Nr 22 En bucketlist

Nu har jag levt en stor del av mitt liv och förhoppningsvis har jag ännu många dagar kvar att leva – men man vet ju aldrig. Och jag har bestämt mig för att den dagen jag hamnar på hemmet – ska jag inte vara bitter för att jag inte gjorde allt jag ville – utan nöjd med livet. Men eftersom jag har bestämt mig för att leva varje dag tills jag dör måste jag fundera över hur resten av mitt liv ska se ut och vad jag har kvar att göra på min bucketlist. Egentligen hade jag ”bara” tre saker på min lista – och dessa har jag faktiskt gjort. (har kanske skrivit om detta tidigare – men det tål att upprepas)

  1. Bila runt i Amerikanska Södern – vilket jag och Agneta gjorde 2013. En fantastisk resa.
  2. Flytta in innanför tullarna i Stockholm – vilket skedde i juni 2015 – i en putteliten lägenhet – för pengarna räckte inte till mer.
  3. Cykla till Paris – vilket jag också gjorde 2015 – med Anne-Marie – med full packning och utan följebil.

Alltså – man kan ju inte sluta leva och drömma fast man gjort en massa saker man ville göra. Så nu gäller det att fylla på min bucketlist med nya saker – frågan är med vad? En bucketlist ska ju vara att göra något som kräver lite mer än en vanlig turistresa eller något som är enkelt att göra. Har ni några bra förslag så kom med dem så jag får något att fundera över?

Jag har ju startat detta med att skriva här – mycket roligt och inspirerande. Jag har börjat måla – igen – vilket var något jag till och från sysslade med som ung. Jag har kört mc i många år – så det är också ute. Så vad finns det kvar? Massor förstås – det gäller bra att komma på vad man vill göra och vad som är värt ansträngningen.

Skulle förstås älska att göra mer TV – det var superkul – men som programledare eller något liknande. Det vore toppen! Men – där ligger nog min ålder mig i fatet – i alla fall om man tittar på hur det ser ut – frånräknat diskussionerna om att det finns några i min ålder som tar platser för de yngre? Suck – hur tänker de egentligen? Mix är bra!!! Ja, toppen faktiskt!!!

Nr 21 Nedskräpade gator och brist på papperskorgar

I veckan har det varit en stor match på Friends arena med efterföljande festande på Stockholms gator med allt vad det betyder – tonvis med skräp – inte kul förstås!

Igår var jag inne i city med mitt minsta barnbarn. Hon ville ha korv med bröd när vi kom fram, så det köpte vi utanför Åhléns på Drottninggatan – men – ibland tror så här små prinsessors att de orkar mer än de gör så efter en liten stund och med halva korven kvar, vill hon inte ha mer. Nu  kommer problemet – det finns inga papperskorgar så långt ögat kan se. Vi får gå en bra bit innan vi hittar en. Och – den är i en färg som förstås inte syns på långt håll. Varför är det på detta viset? – hur tänkte våra beslutsfattare nu? – att man ska bära med sig en skräppåse när man är ute för att handla?

Nu har jag inte gått på alla gator i Stockholm eller i någon annan stad i Sverige – men jag tror att det är en stor brist på synliga papperskorgar överallt i Sverige. Det kallas troligen besparing – men – blir det verkligen en besparing om man räknar ut vad det egentligen kostar? För som man gjort här är det först en upphandling som skall till – vilket är dyrt att handlägga innan någon vunnit upphandlingen! Sedan skall man avropa detta till hög kostnad – varje gång!

För ett antal år sedan läste jag om ett projekt som drevs någonstans i en kommun. En arbetshandledare ledde detta projekt och alla som uppbar dagpeng fick möta denna person på morgonen för att få sitt dagsverke tilldelat sig. Tror att arbetet handlade om att hålla rent och snyggt samt rensa i planteringar i kommunen. Förstås fanns det arbetsledare på varje område. Gjorde man ett dagsverk fick man en dagpeng – och gjorde man en halv dag fick man en halv dagpeng. Detta projekt gjordes bland missbrukarna och man fick pengarna i handen när dagen var slut. Vad hände egentligen med detta fantastiska projektet?

Mitt förslag är att skaffa färgglada papperskorgar, röda eller gula eller lila eller vilken färg som helst som syns på långt håll och som sätts upp  med jämna mellanrum längs våra trottoarer och i våra parker – och säg inte nu att det blir dyrt att tömma dem eller att det förstör en ren gatubild  – för det kostar också en massa pengar att sopa gatorna eller är det gratisarbetare som gör det – skulle inte tro det. Och skräpet förstör verkligen gatubilden av ett rent Stockholm eller en ren stad – vilken som helst. Läste i  tidningen att det var ett företag som hade fått upphandlingen på denna städning – gratis eller? troligen inte utan till en stor peng var nog avsatt till detta? De kan också bli ett pittoreskt och färgglatt inslag med dessa papperskorgar – och alla ser var nästa är. Vad gäller personal som ska tömma dessa är det nog inte problem – vi har idag en massa personer som får en massa pengar i bidrag från staten – och som inte arbetar – låt dem jobba för pengarna!!! Hur svårt kan det vara? Ja men – det är socialen som betalar ut dessa pengar – alltså – inte mitt bord säger de. Men – hallå – samarbeta över gränserna – hur svårt kan det vara?

