorpar hade fel. Tror att hon lever med sin yngre man än idag.

Så har vi då dejtingsidorna på internet förstås. Hur är det där egentligen? Ja –  blandad kompott skulle jag vilja säga. Många är där för att endast nätdejta – alltså inte träffas live utan bara skriva – inte kul alls och man kan ju undra varför det är så? Är de rädda för att ses? Är de gifta och vill ha en lite hemlig romans på nätet eller som lunchdater? Eller vad står det för egentligen? Jag såg en kille på Facebook som tröttnat på internet och deras dejtingsidor och gjorde en efterlysning den vägen – alltså på Facebook – och lyckades. Super! Man kanske skulle pröva det?

Ett annat alternativ är ju förstås att fortsätta att leva som singel och vara nöjd med det. Fast det alternativet är ju inte alltid så kul förstås. För även om man som jag har både friska och härliga barn och barnbarn och systrar med familjer är ju storhelger och sommar och semestrar den tiden som det är som tristast att vara singel på. En rolig del är ju att planera för att göra saker tillsammans under just dessa tider – och barnen har – och ska ha – sina egna liv utan att behöva dras med sim mamma/farmor/mormor alltid.

Nr 47 Hur kommunicerar vi egentligen?

Visst är det härligt med kommunikation – men – det är ju inte som förr. Jag säger inte att allt var bättre förr – bara annorlunda. Förr pratade vi med varandra – oftast när vi träffades eller om vi ringde i våra fasta telefoner. Idag – har vi ofta en kommunikation via sms eller via datorn. Den mänskliga kontakten har blivit minimal – och – så mycket vi missar med det – det är inte klokt.

Vad är då kommunikation? Jo – det består till 55% av kroppsspråk – alltså gester och ögonkontakt, 38% av hur vi pratar alltså exempelvis tonfall och bara 7% av orden/innehållet. Alltså – det betyder att när vi bara kommunicerar via sms eller via mail missar vi massor av vad som egentligen sägs. Eller hur? Det är som om vi har blivit en slags robotar utan känslor och mänskliga rörelser i vår kommunikation – trist!

Eller när man går på lokal och ser personer runt omkring som uppenbarligen går ut tillsammans – sitta och fippla med sina telefoner. Eller när man ser en förälder vara ute med sitt barn men inte bry sig så mycket om barnet som de verkar bry sig om telefonen. Inte ok!

Ett annat problem är när jag tar kontakt med ett större företag eller en myndighet eller ett försäkringsbolag – eller vad som helst egentligen – är det nästan lögn att få prata med samma person vid samtal nummer två utan det är någon annan man får prata med. Varför är det så? Om jag vet namnet på den jag pratade med sist – varför kan jag inte få prata i mitt ärende med samma person igen. Hur svårt kan det vara? Vad mycket enklare det skulle blir och vad pengar företaget/organisationen skulle spara utifrån tidsperspektivet då jag som kund inte skulle behöva dra hela min historien flera gånger och personerna i andra ändan inte behöva lyssna på något som någon annan redan hört. Hur svårt kan det vara att en och samma person tar hand om mina ärenden? Tror det kallas för att öka kundnöjdheten och vara ett kundfokuserat företag och inte ett personalfokuserat företag.

På banken är det oftast också så numera – där har jag tidigare protesterat och jobbat på att få träffa samma person varje gång och under många år fungerade det alldeles utmärkt – men helt plötsligt har man i bankvärlden verkligen avgränsat varje tjänstemans område till ett minimum – alltså tvingat mig – kunden – att prata med flera personer om saker som alla gäller mig. Det  betyder att jag måste rapa om samma saker för flera – suck – hur trött blir man inte – för att inte tala om hur respektlöst är det inte mot mig – kunden. Man blir en nobody – ett ärende – och inte en person/människa – och det vill inte jag vara.

Det är som om alla de som arbetar på de olika ställena tror att jobbet är till för dem – alltså att de, som anställda, är viktigare än kunden – kunden, som gör att de faktiskt har ett jobb och får lön. Man kan se samma tendens inom väldigt många yrken och jobb. Är de anställda viktigare än kunden, patienten, klienten eller vad vi nu kallar det för? För vems skull är vi på jobbet – egentligen? För det kan väl ändå inte vara så att anställda tror att jobbet är till för dem – bara?

Problemet är att vi – på andra sidan ”disken” – är i händerna på de bakom ”disken” då detta har utvecklats under många år och vi – framför ”disken” – har blivit vana, fostrade i att det ska vara på detta vis. Vi har inget val som kund! Som småföretagare sedan många år har jag mycket liten förståelse för detta – för i min värld är kunden viktigast – för fanns inte kunden – fick jag lägga ner mitt företag.

Nr 37 Bröllop och lite annat

På lördag ska jag på bröllop. Min systers bonusdotter ska gifta sig. Det ska verkligen bli roligt för – det var många år senast. Så i maj – tror jag – köpte jag en klänning – mycket tjusig, satt perfekt på mig och jag var nöjd. Igår provade jag den igen – och – kände att den inte som den var min stil – inte jag. Men hallå – två dagar innan jag ska använda den. Den kändes bara inte rätt och jag kände mig som en äldre dam. Ok – jag är kanske en äldre dam med mina 65 år – men det känns inte så och jag måste få känna rätt på ett bröllop. Suck – så idag ska jag ut och se om jag har tur att hitta någon som jag kan använda i morgon. Jag har också funderat över om jag kan ta ner den till skräddaren i huset och låta dem fixa till den. De skulle ju ha ca 24 timmar – så de  borde kunna göra det – eller? Håll tummarna för mig – måste få till något annat eller få den omsydd.

Idag skall sonen, jag och en kompis från TV4 Spring vara med och spela in ett TV-program. Det är en tävling där vi ska utgöra ett lag. Jag vet egentligen inte vad vi ska göra – mer än tävla – men det ska bli kul. Jag tror det ska visas i höst på SVT. Det roligaste är ju förstås att sonen tycker om att ha sin mamma med på dessa äventyr. Det är verkligen roligt att spela in TV – så har ni chansen att få göra det – ta den. Jag skulle gärna vara med mer och då gärna som programledare.  Fast där faller jag nog på  åldern har jag förstått. Det var ju en del skriverier i våras om att det bara ska vara yngre förmågor i rutan – synd – för vi har mycket att ge och många av oss vågar och klarar mer än man tror.

Jag arbetar ganska mycket nu i sommar men det tar slut i slutet av augusti så nu tänker jag på hur det ska bli till hösten. Kommer jag att klara att vara ledig så mycket? Vad ska jag göra med alla dagarna som kommer att komma och gå? Så – nu är det bara att vänta och se vad livet har i beredskap åt mig.

Jag fick ett mail i går från ett produktionsbolag som hade hittat mina uppgifter från det programmet vi spelar in idag. Det är ett nytt program som ska visas på webb-tv och det heter ”Kärlek vid första kyssen”. Första tanken blev ett skratt och aldrig i livet. Men – så började jag att tänka och fundera över  – vad har jag att förlora på att vara med? Vill jag träffa någon? Det kan ju bli ett äventyr och en ny upplevelse – man vet aldrig. Så kanske – kanske – fyller jag i detta dokument för att se vad som händer sedan. Kanske blir jag uttagen och kanske inte.