Nr 51 Att ha eller inte ha – en man menar jag!

Jag har levt ensam en längre tid – och det fungerar alldeles utmärkt – men visst skulle jag vilja ha någon att dela livet och upplevelser med. Det är dock inte lätt att hitta någon som passar mig – och som jag passar för – för jag är ju inte helt enkel – och jag har mina sidor förstås – som alla andra, men de är mina sidor och jag försöker vara flexibel.

Många män i min egen ålder har levt med en kvinna som har passat upp på dem och som de levt med och blivit vana med under många år. Så blir de då ensamma kanske pga av skilsmässa eller att frun dog – och nu vill de ha någon som tar över där frun lämnade. Inte enkelt.

Jag har en väninna som prövat – några gånger faktiskt – och det är samma visa varje gång. Hon talar om att hon inte vill flytta ihop och att hon har väninnor som hon reser en del med – och går ut med – och att hon tänker fortsätta med det. Och alla männen säger ok, absolut – första månaden – sedan börjar den stora övertalningen. – Res bara med mig, du får inte resa på egen hand mer för det ska du och jag göra. – Flytta i hop med mig i mitt fina hus – som jag byggde med förra frun. – Vi ska göra allt tillsammans – alltså glöm dina vänner. Men hallå – de har inte lyssnat alls på vad hon sagt – eller rättare sagt – de räknade med att hon inte menade vad hos sa från början – vilket några också sagt – så där i förbifarten. Att träffa en stark – självgående kvinna som man inte kan styra, som har egna åsikter, en massa egna vänner och som är van att klara sig själv är inte lätt – så kanske är det synd om dessa herrar som springer på sådana som oss, inte kul – för dem. Och tyvärr har många män i min ålder och äldre också slutat att ”leva” – ni vet – göra massa olika saker – framför allt våga pröva något nytt. De vill fortsätta som de gjorde tidigare under alla år – tryggt.

Vad är då alternativet? Förstås att hitta någon som är lite yngre – och hur mycket är då lite? Ja – i min tanke är det nog att de ska vara från 50 år och uppåt. Mina söner brukar säga att åldern bara är en siffra – och visst har de rätt – men siffran sitter djupt rotad i hjärnan och ryggmärgen – väl planterad där utifrån hur samhället har sett ut under alla år – ja i decennier. Åldersskillnaden är minst 2-5 år  och kvinnan har då alltid varit den yngre. Jag kommer ihåg alla skriverier om Kerstin Dellert och när hon skaffade sig en man som var mycket yngre än henne, hon född -25 och han -42. Hon var banbrytande då hon gjorde det som männen alltid gjort – tagit sig någon – mycket yngre – och njutit av det. Kom då ihåg att detta var 1968 – så länge sedan. Hon bevisade att alla olyckskorpar hade fel. Tror att hon lever med sin yngre man än idag.

Så har vi då dejtingsidorna på internet förstås. Hur är det där egentligen? Ja –  blandad kompott skulle jag vilja säga. Många är där för att endast nätdejta – alltså inte träffas live utan bara skriva – inte kul alls och man kan ju undra varför det är så? Är de rädda för att ses? Är de gifta och vill ha en lite hemlig romans på nätet eller som lunchdater? Eller vad står det för egentligen? Jag såg en kille på Facebook som tröttnat på internet och deras dejtingsidor och gjorde en efterlysning den vägen – alltså på Facebook – och lyckades. Super! Man kanske skulle pröva det?

Ett annat alternativ är ju förstås att fortsätta att leva som singel och vara nöjd med det. Fast det alternativet är ju inte alltid så kul förstås. För även om man som jag har både friska och härliga barn och barnbarn och systrar med familjer är ju storhelger och sommar och semestrar den tiden som det är som tristast att vara singel på. En rolig del är ju att planera för att göra saker tillsammans under just dessa tider – och barnen har – och ska ha – sina egna liv utan att behöva dras med sim mamma/farmor/mormor alltid.