Varje år i december åker vi fyra damer till London och de är duktiga på detta med att hålla gator och torg rena. Överallt ser man människor som arbetar med att hålla rent. Säkert är det på samma sätt i andra städer ute i Europa.

Vinsten med mitt förslag blir alltså – ingen upphandling och många som får jobb – alltså en megavinst för staten.

Nr 20 Kalenderårets berg- och dalbana

Jag vet inte hur era kalenderår ser ut – men jag vet hur mina ser ut och har sett ut och vilka perioder under året som är mer eller mindre tuffa. Vilket också gjort att jag – med åren – fått fundera över hur jag ska hantera de tuffare delarna och hur jag ska göra de tuffa till mindre tuffa perioder.

En del av det beror på hur vi är skapade och hur omgivningen – och jag själv – ser på det – eller hur? Om jag har problem med vikten t ex – vilket jag har haft i  en stor del av livet – alltså – för många kilon – ska man inte köpa veckotidningar. Varför säger nog många. Om vi börjar före jul så är de fyllda med recept på en massa goda saker – med massor av kalorier i. Efter jul kommer så de stora löpen om hur vi ska gå ner i vikt för att några veckor senare nya recept på en massa god mat kommer då vi närmar oss påsk. Efter påsk kommer åter bantningstipsen då sommaren, solen och badmodet presenteras. Om hur skall vi passa in och bli urläckra på badstranden och slippa gömma oss i vassen. Dessa artiklar blandas sedan upp med grillfester och tips om hur vi skall förgylla dessa med goda såser och drycker.

Höstens antågande gör att vi under en längre tid nu kan arbeta för att bli av med alla kilon vi lagt på oss under sommaren – för det är långt till julen – och alla nya recept på godsaker vi ska ha på julbordet. Suck!!! Snacka om berg- och dalbana!

I början – när jag var ung och barnen var små så tänkte jag aldrig på det. Året bara gick och allt var frid och fröjd. Kanske berodde det på att jag hade fullt upp med allt, familj och studier eller kanske var det så att jag helt enkelt inte tänkte i de banorna. Jag såg också fram emot alla storhelger och sommarsemestrar – det gav ju lyxliv och kvalitetstid med familjen. 1980 avled min älskade make endast 36 år gammal. Och då förändrades allt. Under åren har jag haft några längre och kortare förhållanden förstås – är ju ingen nunna – men det blev annorlunda.

Början av  året är det inga problem. Inga storhelger och inga krav mer än att arbeta och leva. Umgås med vänner. Gå på bio. Se till att man inte fryser häcken av sig. Inga problem!

Sedan kommer påsken – och med det alla frågor – vad ska du göra i påsk ?– ska du träffa familjen? – resa bort? Det är inte alltid möjligt att göra något av det eller man kanske inte ens vill göra något och vad säger man då? Man kanske inte vill säga att man tänker göra – ingenting – bara slöa – ligga på soffan och klia sig i naveln.

En period av lugn kommer sedan – tack och lov. Åter till det vanliga – alltså – arbete och umgås med vänner på olika sätt – tror man. Men – redan här börjar alla diskussioner om sommaren och semestern. Vad ska du göra i sommar? Vart ska du åka? Då jag har världens bästa pensionsförsäkring kan jag svara lätt – jag ska arbeta som syrra i sommar och ha min huvudsemester under årets tristaste månad – november. Det blir förstås lite dagar här och där som jag är ledig och då kan ja ta min cykel på en tur. En kortare tur än den jag gjorde 2015 då jag cyklade till Paris. Eller vara turist i Stockholm eller något annat trevligt.

Fast tuffast under sommaren är nog midsommarhelgen för många trots allt. Jag har tur där för om jag inte arbetar kan jag åka till min mellansyster och deras sommarställe. En underbar plats och underbart umgänge med prat, grillat och skratt – och lite kortspel. I bästa fall lyser solen så jag kan sola också. Många av mina vänner är dock iväg på olika saker med barn och barnbarn eller ute på sjön – eller – det som jag också gjorde till för några år sedan – packade hojen och åkte iväg.

Under den största delen av hösten är det lugnt – igen – men varning, varning – den största stressade perioden är nu på stark ingång – julen. Suck – det fanns en tid – för länge sedan då jag älskade julen och allt som där tillhör. Idag är det lite si och så med det. Förra julen var perfekt – mina barn och deras familjer bestämde att de skulle fira jul hos mig  – i mina 37 m2 stora lägenhet. Hjärterum och stjärterum ni vet. Det blev jättebra och det kom två tomtar till barnbarnens glädje. Vi hade t o m  julgran – stående på ett bord och var ca 40 cm hög. Då bägge mina söner lever i relationer så kommer de troligen att fira årets jul hos deras tjejers familjer – och det är just det som för många av oss singlar blir mindre kul. Har – sedan förra hösten funderat över vad jag ska göra istället när inte mina barn och barnbarn är hos mig – om jag inte ska jobba – måste fundera över detta och vilka alternativ det finns. Såg i några gratistidningar som kom i höstas att man kan gå in i hjälporganisationer och hjälpa till under jul med att servera mat mm till hemlösa m fl. Vi får se vad det blir.

Inför alla perioder av ledighet i skolorna stiger alla priser på resor ganska ordentligt – förstås. Det har också blivit så att många barnfamiljer tar ledigt för sina barn några veckor innan skolavslutning eller skolstart för att kunna nyttja de lägre priserna.

Så varför skall jag – som inte har några skolbarn hemma åka utomlands då det är som dyrast? Ibland måste man kliva ur sina trygghetszoner – vilket inte är det lättaste. Vad är det som gör att storhelger är så stressande för så många – för jag är inte ensam – det vet jag? Vad är det som gör att året när man var yngre var mycket enklare än nu när man är lite äldre?

Nr 19 En helg med barnbarn

Jag har tre underbara barnbarn, Jonathan 11 år, Josefine 9 år och Joline 6 år. De bor ca 6 mil från mig så jag kan inte träffa dem dagligen men, vi planerar nästan alltid in möten då jag har dem – en och en  på besök hos mig under en helg. Det ger mig en chans att faktiskt lyssna på dem utan att någon av de andra pockar på uppmärksamhet och att göra något med var och en av dem utifrån vad just den vill göra.

Mina barnbarn gillar att gå på restaurang och äta – alltså inte bra McDonalds utan riktig restaurang – gärna buffé. De har bra smak mina änglar – så förstås – det gör vi. Fast om sanningen ska fram så kan det slinka ner en och annan McDonalds också framför allt om jag vid något tillfälle har dem alla tre samtidigt för då väljer jag det. Som sist de var här alla tre – för några veckor sedan. Mina söner och deras fästmön får i julklapp av mig en lyxbrunch – ni vet – ett paket där man kan välja mellan olika ställen. I julklappen ingår barnvakt och att de skall göra detta tillsammans. Perfekt. Nåväl – för några veckor sedan var det en sådant tillfälle och jag skulle ta hand om barnen och vi skulle äta vi också så jag bestämde – McDonalds – med tre barn passar det perfekt. Josefine ville dock något helt annat och eftersom vi varit på Restaurang Koh Phangang sist hon var hos mig – ville hon dit igen. Men – den mycket förnuftiga Jonathan sa till henne – med skärpa i rösten – ”Det förstår du väl att det blir alldeles för dyrt för farmor att gå dit med oss alla tre”. Jag vet inte var han fick det ifrån – men – klokt sagt och det blev McDonalds.

Denna helg har jag Joline här. Hon är en liten tös på 6 år och inte så stor – men gissa om hon tar plats. Det bästa hon vet är våra myskvällar i sängen med barn-tv på och en skål med popcorn. Då tar vi på nattkläder och sitter med kuddar bakom ryggen och täcket på för att ha myskväll. Hon vill helst gå och lägga sig så snart vi ätit kvällsmat – alltså sådär kl 18 (i gårkväll blev kl nästan 19). Jag har min TV vid fotändan av sängen så det passar perfekt. Sängen är 140 cm bred – och – när hon somnat – får jag nästan inte plats. Kan ni förstå hur en så liten person kan ta upp en hel säng? Det är helt obegripligt – de kan verkligen sprida ut sig – och det är samma med alla tre barnen.

När jag har barnen får de bestämma vad vi ska göra – så idag blir det Skansen. Joline älskar djur så de två senaste gångerna hon varit hos mig har vi varit till Aquaria Vattenmuseum, kul med variation.  Jonathan ringer ibland några dagar i förväg och frågar om jag bokat något – för annars har han förslag. Det har blivit bowling och några olika museum för honom – och han gillar att åka på en dagskryssing till Åland – och spela på automaterna (ja, ja – jag vet att han är för ung så det blir kanske en gång per år). Josefine vill helst att jag bestämmer och hon vill gärna shoppa och gå på restaurang. Så med mina barnbarn får jag göra lite av varje som ni förstår.