Nr 50 Min blogg

Så har man då skrivit 50 blogginlägg. Som det blev! Borde fira det på något sätt! Från början tänkte jag att det bara skulle vara en blogg som skulle handla om att vara pensionist – ni vet – gå från att vara ung till att bli gammal – men så blev det nu inte riktigt. Okey då – det blev lite sådant också – men inte så mycket då jag inte känner mig gammal. Det har blivit lite av varje, från kläder – till politik – ja allt som rör sig i huvudet på oss människor egentligen – oavsett ålder – tror jag. Det kan vara något jag ser på stan, eller något jag läser om i tidningarna – saker och händelser som berör mig på något sätt och som jag vill sätta ord på.

Jag tror att vi är många som har en massa åsikter och som vi skulle vilja skriva om eller på något annat sätt uttala våra åsikter om – men som vi inte gör – av någon anledning. Det är så himla roligt att skriva det som poppar upp i huvudet. Ta ett ämne och låta fingrarna dansa på tangenterna – och det funkar.

Då jag oftast vaknar tidigt – skriver jag oftast tidigt på morgonen. Men ibland är huvudet så fullt av olika saker så när en text är klar – påbörjar jag nästa. En del ämnen måste ”ligga” till sig några dagar. Dessa läser jag flera gångar och funderar på formuleringar för jag vill ju inte att det ska bli fel, jag måste ju kunna stå för det jag skriver och jag vill att det ska vara lite roligt att läsa.

I morgon ska jag ha telefonmöte med killen som hjälpt mig att göra om min hemsida till en bloggsida och målet är att förbättra den – förstås. Så nu håller jag tummarna för att det blir som jag vill.

Nr 49 Att vara chef eller ledare i ett land

Vad är det för skillnad på att vara chef och att vara ledare. Ja, enkelt sagt kan man väl säga att ledarskapet förtjänar du och chefskapet blir du tillsatt på.

Att bli tillsatt på en hög tjänst kan bero på olika saker som att du faktiskt har rätt kompetens eller känner rätt personer eller befinner dig på rätt plats vid rätt tidpunkt där rätt personer också befinner sig. Det kan t.o.m. vara så att andra – bättre val – åkte ut då de t ex hade lite lik i garderoben som inte var ok. Hur har då denna chef det med relationen med dem han är chef för? Tja – det kan ju variera förstås. Ibland kan han/hon vara hård, mycket bestämmande och icke lyssnande vilket gör att många i personalstyrkan troligen är rädd för chefen. Som personal går man till jobbet och gör det man ska – men inte så mycket mer. Man kanske också är medveten om att kunskap/information är lika med makt och spar sina gobitar tills de bättre kan användas – till sin fördel. Ibland är chefen kanske nonchalerande och inte ser eller uppskattar sin personal – och då får man troligen inte ut det som personalen egentligen skulle kunna ge i bra arbete och information – med rätt attityd. En och annan chef gör också som strutsen – sticker huvudet i sanden – så chefen inte behöver hantera frågan utan hoppas på att den försvinner av sig självt. Förstås finns det en och annan ur personalstyrkan som vill göra karriär och som vill använda sin despotiska chef till hjälp för detta – alltså använder gobitarna vid rätt tillfälle – smilar och säger ja amen – rövslickare kallas det visst – tror jag. Låter jag hård? Har jag helt fel eller finns det lite sanning i detta? För naturligtvis finns det de som blivit chefer och som – genom insikt och utveckling övergår till att bli ledare – också.

Hur blir man ledare då? Tja – även där kan det troligen ske på olika sätt men – man förtjänar oftast platsen och oftast har man personalen med sig – i alla fall de flesta – för ledaren ger och får förtroendet. Förstås har ledaren många gånger rätt kompetens – men – han/hon behöver inte vara bäst utan släpper gärna fram och omger sig av mycket kunniga personer som kompletterar ledarens egna tillkortakommanden. Ledaren håller sig informerad om hur de olika avdelningarna – departementen – har det och fungerar och frågar om det är något han som ledare kan hjälpa till med eller som de vill diskutera med honom – som ledare.