Efter det – eller i morgon ska vi shoppa lite – förstås. Hon har talat om för mig att hon vill ha Foppa tofflor, rosa, lila eller röda och kanske sandaler. Vi får se vad det blir. Vi brukar också göra ett besök på TGR på Götgatan. Ett perfekt ställe för lite småshopping – och en pensionists börs. Förresten har jag precis fått reda på att jag som numera pensionist – går in gratis på  Gröna Lund – även på konserter – perfekt.

Det finns några bra siter på internet som man kan kika på om man inte själv har några idéer, www.gratisistockholm.se och www.barnistan.se. Det finns säker många fler – men jag har inte koll på dem.

Nr 18 Att välja sina krig

Nästan varje dag tar jag tidningen metro för att läsa på pendel, t-banan eller bussen. Jag läser dagstidningarna via nätet. Mycket av det står där läser jag, ofta med ett – ok – jasså och ibland bedrövad. Det jag ofta undrar över är var så mycket ilska uppstår och varför som man ofta ser i insändarna.

  • Man är arg på vädret hur det än är – det regnar – eller det är för varmt, för mycket eller för lite snö.
  • Man är arg över att det ibland är stopp längs pendeltågslinjen pga att det är folk på spåret, el-fel eller något annat som hänt – som i morse – skadegörelse, – och man blir då arg på – kommunikationsmedlet? Men hur tänkte ni nu?
  • Man retar sig på att folk står i vägen när man vill fram.
  • Folk går för fort – eller för sakta.
  • Man står fel i rulltrappan.

Listan kan säkert göras hur lång som helst – eller hur? Min fråga blir ju varför man lägger energi på sådant man ändå inte kan göra något åt? Vad gör det med oss som personer när vi blir arga på så många obetydliga saker istället för att gilla läget som det är. Jag säger nu inte att du ska gilla att olika personer förstör – absolut inte – men – man måste funder över vad man blir arg på och om man kan göra något åt det som man blir arg på. Vilka krig är värda att utkämpa i vår vardag och vilka ska man bara inte bry sig om eller inte reta sig på?

Tänk så mycket enklare det är att vara glad och le mot människor. Säga god morgon till buss chauffören när du kliver på. Säga tack och hej då när du handlat dina varor. Le mot personen du delar hiss med. Du känner dig gladare – och – vem vet – du kanske gör att den personen får en bra dag.

I dag är det Kristi Himmelfärdsdag och jag tror att det är många av oss som kommer att göra ett besök till kyrkogården för att kanske plantera lite fina blommor och skänka våra avlidna anhöriga en tanke. Kanske tänker vi på vad vi borde gjort när de levde, kanske kommer vi ihåg roliga saker vi gjort tillsammans. Jag tror det är viktigt att tar hand om varandra medans vi är i livet, att vi pratar, skrattar och respekterar varandra nu – för en dag är det försent.

Nr 17 Terrordåd

Under det senaste året/åren har – på flera ställen i Europa – terrorister sprängt och mejat ner personer som kommit i deras väg. Senast idag i Manchester och inte för så länge sedan i centrala Stockholm. Många barn och vuxna har fått sätta livet till och inte fått möjlighet att leva det liv som var menat för dem. Och jag och många med mig undrar hur det kunde bli på det här sättet. Vad det är som gör att personer sätter sprängmedel på sig själva för att låta sig sprängas i folksamlingar och på så sätt skada så många som möjligt av dem som är omkring dem? Vad är det som gör att en vuxen person snor en lastbil och kör på alla som går på gågatan? Vad är det som gör att dessa personer som har en så förvriden hjärna att han gör det han gör, inte låses in – i många år – utan straffrabatt/ förkortade straff?

Tror dessa personer att detta hemska de gör ska göra att de får ett perfekt liv i himlen eller i nästa liv? Tror de verkligen att all denna ondska de sprider ska vinna över allt det goda i världen? På riktigt?

Som mamma till två, vuxna skötsamma, söner tänker jag på dessa mäns mammor och undrar om de fattar hur illa de även gör sina mammor när de gör detta. Eller deras barn om de har några och som kommer att få lida i hela deras liv för vad deras pappor har gjort.

Hur kan vi stoppa detta som händer? Hur kan vi få alla dessa personer som utför terrordåd att förstå hur fel det är och att vi inte skapar en bättre värld genom detta huvudlösa de ägnar sig åt?

Det är så sorgligt och jag blir djupt oroad över till vilken värld mina, och dina, älskade barnbarn växer upp till. Jag önskar jag hade ett trollspö som jag kunde svänga över världen.