Hur ser det ut i vår regering? Är Löven en chef eller en ledare eller är han bägge delarna? Efter dessa dagars händelser och turer runt det som hänt kan man fråga sig. Är han en chef som tillsattes på sin kompetens? Är han en som tillsattes för att han är ”hanterbar” och gör som han blir tillsagd? Eller en ledare med folkets och sin personals förtroende? Eller är han allt?

Hur kommer det sig att en ”anställd” – eller flera – sitter på kunskap av denna tyngd under över ett år som man inte pratar med sin chef/ledare om – eller med andra kollegor heller för den delen? Fanns inte förtroendet mellan de olika grupperingarna i riksdagshuset? Är det en tävling om vilket departement som är bäst – ni vet – månadens anställda? Är man rädd för att göra bort sig eller tänkte man helt enkelt inte vägen ut? Ja – man kan fråga sig hur det ser ut egentligen hos dem som är satta att sköta företaget Sverige.

 

Nr 48 Elefantkyrkogården eller sparken på grått papper?

Tänk vad livet är olika för oss. De flesta av oss jobbar och sköter sig ett helt liv och när vi sedan går i pension – så får vi mycket lite ut för det – i plånboken menar jag. Den pension vi får ut efter ett långt liv är som en pink i havet – det räcker inte till mycket. Och då har vi skött oss och arbetat som bara den under många år utan att bryta mot några lagar.

Om man däremot heter Maria Ågren – eller något annat för den delen – och har en hög tjänst i något statligt verk eller inom någon myndighet och gör något olagligt – då hamnar man på elefantkyrkogården – ja – det kallades så i tidningen – och där hamnar Maria Ågren med en månadslön på 115 200 kr kvar varje månad. Okey då – hon blir omplacerad snett uppåt till vänster som internutredare på Näringsdepartementet – kommer man att hitta på arbetsuppgifter till henne? Vem gjorde dessa utredningar innan hon blir placerad där? Som vanlig person hade du fått sparken från jobbet – utan att få behålla någon lön – och därtill troligen inte få någon a-kassa på några månader.  Kanske finns det några utredningar jag kan göra för den månadslönen? Vi är nog många pensionister som kan ställa upp och för den summan kan man nog få två att göra jobbet – tror jag.

OM det nu är många som befinner sig i elefantkyrkogården kanske t.o.m. pengarna skulle räcka till att höja pensionen eller varför inte ge barnmorskorna lite mer i lön så att gravida kvinnor faktiskt skulle kunna föda barn i Sverige och inte flygas till Finland – och även där skulle man spara pengar för jag tror inte att Finland – och flyget – gör det gratis. Hur tänker man egentligen? Vart är vi på väg? Hur ser kompetensen ut egentligen hos vår regering och riksdag?

 

Nr 47 Hur kommunicerar vi egentligen?

Visst är det härligt med kommunikation – men – det är ju inte som förr. Jag säger inte att allt var bättre förr – bara annorlunda. Förr pratade vi med varandra – oftast när vi träffades eller om vi ringde i våra fasta telefoner. Idag – har vi ofta en kommunikation via sms eller via datorn. Den mänskliga kontakten har blivit minimal – och – så mycket vi missar med det – det är inte klokt.

Vad är då kommunikation? Jo – det består till 55% av kroppsspråk – alltså gester och ögonkontakt, 38% av hur vi pratar alltså exempelvis tonfall och bara 7% av orden/innehållet. Alltså – det betyder att när vi bara kommunicerar via sms eller via mail missar vi massor av vad som egentligen sägs. Eller hur? Det är som om vi har blivit en slags robotar utan känslor och mänskliga rörelser i vår kommunikation – trist!

Eller när man går på lokal och ser personer runt omkring som uppenbarligen går ut tillsammans – sitta och fippla med sina telefoner. Eller när man ser en förälder vara ute med sitt barn men inte bry sig så mycket om barnet som de verkar bry sig om telefonen. Inte ok!

Ett annat problem är när jag tar kontakt med ett större företag eller en myndighet eller ett försäkringsbolag – eller vad som helst egentligen – är det nästan lögn att få prata med samma person vid samtal nummer två utan det är någon annan man får prata med. Varför är det så? Om jag vet namnet på den jag pratade med sist – varför kan jag inte få prata i mitt ärende med samma person igen. Hur svårt kan det vara? Vad mycket enklare det skulle blir och vad pengar företaget/organisationen skulle spara utifrån tidsperspektivet då jag som kund inte skulle behöva dra hela min historien flera gånger och personerna i andra ändan inte behöva lyssna på något som någon annan redan hört. Hur svårt kan det vara att en och samma person tar hand om mina ärenden? Tror det kallas för att öka kundnöjdheten och vara ett kundfokuserat företag och inte ett personalfokuserat företag.

På banken är det oftast också så numera – där har jag tidigare protesterat och jobbat på att få träffa samma person varje gång och under många år fungerade det alldeles utmärkt – men helt plötsligt har man i bankvärlden verkligen avgränsat varje tjänstemans område till ett minimum – alltså tvingat mig – kunden – att prata med flera personer om saker som alla gäller mig. Det  betyder att jag måste rapa om samma saker för flera – suck – hur trött blir man inte – för att inte tala om hur respektlöst är det inte mot mig – kunden. Man blir en nobody – ett ärende – och inte en person/människa – och det vill inte jag vara.

Det är som om alla de som arbetar på de olika ställena tror att jobbet är till för dem – alltså att de, som anställda, är viktigare än kunden – kunden, som gör att de faktiskt har ett jobb och får lön. Man kan se samma tendens inom väldigt många yrken och jobb. Är de anställda viktigare än kunden, patienten, klienten eller vad vi nu kallar det för? För vems skull är vi på jobbet – egentligen? För det kan väl ändå inte vara så att anställda tror att jobbet är till för dem – bara?

Problemet är att vi – på andra sidan ”disken” – är i händerna på de bakom ”disken” då detta har utvecklats under många år och vi – framför ”disken” – har blivit vana, fostrade i att det ska vara på detta vis. Vi har inget val som kund! Som småföretagare sedan många år har jag mycket liten förståelse för detta – för i min värld är kunden viktigast – för fanns inte kunden – fick jag lägga ner mitt företag.

Nr 46 Hur klär vi oss egentligen?

För ett antal år sedan drev jag och en väninna, Inger, ett projekt där vi kopplade ihop företagande kvinnor i Sverige med företagande kvinnor i Indien. Projektet drevs under några år och många sammankopplingar gjordes. Under projektets gång var vi ett antal gånger i New Delhi och vi hade flera besök från Indien här av grupper av kvinnor. Det slående för oss när vi kom dit var hur färgglatt alla kvinnor klädde sig oavsett ålder och storlek. Förstås hade de saris eller salwar, en byxa som bärs med en kameez vilket är en tunika. På grund av värmen köpte vi kläder som passade där, vilket mest blev salwar och kameez, och dessa var förstås färgglada. När de indiska kvinnorna kom hit fick vi frågan varför alla klädde sig så mörkt och murrigt här. Det var nästan bara svart, blått, grått och beige som gällde och de indiska kvinnorna var förundrade.

I går var jag och min väninna Mia ute en runda efter att jag kommit tillbaka till stan – och vad ser man – jo, svart, blått, grått och beige – och lite vitt – det är ju sommar. Och jag tittade mig verkligen runt för att se om jag såg rätt eller om det bara var en bild i min hjärna – men det var så. Varför är det så? För när jag går ut och tittar i affärer finns där massor av kläder i en massa härliga färger och mönster som uppenbarligen säljs, annars skulle man bara ta in kläder i murriga färger till försäljning. När används dessa? Och var används alla dessa fina kläder i glada färger och mönster? För ute ser man mycket lite av det – eller rättare sagt – jag ser dem inte i alla fall. Gör ni? Är det så att vi inte vågar klä oss färggrant? Är vi rädda för att synas – eller – är vi rädda för att sticka ut ur mängden? Eller är det jag som inte ser?