Nr 16 Polisen, pengar och rabatt

Har ni tänkt på att ibland får man rabatter av olika slag, ni vet – extrapriser och sånt –  det är alltid trevligt tycker jag och visst tittar vi alltid efter om det finns rabatter på just det vi är ute efter. Ibland kan man också få en ”trevlig/trogen kund rabatt” också vilket gör att jag gärna går tillbaka till samma affär igen – eller – gör om samma sak igen – eller hur?

På den tiden jag arbetade som sjuksköterska på en akutmottagning fick  jag lära mig några mycket viktiga saker. 1. Ta hand om det som är värst, ex en blödning och stoppa den. 2. Åtgärda det som är det egentliga problemet. Alltså – det går inte bara att stoppa blödningen för, vill man att den inte ska fortsätta måste man ta tag i problemet – på riktigt. Vart vill jag nu komma med detta undrar ni säkert?

Nu kommer jag nog att trampa en del personer på tårna. Synd om er – åsiktsfrihet kallas det. En del kommer att säga att jag inte har ordentliga kunskaper i ämnet. Visst är det så – jag är inte jurist – men jag är en medmänniska som har åsikter. Och jag ruskar ofta på huvudet när jag tittar på nyheterna eller läser tidningarna och tänker; hur tänkte de nu?

För bara någon vecka sedan – tror jag det var – dömdes några för att ha streamat något (film eller musik – kommer inte ihåg vilket). Ett högt straff utmättes – bra förstås då det var olagligt. För inte så länge sedan blev en tjej våldtagen och filmad och utlagt på Facebook – lägre straff. Och hur tänkte man nu? Är det inte mycket värre när någon blir behandlad som den tjejen blev. Tänk om det var din dotter som råkat ut för detta. Jag vet att om det varit min dotter hade jag troligen hamnat hos polisen själv – för jag hade blivit galen av ilska. Den tjejen är troligen skadad för livet. De företag/artister som blev streamade förlorar pengar. Vad är viktigast egentligen – en ung flickas liv eller pengar?

Man läser mycket ofta i tidningarna om – mer pengar till poliserna och fler poliser. Jag kan hålla med om att det vore bra om de fick ordentligt betalt – de gör ett fantastiskt jobb – plockar buset från gatorna – alltså, stoppar blödningen. Men – problemet kommer efter det – för – de kriminella släpps ut igen nästan omgående och till vilken nytta har vi då använt våra poliser till att ta bort dem? Jag kan förstå om de också känner en uppgivenhet och undrar vad de håller på med – tjänar det någon till? Vad är det som gör att man inte omgående stoppar in dem på fängelse. Ja, jag vet – fallet skall prövas först, de kanske är oskyldiga till brottet de just togs för på bar gärning (man kanske såg fel?) – och under tiden får de gå ut på gatorna igen – och göra fler tokigheter. Så samma poliser som nyligen tog dem för något – ser samma busar ute igen några timmar senare.  Så undra myndigheter och regering varför det är en massa tomma utbildnings-platser? Men hallå – tänk efter.

Varför lägger man inte pengar på att ha jourdomstolar? För – vi vill ju att kriminaliteten skall minska – eller hur? Ibland får jag känslan av att många tycker synd om dem, de kriminella alltså, men – hur har vi det på brottsoffersidan? Vi vill ha ett tryggt och bra samhälle – men hur får vi det när de kriminella får härja fritt? Nåja – kanske inte helt fritt – för de blir ju störda i sin verksamhet av poliserna – tack och lov.

Åter till rabatter – ett belöningssystem för de allra flesta av oss.  Så också för återfallsförbrytare – man får rabatter på straffet – belöning alltså – man kan lika gärna göra fler jobb – för straffet är nästan detsamma.

Våra domstolar använder sig av något som heter Straffrabatt. Lyssna bara på ordet! – Rabatt på straffet – gör flera och döms bara för ett – i bästa fall???  Straffrabatt innebär att den som döms för ett brott får sitt straff minskat. Som exempel kan nämnas den straffrabatt som tillämpas för unga förövare

(och här kommer belöningen för de unga) (Wikipedia)

  • Den som är 15 år får straffet minskat till en femtedel.
  • Den som är 16 år får straffet minskat till en fjärdedel.
  • Den som är 17 år får straffet minskat till en tredjedel.
  • Den som är 18 år får straffet minskat till hälften.

Snacka om att lära unga människor fel saker. Hur ska man lära dem att brott  inte ska löna sig? Och – 18 år – myndiga – vuxna? Men – halva straffet??? Hur tänkte man nu? De är myndiga och får rösta men slipper att ta ansvar för sina gärningar? Suck – snacka om fel uppfostringsmetoder. Ingen av oss som haft eller har barn skulle uppfostra våra barn på detta sätt. Men – våra myndigheter har en metod som lär dessa unga att brott lönar sig??? Vart är vi på väg egentligen?