Nr 45 Skansholmens Sjökrog & Brännvinsbränneri samt Bistro

Igår var vi på besök på Skansholmens Sjökrog & Brännvinsbränneri samt Bistro på Mörkö. Stället har nu tre nya ägare, Arja, Jonny och Lars och de har inte ägt stället så länga – tror det bara är några veckor – men de har verkligen jobbat på att förnya och snygga till stället – men förstås – så har de en bit kvar innan de är klara med vad de vill uppnå. Vid övertagandet fick de ta över allt inklusive personalen. Fortsätter de på inslagen väg kommer stället att bli perfekt.

Själva småbåtshamnen hade många fina båtar när vi var där som vi kunde gå runt och titta på. Längs med hela kajen från receptionen och framåt finns det en plantering som en gång i tiden säkert var fin – och kommer att lysa upp kajen igen om de planterar enkla växter där i fina färger. Enkelt och snabbt att göra egentligen och skulle förhöja det man ser när man kommer in sjövägen mot bryggan. Vara välkomnande.

Där finns en lekplats med en uppdragen båt att leka i och en minigolfbana – allt för att barnen ska kunna leka av sig allt som lagras i kroppen när de är på en liten båt. Perfekt. Det var en hel del barn där när vi gick förbi så behovet finns.

På stället finns det egentligen fyra ställen man kan sitta på och njuta av det fina vädret och äta något eller bara ta en drink – vilket vi gjorde i går – vi både åt och drack lite.
– Ställe 1 är egentligen den lilla bar som finns utanför affären. Enkelt och rent. Ni vet – lite sittplatser utanför en kiosk som man kan sitta vid och ta en glass – eller ett glas vin – i väntan på färjan. Ja – kiosken har utskänkningstillstånd.
– Ställe 2 är nog Bistron som ligger uppe i backen och som inte syns från vägen eller från kajen. Den är som en snabbmatsrestaurang med bra priser och enkel miljö. Det är där de har musikunderhållningen när dessa går av stapel. Vi kom med bussen och färjan och då bussarna inte går så ofta – bara två gånger på kvällen – så hann vi inte sitta och lyssna på musiken den kvällen då vi också skulle hem. Man kan dock boka en liten stuga i förväg om man vill vara kvar.
– Ställe 3 är restaurangen ovanför bryggan. Snyggt och klassiskt med dukar på borden. Som sagt – en restaurang.
– Ställe 4 är bryggan. Där slog vi oss ner och började med att ta en drink – Mojito – tyvärr var inte den deras starkaste kort – så det blir att öva för att få till den. Man kan dels sitta vid vanliga bord – eller barbord – eller i soffor som har så lång sits så det är svårt för korta personer som mig att sitta vid om man samtidigt vill ha lite ryggstöd. Några fåtöljer fanns det också och efter lite flyttande runt hamnade vi i dessa till slut. Vi beställde också in mat. En förrätt och en huvudrätt och vi delade på dessa. Huvudrätten – strömming och potatismos – var supergod. Förrätten var sådär. Vinet vi tog till var perfekt. Prisläget här var restaurangpriser – de vi är vana vid från Stockholm.

De håller också på att bygga en ”gräddhylla” och det ska bli spännande att se hur den blir. Det skulle också vara kul om de kunde få till ”bryggdans” någonstans – så de vuxna fik röra på sig lite efter ett antal timmar på en trång båt.

Det de erbjuder är egentligen något för varje plånbok – mindre plånbok – bistron – större plånbok – restaurangen eller bryggan.

Inom området finns det också en camping och stugor att hyra. Stugorna har namn som har med sprit att göra, gin, vodka, finkel mm. Och det hänger förstås ihop med att det finns ett bränneri där också – om än i malpåse just nu. På campingen såg det ut som om det bara är husvagnar där – långliggare – för många av dem var inbyggda med staket mm. Alltså inte så mycket plats för korttidsliggare vad vi kunde se – men det finns säkert plats någonstans om man vill och om man pratar med ägarna.

Stället är ett perfekt ställe även om man inte kommer med båt. Om de nu ”bara” kan komma överens med SL om att få lite fler bussturer dit – åtminstone en till som ligger mellan de två turerna på kvällen vore det mycket enklare för oss som åker kommunalt.

Ett stort lycka till Arja, Jonny och Lars!

Nr 44 En kväll ute och resan hem

Fantastiskt – fick sova längre än på länge och vaknade lite efter 8 – gissa om det var blandade känslor – allt mellan skönt och hjälp har jag försovit mig.

Har nu ätit frukost och funderar över vad jag ska fylla dagen med fram tills jag ska iväg vid lite före fyra idag. Jag och min kamrat Ingemo ska åka till Skansholmens Sjökrog & Bistro. Några gamla vänner till mig har tagit över stället så det ska bli trevligt att besöka det. Buss dit är inga problem. Dessa går från Tumba station ganska ofta – men hem – mindre enkelt. Det går en buss till Tumba station lite före kl 20 – och nästa går lite efter 23. Det är de enda bussarna som går mot Tumba. Suck – ingen däremellan vilket är trist.

Man kan fråga sig varför vi väljer den tidigare bussen och missar en del av en trevlig kväll. Ja, inte svårt alls att förstå – egentligen. Min väninna ska av i Huddinge och för att komma till sina bussar skall hon gå genom tunnlarna – och det är mindre kul vid den tiden på natten – alltså runt midnatt. Själv fortsätter jag till Södra och inväntar snällt bussen hem. Om den tar för lång tid – tar jag tåget in till centralen och tar bussen därifrån istället. För jag går inte själv genom parken mot Medborgarplatsen – eller på bakgatorna hem – trots att jag har Bodygardspray  – skulle vilja ha mitt pepparspray (som jag har hemma) – men det klassas som vapen så det får man inte använda. (Det vore ju synd om buset om jag sprayade dem med det???? Hur tänker de egentligen, de som bestämmer det.) Men vi åker ändå och åker förmodligen hem med den tidigare bussen då vi vill komma hem säkert.

Hur blev det så här. Varken jag eller min väninna har tidigare varit oroliga för att ta oss hem efter en kväll ute – men nu! Inte så konstigt egentligen. Dagligen läser jag i tidningarna om överfall, rån och våldtäkter på kvinnor i alla åldrar. Ingen går säker längre. Och jag/vi vill inte bli en pinne i statistiken. Och det är mycket sällan som förövarna blir tagna – och blir de det så är straffet skrattretande lågt. Det är t.o.m så att de får sänkt straff av nästa instans som de överklagar till. Vart tog respekten vägen för medmänniskan och för kvinnor vägen? Vem har missat i sin uppfostran av dessa missfoster? Varför tar inte föräldrar sitt ansvar i att fostra dem när de är unga till att visa respekt för andra och att man inte våldför sig på andra? Förr fanns det en organisation som hette ”Nattvandrande Föräldrar” som rörde sig på stan – finns de inte längre? Fast det förstås – de ungdomar som hade behövt sina föräldrarna ute – var inte ute.

 

Nr 43 Varför är det så svårt att sova på morgonen?

Kommer ni ihåg hur det var när ni var unga? Jag menar riktigt unga – tonåringar – när livet lekte och man inte behövde ansvara för en massa saker menar jag? Tänk vad länge man kunde sova som då på morgonen – när det inte var skola förstås – halva dagen var inte problem – och det var så skönt – eller hur? Det spelade ingen roll vilken tid man la sig – sova kunde man alltid – länge.

När man blev lite äldre – jag menar i livet nummer två – arbete och barn – då var man tvungen att gå  upp tidigt. Då arbetet och småbarnen krävde att man var vaken mycket mer än tidigare och framför allt mycket tidigare på morgonen.  För det var det livet som verkligen kunde få upp en på morgonen – trots att man varit vaken länge på kvällen – jag menar då arbetet eller sjuka – eller pigga barn. Det var bara att kliva upp och se glad ut. Nåja – det behövde man förstås inte göra – se glad ut menar jag – men upp skulle man – kosta vad det kosta ville.