Nr 15 Hur lång/kort är man – egentligen?

Jag är numera en och en halv meter hög över havet (sist jag mätte mig), alltså inte speciellt lång som ni förstår. Jag brukar kompensera detta med att ha högklackade skor eller platåskor när det finns sådana att köpa. Jag har alltså inte någon standardhöjd men jag vet och ser att vi är många som har ungefär samma ståtliga längd – eller är kortare. Och du blir garanterat kortare för var år som går. Hur många gånger i mitt liv har jag inte önskat att jag var lite längre – bara 10 cm – snälla!

En som är lång – kan alltid böja sig ner – men – det är omöjligt att nå högt – utan stege eller stol – eller något för en som är kort. För ett antal år sedan – i min förra lägenhet – byggde jag om mitt kök. Förstås sa hantverkarna att man måste ha standardmått på allt – och – förstås löd jag – så är jag lydig. Men ni anar inte hur många gånger jag ångrade mig. Jag borde ha gjort ett kök som passade mig – eller ett kök där bänkar och skåp var höj- och sänkbara. Standard borde förstås vara höj- och sänkbart för vi är inte alla stöpta i samma form – eller hur? Men så är det inte – och vad jag förstår kostar det skjortan och lite till att fixa det.

Eftersom jag ofta får be någon personal eller någon annan kund om hjälp i vissa matvaruaffärer för att nå till de höga höjderna brukar jag undra varför det inte finns pallar utställda på olika platser i affären – eller varför inte en pall som du kan låna som man gör med varuvagnen man använder – det vore smart. Då kunde alla de som behöver en – ta den samtidigt som de tar vagnen. Och – det är samma problem i klädaffärer. Jag förstår att man vill använda hela ytan – men att hänga kläder så högt så det inte finns en chans att nå dem – ibland inte ens för de personer som har standardhöjd. Suck – hur tänkte man då?! Vill man inte sälja de kläderna som hänger där uppe?

Fast – som kort kan man alltid be om hjälp förstås – av någon läcker man – och – man kan försvinna i en folkmassa vilket kan vara bra ibland. Tänk dig att du är ute på stan och på håll ser din värsta fiende eller någon som du alls inte vill eller har tid att prata med – in bland stora folksamlingar – och vips – är du borta. Fast å andra sidan – så går jag aldrig på konserter – för allt jag ser är någons ryggtavla. Man borde dela in publikområdet efter hur lång du är – och spärra av de olika områdena – alltså – längst fram står alla under 150 cm och i nästa område bakåt de som är mellan 151 – 160 cm osv. Fast det är ju tråkig för de som går tillsammans med personer i andra längder än en själv. Men – alla skulle ha en chans att se annat en någons rygg. Jag brukar gå på teater och vissa teatrar har sluttande golv – men inte alla och inte tillräckligt mycket. När man satt sig kan man hoppa upp och sätta sig på att i stolen framför tronar det upp en – i mitt tycke lång/stor person. Suck! Men dit fortsätter jag att gå och hoppas på tur men ibland – efter pausen – stannar ute i trappen/gången och ser resten därifrån.

I början av mitt företagarliv var jag på ett företagarmingel. På den tiden – för 20 år sedan – var det ca 95% män och endast 5% kvinnor på dessa mingel. Idag ser det annorlunda ut. Jag vet inte om man som man var tvungen att ha en viss längd för att få vara med – men – det fanns inte en man som var under 180 ca lång där – lovar – så min upplevelse var att jag hade att välja på att prata med en massa magar – i olika storlekar – för där fanns alla modeller på magar eller få nackspärr. Jag bestämde mig då och där att starta ett affärsnätverk för kvinnor – bara – i alla längder. Och det gjorde jag. Nätverket levde i drygt 10 år och var mycket trevligt.

Ibland – när jag blir arg brukar jag säga att jag ska veckla ut mig i min fulla längd. Under den tiden jag var chef nere i Småland förstod jag att andra inte uppfattade mig som kort – förrän vid ett tillfälle när jag faktiskt påpekade det. Kan säkert beror på att jag – ibland – är dominant, tydlig och tar plats (ja,ja, jag har koll på hur jag är).

För länge sedan – när jag var mycket ung – mätte man upp mig till hela 152 cm lång. Den siffran har jag hållit hårt i – trots att ny mätning gjordes för några år sedan – och någonstans längs vägen, hade jag tappat några cm. Men – i min värld – är jag fortfarande hela 152 cm lång och med högklackat – 165 härliga cm. Så – jag har – nog – lärt mig att hantera – och använda –  mina dyrbara centimetrar.