Numera – när man är en mogen ungdom – alltså i livet nummer tre – är det nästan lögn att sova länge på morgonen och förstås kan man undrar varför. Man lägger sig på kvällen och tänker – i morgon kan jag sova länge, länge. Härligt! Och vad händer – tja så där någon gång mellan 05.30 – 06.30 vaknar man – klarvaken och pigg. Suck. Nu när man äntligen får sova halva dagen igen så funkar inte det. Eller som i morse. Jag hade ställt klockan på 6.45 eftersom jag skulle ha tvättstugan klockan 07. Och när vaknar jag – 4.45. Jag tror att någon jävlas med mig. – Varför jag ställer klockan? Jamen – om jag inte gör det kan man hoppa upp och sätta sig på att äntligen – sover jag länge – när jag inte får det.

Fast det började ju egentligen mycket tidigare – när barnen var vuxna och de lediga dagarna var bara mina. Det var samma då – ledig dag – vakna tidigt.

Okey då – det har hänt någon gång att jag sovit längre – och vad händer då – HJÄLP! – Jag har försovit mig skriker hela kroppen. Fast man egentligen vet att så inte alls är fallet. Så – det är bara att kliva upp och börja dagen.

Jag vet att vi har mindre behov av sömn ju äldre vi blir – men det är inte rättvist – eller hur?

 

 

Nr 42 Sommar och livet

Så var det fredag igen – hua vad veckorna går fort nu för tiden. Annat var det förr – när jag bar barn – när sommarloven var hur långa som helst. Kommer ni ihåg? Man hann leka hur mycket som helst och alla dagarna var långa – jättelånga. Och man kunde göra hur mycket som helst ute för vi hade fantasi och hittade på saker och alla barn i området var ute på gårdarna och lekte. Då – började sommaren egentligen i maj – när Liljekonvaljerna blommade och det var Mors Dag. Tänk att de alltid hade kommit upp till den dagen. Vi fick göra fina kort i skolan till mamma också ”Grattis på Mors Dag”. Hon blev förstås jätteglad för korten och buketten av Liljekonvaljer vi plockat. Fast sommarkläderna hade packats upp redan till 1:a maj och oavsett vilket väder det var så skulle de användas på Valborgsmässoafton redan – och oftast frös man för någon värme var det kanske inte – men fina var vi. Nu förtiden tror jag att Liljekonvaljerna har gått i strejk till den dagen – och några kort att rita i skolan blir det nog inte heller – inte heller packar man upp sommarkläderna som förvarats i kartong på vinden eller i källaren heller. Mycket är året runt-kläder idag så det behövs inte. Men det var spännande att se vad som passade och vad som skulle förnyas.

Det känns som om sommaren blir kortare för var år som går – ju äldre jag blir. Så numera rasar åren – och sommaren – på i en hastighet så man nästan inte hinner med. Man kan ju fundera över varför det är så. Vad är det som gör att allt blir kortare med åren – ja inte bara kroppslängden menar jag – utan tiden. Kroppslängden ja – inte kul när man är i min längd och alltid varit 152 ca lång – för det var alla dessa centimetrar som jag fick mig uppmätt till i tonåren. När man nu blir mätt någonstans har man helt plötsligt minskat 2-3 cm. Vart tog dessa vägen – vem snodde dem från mig? – Fast när någon frågar är jag fortfarande 152 centimeter lång. Tja – egentligen lite längre då jag oftast använder klack – och då gärna hög klack. På 70-talet bodde jag i platåskor. Det var som om modet hade skapats för mig och alla mina systrar som var i samma längd. Därtill hade man långa, utsvängda byxor som dolde hur höga skor man egentligen hade. Snacka om överraskningsmoment när man hade träffat någon lång läcker kille – och tog av sig skorna – och helt plötsligt var 10-12 centimeter kortare än nyss. Men – vad gör man inte för centimetrarna – och snygga killar – på den tiden?

Sommaren var det ja. Denna ljuva tid. Trots gäddhäng – går jag gärna i linnen och klänningar utan ärm och tycker att det är helt ok. Men jag hör på en del av mina väninnor som inte kan tänka sig det – att gå utan ärmar menar jag – för gäddhängets skull. Jag tänker att jag inte är 25 år längre och även om jag känner mig som 37 år så känner min kropp av jordens dragningskraft mer och mer – för den är ju 65 år – kroppen alltså – men man behöver ju inte klä sig som en tant eller gömma sig för det. Eller?