 

 

 

Nr 14 NyföretagarCentrum och våra skattepengar

Jag har under ganska många år – 15 år faktiskt – arbetat med och för NyföretagarCentrum. I början satt jag i en styrelse, sedan blev jag rådgivare för att sedan 2010 bli verksamhetsansvarig för ett NyföretagarCentrum. Jag klev av ansvaret nu i april och har återgått till att vara rådgivare.

Hela organisationen är uppbyggd på i huvudsak två grundteser. Det ena är att alla vi som arbetar med detta är företagare själva, vilket gör att vi faktiskt vet vad vi talar om  – ”been there – done that”. Vilket skapar förtroende mellan oss och våra klienter. Så – detta är ett uppdrag bland andra uppdrag vi som företagare har.  Det andra är att, de flesta av de ca 100 kontor som finns, drivs som ideella organisationer och att klienterna kommer kostnadsfritt till oss. Vi har funnits i ca 35 år och täcker idag drygt 200 kommuner – en fantastisk organisation med andra ord. Vi har ett huvudkontor – eller vad man ska kalla det – för det är så att alla 100 kontoren är fristående kontor med egen styrelse och egen budget. Vår huvudkontors huvuduppgift är att lobba mot beslutsfattare, se till att kvaliteten hålls högt, följa upp och utveckla vår verksamhet – de håller oss i strama tyglar – med den ära.

I oktober 2008 gav Näringsdepartementet ett uppdrag till FBA, Folke Bernadotteakademin, en myndighet som ska arbeta med fred, säkerhet och utveckling, i uppdrag att utreda den ”Statliga finansieringen av företags-rådgivning”. I slutet av januari 2009 presenterade man den färdiga utredningen – och den har jag roat med mig att läsa idag, onsdag, en liten utredning på 100 sidor. Ibland går det mycket snabbt att göra utredningar  eller hur? Förstås, fick vi den presenterad för oss i korta drag något/några år efter att den blivit klar. Men då hade jag fullt upp med arbete och hann inte med att läsa den. Visst har jag många gånger funderat övar vad som sas i utredningen – och – undrat – hur tänker de nu?

I utredningen har man tittat på följande organisationer, Almi, IFC (en del av Almi), NyföretagarCentrum, Coompanion, Innovationsbron, CONNECT, Nutek (nuvarande Tillväxverket), IUC, Inkubatorer/Teknikparker, Drivhus (numera nedlagt), Resurscentra, EEN Enterprise Europe Network, Kommunala näringslivskontor samt Exportrådet. Kom ihåg att detta var för nästan 10 år sedan – men likväl – fortfarande aktuellt även om en del av dessa inte finns längre av olika orsaker – eller bytt namn.

Vad kom man nu fram till – jo att staten betalade ut drygt 500 miljoner kronor per år till dessa organisationer, utan att fundera över vilka som levererade mest och vad de gör. Av dessa var det ca 200 miljoner kronor som gick till att få befintliga företag att växa och utvecklas. Resterande, 300 miljoner, var till organisationer som gör det vi gör – hjälper människor att starta och påbörja sitt företagarliv. Av dessa alla många miljoner fick NyföretagarCentrum 2 (två) miljoner kronor. Nej – det är ingen felskrivning – och vi levererade ca 14 000 nya företag per år från hela vår organisation – och – vår statistik är fantastisk, mindre än 1% går i konkurs och mellan 83-89% av företagen lever mer än 3 år.  Om man tittar på antal organisationer som fick dela på resten av pengarna skulle man ju nu kunna anta, med tanke på alla pengar de får, att dessa levererade HUR MÅNGA nya företag som helst – men så var inte fallet – förstås. Dessa levererade, tillsammans, 16 280 nya företag. Ok – låt oss göra lite matematik nu. Staten betalade oss 143 kr per företagsstart och de betalade de övriga organisationerna 18 305 kronor per start. Rättvist? Nej. Varför? Vet inte, men min vilda gissning är att vi är – en ideell organisation med en massa företagare som inte är i händerna på Näringsdepartementet, alltså – inte går i deras ledband. Men – vi gör ett jäkla bra jobb!!! Och vi lägger ner en massa timmar, utan att få betalt, för att få fram pengar till att driva dessa olika kontor/organisationer. Nåja – vi får fakturera lite och tämligen små summor – och inte alls i  proportion med vad vi gör.  Knappast någon skulle göra som anställd utan att få lön för det. De två miljoner vi då fick till NyföretagarCentrum går till NyföretagarCentrum Sverige, alltså vårt huvudkontor, då de arbetar med att ta fram kvalitetspolicy, se till att alla vi som arbetar med detta har kompetens nog, följer upp och utvärderar samt lobbar mot beslutsfattarna. De gör en massa bra jobb för dessa pengar.

Problemet är att vi ute i landet inte har en grundfinansiering utan får leva på det som vi kan förhandla oss fram till hos kommunerna och med privata företag i kommunerna vi verkar. Pengarna vi idag får från kommunerna ligger på mellan 1-3 kronor per innevånare. Alltså – inga jättesummor. Resten av budgetarna kommer från privata företag och banker.

Vad skulle samma utredning visa idag? Tja – jag vet inte men jag tror inte att det skiljer så mycket. Har NyföretagarCentrum fått mer av statens kaka? Nix – det blev en minskning för något år sedan. De andra då – hur mycket får de idag? Jag vet faktiskt inte – kanske fick de också en minskning – eller inte. Men – vi levererar som vanligt en massa småföretagare som lever länge – och vi fortsätter – oförtrutet – att göra ett himla bra jobb!

Jag har fått flera utredningar och uppföljningar som jag tänkte roa mig med att läsa – sedan – så kanske det kommer mer i hur staten använder våra pengar eller hur man ser på småföretagare.

Nr 13 En kvinna i sina bästa år

 Ibland säger man att ”jag är en kvinna i mina bästa år” men – när inträffar det egentligen – och vad betyder det? Jag fyller 65 år nu i maj och tänker att mina bästa år är nu. Men kanske var det för tio år sedan eller för tjugo år sedan – också?

Är det när man är ung och är ute och roar sig, blir uppvaktad och allt leker? Eller är det när man ser att barnen växer upp och det går bra för dem med utbildning och arbete? När barnbarnen kommer och man får lämna tillbaka dem när de är griniga eller sjuka? Eller är det kanske när man som medelålders har släppt ut barnen ur boet och går in för att göra karriär i arbetet och som en fri själ börjar titta sig efter en ny partner?

Jag vet inte men jag undrar lite över det eftersom jag nu, ja just nu, upplever att jag är i mina bästa år. Fast ska sanningen fram har jag nog känt så många gånger under livet.

Nu när jag kommit upp lite till åren har jag blivit tryggare med mig själv – tror jag. Utbildningarna är fixade. Jag har, för säkerhets skull två högskoleutbildningar – man vet ju aldrig och plugga var kul. Jag törs mer och gör mer utan att fråga om lov eller lyssna på vad andra tycker. Jag klär mig som jag vill både vad gäller färger och mönster och – jag trivs!

Jag har varit ute på en datingsite för några år sedan eftersom jag kände att det skulle vara trevligt att träffa någon liten vän. Jag tänkte inte flytta ihop, men vill gärna träffa någon –  som särbo eller lustbo, eller vad man nu vill kalla det. När man väl hade skrivit in allt om sig själv skulle man också tala om vad man/jag sökte. Lätt tänkte jag. Jag vill ha en man som är lite yngre än vad jag är och som har en bild på sig själv på sidan, nytagen. Gillar inte blinddates. Det är inget konstigt med det – tyckte jag. Dock fick jag emellanåt mail via siten med några knäppa, nedlåtande kommentar – om att jag söker yngre män? När jag då tittar in på deras sidor så vad söker de – jo – yngre kvinnor.  Nu pratar vi inte om några år yngre kvinnor bara, utan det var ett ordentligt spann på ålder vi talar om för deras del, tjejerna kunde varit döttrar till dem. Förstås finns det andra män – också. Vän av ordning undra nu förstås hur unga de var jag sökte – ja inte var det män som skulle kunnat vara mina barn. Jag brukar säga att ska jag träffa en ny man så ska han överstiga skamgränsen – vilket är mina barns ålder. Jag har t.o.m lagt till många år från barnens, så från tio år yngre upp till min ålder var mitt spann. Fast mina barn säger till mig att – åldern är bara en siffra. En del av männen tror att de är ”Guds gåva till kvinnorna” och det vet vi ju alla att så inte är fallet – ett totalt missförstånd – för – det är ju vi, kvinnorna, som är guds gåva till männen – eller hur? Eller – är det så att vi är gåvor till varandra och att om man har det i minnet – och behandlar varandra med respekt, blir allt bra.

Jag är en kvinna i mina bästa år och är alltså mycket aktiv och gör olika saker som roar mig och många män i min ålder väntar – tyvärr – bara på pensionen och att ta det lugnt. Därtill var det många män som definitivt trodde på blinddates – i alla fall vad gällde bilder på sig själva (åter till Guds gåva). Bilder fanns det – men på blommor, bilar, naturen mm. suck!!! Höjden var mannen som hade en bild på en fisk han fångat – och hur kul skulle det vara att dejta en fisk – ok då! – om det är en sjötunga (sällsynt och supergod) får jag väl fundera på det? Hur svårt kan det vara? Men – jag är en kvinna i mina bästa år – så numera är jag inte kvar på sidorna – tröttnade helt enkelt. Ha en bra dag och njut av livet!